Asta recenserar "Lisa och Lilly" av Miam Lodalen

 

 

Hej svejs på er. Vet ni, jag har skonat er från fyra-fem bokrecensioner nu.
Jag vet ju att det inte är era favoritinlägg och eftersom bara en av dem var lite mer än godkänt så lät jag det vara. 

Men nu kommer ni dock inte undan längre, för nu har jag lyssnat på "Lisa och Lilly" av och med Miam Lodalen.
Det är den första delen i en planerad trilogi som skall skildra homosexuellas livsvillkor under 1900 talet.
"Lisa och Lilly" är en roman som bygger på en verklig kärlekshistoria och som har föregåtts av omfattande  research.
De är båda femton år, bor i Stockholm i arbetarkvarteren på Söder och året är 1911. 

Lisa och Lilly smiter hemifrån och möts första gången en varm sommarkväll på en hemlig dans vid Årstaviken. Ögonblicklig passion uppstår och en svindlande förälskelse tar vid. Men i början av förra seklet hade unga kvinnor inte stort frihetsutrymme, allt som var roligt och spännande var förbjudet och samkönad kärlek bestraffades med döden.
Lisa förväntades hjälpa mor med hushållsarbete och passning av småsyskon, inte ränna omkring utomhus själv och i synnerhet inte på kvällstid.
Men känslorna går inte att hejda och de två flickorna hittar sina sätt att mötas och trotsar alla regler för att få vara tillsammans.
Ett år efter deras första möte finner man deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. 

Jag avslöjar slutet här för det gör romanen i sin inledande prolog.
Tyvärr skulle jag vilja säga. Jag hade önskat att få läsa romanen utan den vetskapen och med ett litet hopp om att de unga, förälskade skulle finna en lösning.
Kanske är det den vetskapen som gör att jag boken igenom har en ångestklump i magen. Att det knyter sej varje gång Lisa trotsar sina föräldrar, inte kom hem om natten, riskerar att avslöja detta oerhörda... att hon åtrår en annan ung kvinna.
Ändå, jag älskade "Lisa och Lilly."
Det är intressant att ta del av vardagslivet för arbetarklassen vid den här tiden, läsa om Sverige för så länge sedan och kärleken mellan Lisa och Lilly är vacker å med våra ögon oskuldsfull.
Det är en viktig del av vår historia. För bara drygt hundra år sedan kunde kärlek resultera i dödsstraff.
I många länder i världen är det så ännu. 

Boken får en stark 4:a i betyg. 

Puss/ Asta

Asta recenserar "Silvervägen" av Stina Jackson.

Jag har lyssnat på "Silvervägen", hyllad svensk roman inom spänningsgenren, som vann flera stora priser när den kom 2018. Jag har tidigare även recenserat hennes senaste roman "Ödesmark."

För tre år sedan försvann Lelles sjuttonåriga dotter när hon en tidig morgon väntade på bussen på väg till ett sommarjobb. Polisen famlar i blindo och alla verkar ha gett upp hoppet om att få ett svar på gåtan och finna flickan.
Alla utom Lelle som ägnar de ljusa sommarnätterna åt att fara längs med Silvervägen som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur och Arjeplog och mynnar vid norska gränsen.
Han letar och letar, genomsöker varje ödehus, följer upp minsta spår men det verkar hopplöst. Alla tips och allt som förefaller misstänkt leder till återvändsgränder.
Han kör och röker. Kör och röker.
Meja är sjutton år och flyttar tillsammans med sin mamma till trakten, mamman har funnit en ny kärlek på nätet. Meja oroar sej för sin mamma som är bipolär och som dricker för mycket, hon har svårt att finna sej till rätta med all skog och tristess. Men så lär hon känna en jämnårig kille som  hon förälskar sej i.
Hans familj tar emot henne med öppna armar och Meja tillbringar allt mer tid med dem. I skolan blir Lelle hennes lärare.
Så försvinner ytterligare en ung flicka. Fallet har stora likheter med Lelles dotter och Lelle kämpar med att få polisen att inse detta.

Jag gillar ju inte deckare men denna typ av spänningsroman kan vara avslappnade och trevliga att lyssna på tycker jag. Här finns inga desillusionerade gamla poliser och porrigt nakna kvinnolik under en buske utan det är mer en psykologisk berättelse.
Historien är engagerande och karaktärerna lätta att tycka om och känna med.
Ändå når den mej inte riktigt och jag listar ganska tidigt ut på ett ungefär hur det ska sluta.
Betyg blir: 3. Godkänt, men inte mycket mer.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Fjärilsvägen" av Patrik Lundberg

Jag har lyssnat på "Fjärilsvägen" av Patrik Lundberg.

Baksidestexten sammanfattar ovanligt väl:

