Fredagsmoodet

Jag skriver det här inlägget och så får vi se om jag postar det...

Jag har brutit med min pappa igen. Eller ja, egentligen var det väl han som bröt med mej först och som slutade svara på privata meddelande men det var jag som klippte det sista och tog bort honom från facebook.
Min pappa och jag har haft mycket sporadisk kontakt under min barndom och egentligen inte lärt känna varann för än i vuxen ålder.
Jag har alltid haft en väldigt stark längtan efter honom. Sett honom i ett förlåtande ljus på ett sätt som egentligen inte är likt mej. Det har hela mitt liv funnits en längtan efter bekräftelse från honom som påverkat många plan i livet, jag vet inte varför egentligen för jag växte inte upp "faderslös" eftersom jag hade en så nära relation till min morfar. Det bara är så. Har alltid varit så.
Sista åren har varit stormiga och efter att jag blev djupt besviken på honom under tiden jag läste till barnmorska bröt jag kontakten, det varade 1,5 år den gången.
När vi blev sams igen var det många av mina nära som tyckte det var en dålig idé. Jag minns särskilt en som sa "Han kommer att göra dej besviken igen, jag ger det ett halvår."
Det höll 1,5 år den här gången. Möjligen ett halvår för länge. Och anledningen till brytningen var helt olik andra konflikter vi haft i vårt gemensamma liv.

Det är både lättare och svårare den här gången.
Lättare för att vi har haft ett par riktigt fina och nära stunder ihop denna sista runda som kommer att bli varma minnen som jag alltid kommer att bära med mej. Lika dum i hela huvvet som han kan vara, lika fin kan han faktiskt också vara.
Lättare för att vi tuggat en lågmäld konflikt så länge nu att vi båda är rätt less.
Lättare för att jag alltid sett mej som "pappas flicka", lik honom i värderingar, i en sarkastisk humor, i bekräftelsebehovet, känsligheten och mycket annat och att han förändrats... radikaliserats... blivit någon han aldrig varit innan och som jag definitivt inte kan varesej känna igen hos mej själv eller förlika mej med.
Men det är oxå svårare. Denna gång vet jag att jag inte, i likhet med många andra jag känner med rätt kassa fäder som brutit, kommer att känna en lättnad. Sist det begav sej saknade jag honom hela tiden. Var ledsen hela tiden.
Och jag tror att det kommer vara så den här gången med.
Jag kan lixom inte leva med honom och inte utan honom.
Det bara är så.
Jag har skrivit honom ett långt brev. Jag får se om jag skickar det.
Han är inte typen som skulle ta intryck och jag skrev det mest för min skull.
För att få det ur mej. Få det sagt. Om han läser... jag vet inte om det är så noga?

Jag härbärgerar så många olika känslor!
Ilska. Besvikelse. Förakt. Förvåning. Sorg. En djup känsla av att ha blivit övergiven. Igen.
Men även en slags lättnad över att det är över. Att vi inte ska hålla på och kriga fram å tillbaka mer. Att lämna och gå vidare. Låta såret läka istället för att konstant pilla i det.
Det är ledsamt att han är en sådan ensam människa som börjar bli gammal och att jag så väldigt väldigt gärna ville ge honom allt, mej och hela min familj.
Det faktum att jag har ett barn som just nu inte vill ha kontakt med mej gör även det här lättare... och svårare.
Lättare för att det inte går att jämföra med den sorgen.
Ingenting är svårare än det. Allt annat blir verkligen bara petitesser.
Svårare för att ja...
Alltså det är rätt svårt att inte känna sej värdelös när ens förälder och ens barn ( de kanske självklaraste och mest villkorslösa kärlekar) tycker att jag suger, av skilda anledningar förvisso, men ändå.
Lite svårt att känna sej good enouth då.

Tungt inlägg men jag är mer okej än jag verkar. Jag sippar citronvatten, broderar på min kalender till barnbarnet och lyssnar på Gottfrids snarkande.
Jobbade natten till idag, sov 2-3 timmar så det ska bli tidig sänggång för denna här.
Hoppas ni har en fin fredagskväll.

Puss/ Asta