Norskan som blev hallänning

En liten uppdatering om hur det går för den norska flickan som blev hallänning kanske?

Ungefär tre månader har vi levt tillsammans nu och det känns som om hon alltid har varit här.Och samtidigt så är det som om saknaden efter Gottfrid tagit ny fart. Glädje och sorg till dessa hundar som blir till mina bäbisar om vart annat.


Mycket har hänt med norskan sedan hon kom.
Hon har lärt sej att sitta. Till å med sitta kvar en stund.
Hörde jag ett wooow?
Hon har lärt sej ligga ner. Och kan ligga kvar en stund.
Hon kommer ostörd på inkallning, går oftast väldigt fint i koppel, vi tränar basicgrunderna för "fot" och vi övar oxå just nu på "sitt som en björn" och "tass" och diverse letaövningar.
Kloklippningen... ehh, den går inte framåt men jag har köpt en kloslip och den accepterar hon hjälpligt. Åtminstone på framtassarna.

Hon har bitit sönder ett par skor. X antal av Noahs leksaker. 2 stycken koppel.
Senast hon bet sönder ett koppel var ungefär en månad sedan.
I morse vaknade jag av att hon kräktes galla och... ja, vad tusan är det?
Jo fyra stumpar läderkoppel på ca 1 dm styck!!!
Som legat där i magen och marinerats sedan i mitten av februari.

Hon är fortfarande lättskrämd och lättstressad och där tror jag inte att omgivningen ser så stor skillnad men det gör jag ändå. Det blir för allt färre saker och det blir mildare. Hon söker allt mer trygghet i mej och agerar mindre ut på egen hand. Vakten är kvar men inte detta gormande på förbipasserande vi hade i början. Män är fortfarande läskigare än kvinnor.

Men ibland förstår jag inte henne. Det är frustrerande och lite skrämmande.
Tex går hon väldigt bra ihop med de flesta hundar och hon träffar sin "kusin" golden retrivern Vega flera gånger i veckan. Det går jättebra på promenad, hyfsat här hemma men hos Vega är det som om hon är rädd för henne.
En gång skenade hon i väg. Bara sprang.
Och Vega är, som valpar kan vara, skitjobbig och gränslös och i fejset på henne hela tiden men varför säger hon inte bara åt henne? Varför blir hon så stressad?

Jag har lite dåligt samvete över att jag inte miljötränar mer.
Är mer i stan, på café, åker buss osv. Men för Bente känns det som att det är nog med miljöträning bara att gå en ny promenad och de gånger vi tagit oss in i stan så blir hon så stressad att jag inte når fram till henne riktigt.
Imorgon står dock miljöträning på agendan. Kanske med besök på café.

Bente har en oerhörd personlighet. Hon är så lätt att älska.
Hon är älskvärd, busig och humoristisk.
Hon är absolut inte dum. Och hon väcker mej varje dag med de allra underbaraste pussarna.

Puss/ Asta

Lördagens sminktips

I mitten av januari skrev jag ett inlägg om att jag förälskat mej i en foundation.
Sensai flawless satin som kostar drygt 500 kronor.
Flaskan tog slut väldigt fort (eller kändes det så för att den var så dyr?) och nu har jag funnit en inte bara värdig ersättare. Jag har funnit en bättre ersättare, i budgetklassen dessutom.
Maybelline Dream satin liqid som ligger i prisklass runt en dryg hundring, alltså en fjärdedel av priset!!!

Resultatet ger samma halvtäckande resultat med samma snygga lyster som Sensai. Den är något krämigare och därmed enklare och drygare att applicera på och den sitter... tja, på det hela lika bra.

Som avslutning måste jag säga att jag är toknöjd med den senaste mascaran jag prövat. Den här kommer jag hålla hårt i länge.
Sumptuous Extreme Lash Multiplying Volume Mascara

 

Puss/ Asta

Asta recenserar "Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker

Jag har läst 2015 års mest sålda pocketbok "Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker.

Så här lyder en del av texten på bokens baksida: Spåren efter honom slutar i Bankok. Varför har han, en framgångsrik New York-advokat, lyckligt gift och med två vuxna barn, bara gett sig iväg utan förklaring?

Fyra år senare åker hans dotter Julia till Burma som är pappans födelseland för att söka efter honom. Ett gammalt kärleksbrev som aldrig postats från pappan till en kvinna där leder henne dit.
När hon anländer till staden Kalaw verkar hon vara väntad.
En man tar kontakt med henne. Han heter U Ba.
Han säger vid deras möte: Julia Win. Född den tjugoåttonde augusti 1968 i New York. Amerikansk mamma och burmesisk pappa. Ditt efternamn är en del av berättelsen, det har varit en del av mitt liv sedan jag kom till världen. Under de senaste fyra åren har det inte gått en dag utan att jag tänkt på dig. Jag ska berätta allt inom sinom tid, men låt mig först ställa en fråga: Tror du på kärleken?
Julia blir både fascinerad och irriterad av mannen som envisas med sitt sällskap och att han verkar veta så mycket om henne. De främmande dofterna och intrycken gör henne utmattad.  Men hans berättelse fångar henne undan för undan och hon förstår att han är vägen till att finna sin pappa.
U Ba börjar berätta en om hennes pappa från att han föddes och som liten tidigt förlorade sin pappa och därefter övergavs av sin mamma. Han förlorar sin syn och får sin utbildning på ett kloster för munkar.
Han målar med sina ord upp kärlekshistoria mellan den unga blinda Tin Win och flickan med de obrukbara fötterna Mi Mi. Det udda kärleksparet som kompletterar varandra så till den milda grad att de blir till ett.
Sakta men säkert lär Julia känna sin pappa på ett helt nytt vis genom U Bas ord.

Det är en vacker berättelse.
En vacker kärlekshistoria som bitvis verkligen når fram till mej när jag läser den. Kanske hade jag blivit mer drabbad om jag inte läst den så upphackat och korta stunder i taget. Periodvis har jag svårt att släppa det mystiska, vem denna U Ba är och hur han kan veta så mycket. Om det inte vore så att historien i övrigt har närmast övernaturliga drag med att den blinda Tin Win utvecklar en så god hörsel att han på långt håll kan höra och utskilja exempelvis olika människors hjärtslag hade jag nog förstått tidigare.
Romanen är på 333 sidor och hade med fördel kunnat krympas åtminstone 50 sidor. Ändå är den vacker och en läsupplevelse att minnas och jag tror alldeles säkert att jag kommer läsa fler böcker av denna författare.

Betyg: En något blek 4.

Puss/ Asta