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Jag vet inte riktigt vad jag skall tillägga trots att jag uppskattade boken utan för att detta säger egentligen allt du behöver veta.
Patrik Lundberg beskriver sin mor med stor ömhet romanen igenom och tilltalet i boken är till henne. "Du sa alltid..."
Birgitta Lundbergs livsöde känns klassiskt. En flicka, född 1950 som växer och med folkhemmets bygge. Ett land där det är självklart att regeringen är socialdemokratisk. Hon är livlig och social å full av drömmar om framtiden.
Hon förälskar och gifter sig. Bygger hus. Köper bil. När barnen inte kommer adopterar de från Sydkorea. Först Patrik och sedan Paula.
Den lilla familjen bor och gror i Sölvesborg. En liten håla som väl framförallt är känd i riket för att Jimmie Åkesson kommer därifrån.
Hennes rika umgänge och sociala liv avtar allt mer för att till slut mest innefatta familjen och hennes föräldrar.
Äktenskapet knakar och maken kommer allt mer sällan hem. Arbetet och konferenser slukar all hans tid. Så framkommer en otrohet och skilsmässan är ett faktum.
Birgitta arbetar halvtid, hon har bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsbidrag. Hon skall arbeta, sköta barn och föräldrar som börjar komma till åren, ta hand om hemmet och trädgården.
Ekonomin är knapp och Birgitta slår knut på sej själv för att barnen skall få det de behöver. Hon prioriterar ordentliga skor och mat lagad från grunden. Minsta lilla extrautgift knäcker den strama budgeten och får lösas med att öka lånet på huset, sälja av smycken och nalla av barnens sparfond.
Allt medan kroppen och orken tar stryk, alkoholens tröst spelar allt större roll.
Sjukskrivningarna duggar tätare och mynnar till sist ut i en förtidspension och misär.
Berättelsen löper armkrok med att beskriva det politiska läget i Sverige samt beskrivningar om hur vi blev till det mångkulturella land vi är idag.
Hur svenskarna gick från en vit befolkning med enstaka adopterade från Asien eller Sydamerika och en å annan italienare till flyktingströmmarna från Balkan och senare oxå Syrien.
Regeringar som kommer och går. Hoppet till socialdemokratiska regeringar men även besvikelsen mot dem. Skinnskallar som bildar parti och som från början får nån enstaka promille i riksdagsvalet men som växer och så småningom kommer in i Riksdagen.

Patrik Lundberg, född 1983, har givit ett flera romaner tidigare men jag har inte läst någon, däremot har jag ofta uppskattat hans krönikor i Aftonbladet.
Jag tyckte mycket om "Fjärilsvägen." Jag känner själv igen mej i den relativa fattigdom han beskriver, till viss del för egen del och till viss del i mamma och mormor.
Han gör en gedigen analys om klassamhället och dess konsekvenser.
Däremot tycker jag han gör en något grundare feministisk analys men boken är ändå väldigt intressant och ett lättillgängligt sätt att tillgodogöra sej svensk nutidshistoria. Skildringen om/ till mamma är självrannsakande och ömsint.
Jag jämför (lite orättvist, det måste jag erkänna) med Jonas Gardells hyllning till sin mor "Till minne av en villkorslös kärlek" som har lite samma mening men ett annat tilltal och grepp. Även den en berättelse om ett kvinnoliv och ett land i förändring.
Betyg: 4. Glasklart. Rekommenderar den starkt!

Puss/ Asta

Asta recenserar "En halv värld bort" av Mike Gayle

Jag har lyssnat på "En halv värld bort" av Mike Gayle.
En roman som jag läst mycket gott om och som fått fina recensioner.

Kerry och Noah är syskon. De omhändertogs från sin mamma när de var små och skildes åt.
Kerry, som är äldst av dem, växte upp på olika fosterhem och slutligen på ett barnhem. Hon har haft ett strävsamt liv där ingenting varit gratis och lever nu ett enkelt men gott liv som ensamstående mamma till en liten pojk. Men hon har alltid, ända sedan hon skildes från sin lillebror sökt efter honom och aldrig slutat hoppas att finna honom.
Noah adopterades av en välbärgad och harmonisk familj som tvååring.
Han har fått en lycklig barndom och en god utbildning och är nu välavlönad advokat, gift med en liten dotter. Han har aldrig ifrågasatt eller sökt efter sitt ursprung och sin bakgrund.
En dag står han öga mot öga med den.

Detta är en "mellanbok" för mej. Efter att ha läst "Två vita dvärgar" och innan jag ger mej i kast med nåt likartat så behövde jag något lite enklare. Som en rening.
Ämnena som tas upp i "En halv värld bort" är förvisso inte enkla men skrivet på ett lite... jag vet inte, banalt sätt. Karaktärerna är tydliga, aldrig mångfacetterade utan enkla i sin sammansättning. Allt är väldigt svart eller vitt.
Jag listade väldigt tidigt i boken ut hur det skulle sluta.
Likväl berör den mej, ganska rejält utan att jag ska avslöja för mkt och sista halvtimman rann tårarna konstant.
Vilket kanske säger mer om mej än romanen...
Jag tror "En halv värld bort" är en roman som kan uppskattas av många, den är lite Jojo Moyes stuk om ni förstår. Sånt brukar gå hem.
För mej får den betyg: 3+. Absolut godkänd underhållning. Inte mer.
Men jag skulle kunna tänka mej att läsa mer av författaren om andra av hans romaner översätts till svenska.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Två vita dvärgar" av Lo Kauppi

Jag har lyssnat på "Två vita dvärgar" av Lo Kauppi.

"Någonting dör när amfetaminet i kondomerna sipprar ut. Oundvikligt slingrar det sig genom blodomloppet mot hjärtat. Hon hade fel. Hon vill inte dö. Hon är inte redo. Ge henne ett till liv. Bara ett liv. "
En dramatisk händelse på Arlanda Terminal 5 blir vattendelaren för två helt olika livsöden. I den ena verkligheten spricker kondomerna med knark och nittonåriga Lena hamnar i fängelse. I den andra gör de det inte, utan hon får behandling och döper om sig till Lo.

En liten flicka växer upp. Hennes pappa är alkoholiserad och hela familjen dansar hans dans mellan nyktra och av alkohol utflippade perioder.
Den lilla flickan är brådmogen. Tidigt kommer hennes liv att handla om killar, alkohol, sex och ätstörningar.  Jag känner igen mej i henne så smärtsamt mycket.
Lena/ Lo som förvisso knarkar men som länge identifierar sitt största problem som ätstörning och panisk rädsla för att bli tjock. Bli en kvinna.
Efter den dramatiska händelsen på Terminal 5 när Lena ber om ett enda liv till med skräcken pulserande i kroppen och magen fylld av amfetamin följer vi omväxlande Lo's liv... och det livet som kunde ha blivit.
Lo som hamnar på Hasselakollektivet, kommer in på teaterskola och kämpar med sina ätstörningar och sitt självförakt. Som går i terapi och som får hjälp.
Lena som fortsätter knarka och i jakten på heroin utsätter både sej själv och andra för stor fara.  Som blir gravid och får en dotter. Rycker upp sej och är drogfri i 9 år, ständigt beroende av Metadonprogrammets välvilja men som faller dit igen.
I slutet av romanen är Lo etablerad skådespelerska och Lena sitter på Hinseberg. 

Det här är en oerhört stark roman. Sedan tidigare har jag hyst en närmast svärmande kärlek till Lo Kauppi utan att veta så mycket om henne.
Romanen hanterar grubblerierna jag haft hela mitt liv om vad det är som gör att en människa klarar sej och varför andra inte gör det.
Tur? Ett förutbestämt öde? Gener? Guds hand?
Romanen blir så intressant för att den handlar om två alternativa verkligheter som båda känns trovärdiga och äkta av samma person med samma grundförutsättningar.
"Två vita dvärgar" handlar om hur skört människans fria val är men också att ödet kan vara böjbart.

Betyg: 5.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Vara vuxen" av Marian Keyes

Jag har lyssnat på Marian Keyes "Vara vuxen."
Marian Keyes är en av mina absoluta favoriter och jag har läst alla hennes romaner. Hon kallas, väldigt välförtjänt för Queen of feelgood genren.
Hennes böcker är alltid lättlästa, engagerande, lite roliga med ett uns (och ibland två) av svärta. Marian har personlig erfarenhet av psykisk ohälsa och alkoholism och just missbruk tas ofta upp i hennes berättelser.

"Vara vuxen" handlar om familjen Casey. Tre bröder i fyrtio-femtio års åldern samt deras fruar och barn.
Johnny är äldst och gift med Jessie. Ed är gift med Cara och Liam har precis gift sej med undersköna och tio år yngre Nell.
De lever utåt sett goda liv med nära familjeband och stor gemenskap men under ytan puttrar det.
Allt brakar samman den dagen Cara drabbas av en hjärnskakning och till följd av denna blir... en smula mer snacksalig än hon annars skulle varit.
Milda och alltid vänliga Cara avslöjar hemligheter å sina innersta tankar på löpande band som skickar chockvågor genom familjen Casey.
Romanen inleds med början av den katastrofala middagen som också råkar vara Johnnys fyrtionionde födelsedag och tar oss sedan bakåt i tiden.

Jag tyckte mycket om romanen. Den är i sann Keyes anda strålande.
Kanske ingenting jag kommer att fundera på och tänka tillbaka på i efterhand, genren feelgood sätter precis som filmgenren komedi sällan den typen av avtryck men den är roande och underbar i stunden.
Inte Marian Keyes bästa (det tycker jag fortfarande Vattenmelonen från 1998 är... kanske för att det var det första jag läste av Keyes) men inte heller hennes sämsta.
Som jag inledningsvis skrev tar Marian Keyes ofta upp missbruk i någon form, denna gång är det bulimi. Tonen är relativt lättsam men det är ändå intressant att ta del av. Hur sötsaker, kalorier och vikt tar över en intelligent kvinna som har "allt".

"Vara vuxen" får Betyg: 4.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Vargarnas tid" av Elisabet Nemert

Jag har lyssnat på "Vargarnas tid" av Elisabet Nemert.

Detta är en roman som utspelar sej strax innan och under Andra Världskriget i Stockholm.
Berättelsen utgår från syskonen Magdalena som är frilansjournalist och Nils som är livmedelbutiksägare. De kommer ur enkla förhållanden.
In i handlingen kommer snart rikemansgossen Carl-Magnus som i sitt första möte med syskonparet beter sej arrogant och överlägset. En ung man som lever för nöjen och kickar och som ser ner på människor som får arbeta för sitt uppehälle.
Han svärmar för Hitler som är en uppseglande stjärna borta i Tyskland och beundrad långt utanför dess gränser.
Under en resa i Tyskland får han ett uppvaknande i vad nazism är i realiteten och efter det blir han (hoppsan!) hur sympatisk och jordnära som helst.
Magdalena och Carl-Magnus träffas igen och kärlek uppstår.
Brodern Magnus förälskar sej på sitt håll i en av sina butikschefer, Viveka vill jag minnas att hon hette. Lite mot sin vilja för han finner henne initialt hopplöst irriterande och med bristande ödmjukhet (hoppsan igen!)
Viktig för handlingen är även Magdalenas förmögna väninna som mer eller mindre flyr Sverige till USA och via henne får Magdalena ovärderlig information om judarnas situation och Hitlers framfart.

"Vargarnas tid" är en roman om beredskapsåren med som beskriver viktiga historiska händelser. Kristallnatten, Vinterkriget när de fiska krigsbarnen anlände i tusentals till Sverige, Värlskrigets olika skeenden, räddningen av de danska judarna där 7000 judiska flyktingar på 1 vecka fick hjälp att fly till Sverige.
Trots det tunga ämnet lyckas Elisabet Nemert skriva en påtagligt banal berättelse där den på sina håll är så banal och så förutsägbar att den är närmast plågsam att lyssna på emellanåt. Det är synd, för trots att jag läst många böcker om denna tid så fanns det händelser som jag inte kände till och det var även intressant att följa svenska regeringens handlande och resonerande.

Det var den första romanen jag läste av Elisabet Nemert, en författare jag förstått efteråt är rätt hyllad. Jag kommer inte att läsa fler.
Romanen får 3-. Knappt godkänd. De bra styckena är som sagt beskrivningen av Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet under denna tid som kriget varade.
Det är delvis karaktärsbeskrivningarna och framförallt de förutsägbara romantiska partierna som är tröttsamma på gränsen till pinsamma.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Kattstryparen: rum 419" av Stefan Di-Omnia.

Jag har lyssnat på "Kattstryparen: rum 419" av Stefan Di-Omnia inläst av Stefan Sauk.
Och jag har fasen ingen aning om hur jag ska recensera denna.
Jag har inte kunnat släppa den. När jag inte lyssnat har jag tänkt på den.
Och samtidigt tycker jag väldigt illa om delar av den.
Alltså väldigt, väldigt illa. Vilket säkert förstärkts av Stefan Sauks röst och uppläsningsstil.

På bokens baksida: I rum 419 på Stadshotellet i Västerås hittas Lasse Wiggeby naken på sängen med ett buntband i plast hårt åtdraget runt halsen. En kudde är placerad över hans förvridna, blågrå ansikte. Polisiärt tyder allt på ett rånmord, men omständigheterna är märkliga och motiven många.Efter etthundratre dagar grips Helen Aaberg-Wiggeby för mordet och förs, med handfängsel och dold under en grön tröja, in bakvägen till sal 6 i Västmanlands tingsrätt för att häktas.Inne i salen spänner hon sina svarta, iskalla ögon i åhörarna och hånler. Hennes självsäkerhet är slående, hon vet något som ingen annan i rummet känner till.

 Vad ska jag ge den här boken för betyg?  Känslorna för den spretar åt alla håll.
I förordet sägs att ev likheter med händelser eller personer beror på läsarens fantasi. Det är inte sant och författaren vill heller inte att du ska tro på det.
Så väl brottet som huvudkaraktärerna i romanen "Kattstryparen: rum 419" har verkliga förlagor.
Författaren Stefan Di-Omnia ägnade 5 år av faktagranskning gällande mordet på Lassa Jinneby där hans hustru Helene Åberg friades.
I romanen heter den mördade mannen Wiggeby. Hans fru Helene Aberg.
Helene får vi följa från att hon är tolv år gammal. Eller ja, egentligen från att hon föds.
Helen Åbergs mamma heter Hanna. Abergs mamma i boken heter Sanna.
Osv. Detta "sammanträffande" med namn och årtal inträffar gång på gång.
Hon beskrivs hela tiden som ondskan själv, helt utan empati eller inlevelseförmåga med annan, och blir tidigt en flicka som högaktningsfullt struntar i hur hon ställer till det för sin omgivning.
Tidigt döms hon för diverse ekonomiska brott precis som sin verkliga förlaga.
Hon misshandlar sin familj. Hon blåser sina vänner. Hon ser till att hennes förstfödda dör i plötslig spädbarnsdöd. Hon fejkar en våldtäkt.
Våldtäkten är intressant. I boken sätter hon dit en kriminell hårding hon till å från haft en relation med sedan hon var fjorton. Han heter Danny Fitzpatrik.
Danny Fitzpatrik har funnits på riktigt. Han friades för en våldtäkt på ovan nämnda Helene Åhberg. Han var oxå ledare för Brödraskapet innan han... av okänd gärningsman... blev skjuten och dog.
Två veckor innan "Kattstryparen: rum 419" kom ut överfölls författaren och misshandlades svårt. Vid ett annat tillfälle blev han förföljd av Helen Åberg.

Romanen har ett rått och övertaggat språk.
Det är väldigt mycket svordomar. Sex beskrivs på ett närmast pornografiskt sätt om å om å om igen. Helene och andra kvinnor beskrivs som horor när de tar för sej sexuellt medan männen i boken gestaltas som hyggliga män men att de går till prostituerade nämns i förbifarten. Den känns inte bara väldigt "o pk" utan rent gammaldags och omodern i sitt gestaltande. 
Det grova förstärks av Stefan Sauks karaktäristiskt släpande röst.
En sak till på tal om uppläsaren... som inte har nån relevans egentligen... han uttalar "samtidigt" sam-tidigt... ungefär som om man vänder blad efter halva ordet. Varje gång! Flera hundra gånger romanen igenom. Det retar gallfeber på mej.

Historien om Helene är vansinnigt intressant och blir ungefär 100 gånger mer intressant av att den verkar beskriva en verklig kvinna.
Jag hetslyssnar periodvis. Jag tänker på romanen hela tiden.
Undrar över var verkligheten tar slut och författarens fantasi tar vid.
Denna ovisshet ät kittlande.
Samtidigt stör jag mej som fan på det grova språket och kvinnosynen.
Och på Stefan Sauk.
Jag skulle önskat en mer mångbottnad analytisk syn på huvudkaraktären.
Varför blev hon som hon blev? En fattig barndom med en mamma som jobbade jämt räcker inte. Att flickan, som höll på att få sin mamma att stryka med vid förlossningen, redan som baby benämns som ond och "borde inte fått leva" av sin mormor problematiseras inte.
Vad driver en sådan här kvinna? Varför blev hon totalt empatilös? Hur påverkas hon av förväntningarna på att vara värdelös?
Det får får man inga svar på. Det analyseras inte alls.
Därtill läggs orimligt mycket tid i romanen på vissa händelser och mindre tid på andra... enligt mej mer centrala. Rättegången efter mordet på Wiggeby/ Jinneby hafsas kvickt igenom medan avslutningen, en utmätning av tillgångar tar en evighet.
Kanske beror det på vad författaren faktiskt kunnat belägga.

Jag kan inte betygsätta den här romanen. Den får nämligen en 1:a på vissa sätt och en stark, stark 4:a på andra. Att sätta en 3:a... godkänd... talar varken om hur usel den är i vissa aspekter och hur briljant den är på andra.
Det är ett tag sedan jag läste ut den. Jag tänker fortfarande på den... och på Helene... flera gånger om dagen.

Du får själv avgöra om du vill läsa den.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Cirkusflickan" av Pam Jenoff.

Jag har lyssnat på "Cirkusflickan" av Pam Jenoff.

Det är krig i Europa. 1944.
I Tyskland finns Noa från Nederländerna. Hon har kastats ut från sitt föräldrahem efter att ha blivit gravid med en tysk. Barnet tas ifrån henne.
Hon försörjer sej som städerska på en tågstation när hon plötsligt finner en godsvagn full med små barn. Hon tar ett spädbarn och flyr ut i natten.
Noa och barnet hamnar hos en cirkus. Hon är tvungen att arbeta för sitt uppehälle och för att förtjäna sin plats. Hon blir trapetsartist.
Astrid tjänstgör även hon i trapetsen. Hon härstammar från en annan cirkusfamilj och är uppvuxen i manegen och uppe i luften.
Hon är jude och har fått en tillflyktsort och ett gömställe hos hennes familjs forna konkurrenter.
Astrid är dubbelt så gammal som Noa och ser inte på henne med blida ögon. Men mot sin vilja tvingas hon ta sig an Noa och en sällsynt vänskap... ett systerskap... växer fram mellan de båda kvinnorna.

"Cirkusflickan" växlar mellan Astrids och Noas perspektiv.
Den kretsar främst kring cirkuslivet och relativt lite om den tid de lever i.
Den är intressant och välskriven. Bortsett från den omoderna synen på cirkus med vilda djur är den intressant att följa och författaren har lagt ner mycket tid efterforskning kring cirkuslivet mitt under ett brinnande Andra världskrig.
Karaktärerna i boken har delvis autentiska förlagor.

Främst tycker jag om att läsa om Astrid. Astrid som levt större delen av sitt liv på cirkus. Hon var gift under en tid med en tysk som under kriget fick order av en överordnad att skilja sej från sin judiska fru.
I sin nya cirkusfamilj har hon träffat Peter, en clown från Sovjet som vägrar inordna sej i den tyska censuren.
Också Noa är spännande att följa. En ung vilsen kvinna som trots rädsla visar stort mod när hon tar sig an det lilla barnet som visar sej vara omskuret och jude.
En ung vilsen kvinna som sörjer barnet som togs ifrån henne och föräldrarna som svek och som gör allt för att överleva sin nya situation.
Med viss spoilervarning måste jag ändå säga att när Noa möter en ung man och riskerar både sin vän Astrid och barnet hon tagit sej an säkerhet för ett bankande hjärtas skull så blir det obekvämt för mej.
Nästan så jag, likt en mask på en krok, liksom vrider mej.
Det är 1944. Europa är i krig. Godsvagnar mot förintelseläger rullar. Utegångsförbud råder. Bombplan mullrar i fjärran. Hennes närmsta allierade är judar och hon riskerar allt för att hon är lite betuttad i en främling...
Det blir inte trovärdigt och för mej... men det är jag det... drar det ner betyget. Jag snabbspolar dessa delar.

"Cirkusflickan" får sammantaget ett betyg på 3+.
Klart godkänd underhållning. Utan den banala kärlekshistorien hade det blivit mer.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Goda grannar" av Mattias Edvardsson

Ja, jag vet. Jag måste sluta komma på små skojiga ursäkter om att "Hoppsan, nu blev det visst ännu en bokrecension" och försäkringar om att "Nej då, nej då bloggen har inte förvandlats till en bok eller recensionsblogg" för det HAR den ju uppenbarligen om majoriteten av inlägg är just sådana.
Om semestern... var jag det 2016? 2017? blev året jag sträckkollade säsong efter säsong med avsnitt av Orange is the new black så har ju verkligen denna sommaren... semestern 2020... varit ljudböckernas år.
Jag lyssnade på sju romaner i juni och hittills två i juli.

Senast ut "Goda grannar" av Mattias Edvardsson.
Det är min andra bok av denna författare. Förra året läste jag "En helt vanlig familj" som var bra och som jag vill minnas att jag gav en stark 4:a.
(Om ni väntar ett ögonblick så ska jag kolla upp det...)
Jupp, en stark 4:a fick den.
Genren är "spänningsroman", men inte av den typen som man tänker på vid deckare utan mer i stil med ex Malin Persson Giolito eller Stina Jacksson.
Inget polistugg å försupna utredare å lemlästade kvinnolik.

Micke och Bianca kommer till en liten idyllisk by i Skåne med sina två barn.
De är ursprungligen från Stockholm och har ingen anknytning till den här delen av landet men behövde en nystart.
De flyttar in i ett idylliskt litet samhälle med gårdar döpta efter Astrid Lindgrens platser. Det är så nära Bullerbyn man kan komma.
Här ska de bli lyckliga. Lyckligare än förr.
Men ganska tidigt uppstår irritation till och med grannarna.
Jacqueline som varit modell i USA i sin ungdom och som i egenskap av vacker å singel betraktas som manslukerska. Hennes tonårsson Fabian som är utanför och lite annorlunda. Ola med ett mörkt förflutet och det äldre paret Gun-Britt och Åke som håller koll på allt och alla.
En dag råkar Bianca ut för en olycka, hon blir påkörd och berättelsen varvas mellan före och efter denna olycka.
Och är det verkligen en olycka?


"Goda grannar" håller samma ton som "En helt vanlig familj", har du läst och tyckte om den kommer du inte att bli besviken.
Berättelsen förs framåt ganska långsamt och författaren beskriver människorna i berättelsen ingående och sinnrikt.
Det förmodade brottet står i centrum men ändå på nåt sätt i bakvattnet till de psykologiska mekanismer som driver människor, hur och varför vi agerar som vi gör utifrån vilka vi är och vad vi varit med om.
Romanen som är skriven i jagform växlar mellan tre perspektiv där samma händelser beskrivs och för historian framåt.
Det är Micke, Jacqueline och Fabians berättelser.
Som läsare tilldelas du pusselbitar och perspektiv och "vet" därmed saker i förväg. Det är snyggt skrivet. Alla författare behärskar inte detta grepp.
I den första romanen jag läste "En helt vanlig familj" kunde jag lista ut upplösningen relativt tidigt. Det kan jag inte i denna, den är nog faktiskt ett strå vassare.
Betyg blir en mycket stark 4:a. Kanske till å med lite till.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Nästa: En läkarroman" av Nina Lykke

"Nästa: En läkarroman" av Nina Lykke.

Elin är specialist i allmänmedicin och arbetar som husläkare på en vårdcentral.
Elin är medelklass och medelålders. Just nu bor hon i hemlighet på sitt arbetsrum och ägnar ledig tid att gräla med plastskelettet som oxå bor där.
Elin är gift med Aksell sedan en massa år. Innan dess, i sin ungdom, var hon ihop med Björn. En dag får de kontakt på Facebook igen å plötsligt är Elins välordnade men tråkiga tillvaro inte alls särskilt välordnad längre.

Doktor Elin har en mängd patienter som hon knappt står ut med.
Alla vill de ha något av henne. Helst vill de ha allt.
Hästsvansmannen som vill ha remiss till en psykolog för att han inte attraherar kvinnor långt över sin klass. Det medelålders paret som splittrat upp sina familjer och nu vill ha remiss för assisterad befruktning. Kvinnan kring fyrtio som är gravid men som har en jorden runt resa och vill "skjuta upp" graviditeten ett år. Den curlande pappan som absolut vill ha sin lilla dotter undersökt men bara när dottern själv vill. Alkisen som vill ha en MR. Hypokondrikern som igen vill utreda alla dödliga sjukdomar han tror han har efter att ha googlat osv.
Elin för inre dialoger med sitt plastskelett om all den trötthet och ibland förakt som hon känner inför alla dessa människor som vill ha allt men inte försaka något.
Då och då pyser det ut.
Och samtidigt som Elin tappert försöker hålla inne sina syrliga kommentarer om vad hon egentligen tycker å tänker och ger så vänliga råd hon kan om god kost, träning och sömn så dricker hon själv ett par boxar vitt svalt vin i veckan, väljer tvserier framför motion och bedrar sin man.
En katastrof, på flera plan, lurar på Dr Elin.

"Nästa: En läkarroman" är en sarkastisk, elak och humoristiskt berättelse.
Jag ler ofta medan jag lyssnar. Ibland brister jag ut i gapskratt.
En hel del av Elins inre dialoger... förvisso lite tillspetsade... känner jag igen från mina egna år i sjukvården.
Obehagligt mycket av Elins nedlåtande irritation mot andra som finns i lika hög grad hos henne själv känner jag igen. För kanske är det så, att det som vi retar oss på hos andra är sådant vi innerst inne föraktar hos oss själva?
Det är den stora behållningen av romanen. Doktor Elins helt galna inställning till sina patienter och igenkänningen från sej själv å andra.

"Nästa: En läkarroman" är en roman om självinsiktens förbannelser och förnekelsens välsignelser står det på baksidan av boken och precis så är det, den formuleringen skulle jag gärna kommit på själv.

Betyg: 3 +

Puss/ Asta

Asta recenserar "Nej och åter nej" av Nina Lyyke

Nu har jag lyssnat på norska Nina Lykkes "Nej och åter nej." 

Ingrid och Jan skall snart fira silverbröllop. De lever i villan bredvid svärföräldrarna och i hushållet huserar även de två vuxna sönerna som är så söndercurlade att de inte ens kan torka sej i ändan ordentligt utan att lämna bromsspår som Ingrid får ta hand om.
För Ingrid har allt mist sin glans. Varken jobbet som lärare, äktenskapet med Jan, föräldraskapet till sönerna eller nånting annat får henne att känna något annat än trötthet.
Jan har i sin tur blivit befordrad, fått en tjänst han knappt vågat drömma om, som departementschef. Han kan egentligen inte klaga pǻ sin tillvaro och äktenskapet skänker honom både bekvämlighet och sex en gång i veckan.
Ändå inleder han efter en blöt kväll ett förhållande med sin femton år yngre kollega Hanne.
Hanne som i åratal bytt lägenheter och pojkvänner för att hon alltid lyckas hitta nåt fel på dem hon inte står ut med. En pipig röst eller brus på en balkong.
Nu är de flesta av hennes vänner involverade i seriösa relationer och har barn och Hanne känner att den biologiska klockan klämtar allt högre medan hon börjar tröttna på engångsliggen.
Omväxlande förs historien framåt genom dessa tre perspektiv.

"Nej och åter nej" är en humoristisk, satiriskt berättad historia om vardagliga ganska sorgliga människor.
Den inleds med Ingrids röst. Hon och hennes gestaltning är boken igenom den bästa. Hennes bittra och blaséiga inställning till sin omvärld kan jag fnissande känna igen mej ohälsosamt mycket i.
Jan och Hanne är plattare och målade med större penseldrag som gör dem till schabloner och plattityder.

Jag tyckte att "Nej och åter nej" var underhållande i stunden, tillräckligt för att jag vill läsa mer av författaren, men det lämnar inga bestående intryck.
Betyg: 3 och godkänt.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Molnfri bombnatt" av Vibeke Olsson

Jag har läst om (fast denna gång lyssnat) på "Molnfri bombnatt" av Vibeke Olsson.
En roman jag läste för säkert tjugo år sedan och som dess befunnit sej på en diffus lista av de bästa romanerna jag någonsin läst.
Mycket i ens personlighet och med ens smak kan förändras på tjugo år. Jag är till exempel en mycket mer erfaren läsare nu än då.
Lite ängslig hur en favorit jag så ofta tänkt på, berättat om, refererat till skulle stå sej var jag.
Det hade jag inte behövt.

Jag har läst massor av romaner som utspelar sej under Andra världskriget, hur många som helst. "Molnfri bombnatt" sticker ut genom att vara skriven ur tyskfödda Hedwigs perspektiv.

1991 står Hedwig Johansson i sitt vardagsrumsfönster och hör skinnskallar marschera på gatan nedanför. Sieg Heil! Sieg Heil!
Rop från en svunnen tid, en del av hennes barndom och ungdom, och hon bestämmer sig för att hon måste berätta sin historia. Hela sin historia, den som inte ens hennes avlidna svenska man känner till.

Hedwig som växte upp i Mainz i Tyskland. Hennes pappa var övertygad Socialdemokrat och fängslades tidigt, redan innan kriget bröt ut.
Hedwig växer upp. Hon är med i BDM, flickornas motsvarighet till Hitler jugend och hon förälskar sej i en SS man Wilhelm Schurbiegel.
Kärleken är berusande och vacker men kompliceras allt mer när kriget väl bryter ut.
Hedwig är en övertygad nazist och går med i partiet sin mors förmaningar till trots. Men hon begriper inte det här med judarna...

"Molnfri bombnatt" är en så skickligt och autentiskt berättad historia om hur kriget upplevdes i Tyskland 1939-1945 med efterföljande år i skuggan av kriget att jag, när jag läste den första gången, var övertygad om att det var en dokumentär.
Det är oxå en berättelse om att komma till Sverige och vara annorlunda.
Att inte kunna språket, att inte ha den oskuldsfullhet som präglade svenskarna.
Skammen. Skulden. Stoltheten. Att inte våga berätta, ens för de allra närmsta, hur det var.
Berättelsen är därmed på många sätt en redogörelse för den svenska efterkrigstiden och byggandet av det svenska folkhemmet.
Romanen vävs samman med jämförelser med dagens Sverige. (Dagens som då var i början på 1990 talet.) Ny Demokrati har kommit in i Riksdagen, Vivianne Franzén väljs som partiordförande och står och skanderar att flyktingvågen från Balkan måste stoppas för annars kommer snart svenska barn få vända sej mot Mecka för att be. Åskådarna jublar.
Tunn är fernissan mellan en demokrati och en diktatur.
Allt för snabbt kan historien återupprepa sej resonerar Hedwig, i synnerhet om man inte ser på Tyskar som människor utan som särskilt onda.
Om vi inte lär vad som kan hända när ett folk lyssnar på en stark ledare och när vi börjar dela upp människor i vi och dem.
Sedan 1991 har utvecklingen gått åt fel håll på många vis i världen, inte minst i Sverige. Nu har vi inget Ny Demokrati som åkte ut efter en mandatperiod, nu har vi ett utpräglat nationalistiskt parti med moderna rötter i nynazismen i vår Riksdag som pendlar mellan att vara näst största till tredje störta parti och som flera borgerliga partier glatt viftar på svansen åt och vill regera tillsammans med.
Fernissan blir tunnare och tunnare.
Gränser för anständighet flyttas hela tiden mot marginalerna.
Därför är "Molnfri bombnatt" fortfarande rykande aktuell och borde ingå som obligatorisk läsning på högstadiet.

Betyg: 5
Det är på sina håll lite långsamt och jag kan sucka åt Hedwigs gammaldags syn på kvinnor och jämställdhet som man skulle sucka åt en mormor som inte riktigt hängde med sin tid men den är otroligt otroligt bra.
En roman man SKA ha läst. En roman man INTE får missa. En tid som ALDRIG får glömmas bort.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Ödesmark" av Stina Jackson

Oj vad jag lyssnar på böcker jag. Inte särskilt många bryr sej om att läsa recensionerna. Det är okej. Ni har min välsignelse.
Denna gången har jag lyssnat på en bok i en genre jag oftast inte brukar lyssna på, "Ödesmark" av Stina Jackson, en av romanerna som är nominerad till Årets bok 2020.

Scenen är en liten by utanför Arvidsjaur.
Där bor Liv tillsammans med sin tonårsson Simon och sin udda, illa omtyckta och enligt rykten förmögna pappa Vidar.
Liv har levt hela sitt liv (oj, märklig mening) med sin pappa.
Hennes mamma tog livet av sig i en förlossningsdepression när Liv bara var baby. Vidars misstro och fientliga inställning mot sin omgivning  har präglat henne sen hon var liten flicka liksom skulden över att det är hennes fel att mamman är dog.
Som barn och tonåring drömde Liv om att ge sig av från Ödesmark och sin pappa men efter sonens födelse ger hon upp. Kapitulerar. Finner sig. Detta trots att hon varken tycker om, litar på eller egentligen står ut med sin far.
Och många har en ont öga till den gamla mannen eller lust till hans pengar.

"Ödesmark" går som spänningsroman... men jag vet inte, jag tycker den är nåt annat.
Det är en roman med fina miljö och stämningsbeskrivningar men med ännu mer finstämt skickligt berättade karaktärer. Historien är stillsamt berättad och replikerna inte särskilt många men väl utmejslade och trovärdiga.
Jag tycker väldigt mycket om hur Stina Jackson får läsaren att förstå att band till platser och personer kan vara starka och svåra att bryta även om det är dysfunktionellt. Hur mångbottnad relationer kan vara.
Outtalat förstår man som läsare att något kommer hända och en nerv kvarstår genom hela berättelsen fram till upplösningen.

Betyget blir en mycket stark 4:a. Kanske till å med mer, jag får känna efter lite.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Führerns barnmorska" av Mandy Robotham.

Jag har lyssnat på "Führerns barnmorska" av Mandy Robotham.

Den tyska barnmorskan Anke arresteras av Gestapo och placeras i koncentrationsläger efter att ha hjälpt judiska kvinnor att föda i Berlins getton.
Anke är omvittnat skicklig på sitt yrke, en erfaren barnmorska.
I lägret får hon förlösa små bebisar som inte ska få leva.
Vissa (de judiska) barnen dödas direkt av lägervakterna, andra svälter eller fryser snart ihjäl.
Tankarna på att hon ska vara en del i det nazistiska maskineriet ger henne samvetskval men snart inser hon att hon även här kan, om aldrig så lite, stötta och ge hopp till de födande kvinnorna.
Ryktena om Anke Hoffs skicklighet sprider sej och när Führern väntar en arvinge hämtas hon av Gestapo för att ansvara för Eva Braun som hålls gömd i bergen.
Hon kommer oväntat väl överens med Eva, förmår se på henne så som hon ser på alla blivande mödrar hon bistått.
Tillvaron i bergen är enklare än i lägret. Hon slipper ohyra och svält men är likväl en fånge.
En oväntad vänskap och spirande kärleksrelation uppstår med en SS officer som är satt att övervaka henne, vilket även det väcker motstridiga känslor och kval hos Anke. 
Grubblerierna över sina egna känslor och över vad en arvtagare till den man som håller hela Europa gisslan i sin galenskap härbärgerar henne.

"Führerns barnmorska" är en av väldigt många romaner jag läst om denna tid och jag tyckte mycket om den trots att den är lågmäld och långsam i sitt berättande.
Det märks mycket tydligt att författaren, Mandy Robotham, är barnmorska.
Barnmorsketankar, sådana jag känner igen hos mej själv och alla kollegor jag någonsin talat med om uppdraget, den födande kvinnans urkraft, barnet och en förälders kärlek genomsyrar hela boken och att det görs på ett så fint sätt bidrar säkert till att jag tyckte mycket om romanen.
Den väcker också intressanta tankar. Tillvaron är sällan svart eller vit, rätt eller fel.
Betyg: En stark 4:a.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Det stora dejtingäventyret" med Max Schüllerqvist

Nu har jag lyssnat på min andra bok av författaren Max Schüllerqvist "Det stora dejtingäventyret." Nyligen recenserade jag ju hans senaste "Terapeuten som inte visste vad han gjorde", den recensionen kan du läsa här.

"Det stora dejtingäventyret" handlar om Kristina som är pensionär och änka.
Hon lever ensam. Tränar på Friskis&Svettis och tycker om att hänga med sitt barnbarn Julia.
Allt är egentligen ganska bra men kanske lite ensamt och lite väl förutsägbart.
En mer försigkommen väninna övertygar Kristina om att det är dags att finna en ny kärlek och med Julias hjälp startar hon ett konto på Träffpunkten.
Men att i hennes ålder träffa en vettig man visar sej inte vara det lättaste.
(Fast är det det i någon ålder?)

"Det stora dejtingäventyret" är en varm och underhållande bagatell till roman.
Det blir inga gapflabb, knappt ens ett leende under tiden jag lyssnar men jag tycker om den och jag vill veta hur det går för Kristina och allra helst att det ska gå bra.
Kanske är den något förutsebar men det gör inte så mycket. Ibland kan man behöva sådan litteratur oxå.
Betyg: 3. Godkänt.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Terapeuten som inte visste vad han gjorde" av Max Schüllerqvist.

Jag har lyssnat på "Terapeuten som inte visste vad han gjorde" av Max Schüllerqvist.

Detta är en så kallad "feel good roman."
En hyfsat bred genre får man väl säga där denna ligger åt det lättsammare hållet.

Johan är en kille i trettioårsåldern. Snäll å go å glad men inte så mycket mer.
En gång ville han bli polis men så blev det inte och istället hankar han sej fram på det ena skitjobbet efter det andra.
Han har sina polare- Alex och Ashkan som han hängt med sedan gymnasiet, sitt älskade AIK, sin tax Winston och är en hängiven morbror åt sin lillasysters barn.
Tills en dag då tillfället till både pengar och spänning dyker upp och Johan grabbar möjligheten med båda händerna. 
Titeln avslöjar ju det... Han låtsas vara terapeut och det leder i sin tur till stora förändringar. På gott å på ont.

"Terapeuten som inte visste vad han gjorde" är ingen pangbok som får högsta betyg. Emellanåt är det tillkämpat rolig med övertydliga skämt och en sak som stör mej är att typ alla personer i boken som passerar revy pratar samma språk, vare sej de är 25 eller 50. Varesej de är slackers eller karriärssnubbar.
Men den ät tillräckligt underhållande. Jag ler rätt ofta när jag lyssnar och ögonen tåras vid nåt tillfälle i slutet med Winston.
Jag vill tycka om Johan och jag gör det. Rätt lätt tycker jag om honom.
Jag tycker det är rätt befriande att lyssna på en berättelse om en snäll och i grunden rätt oproblematisk snubbe när man läst bok in å bok in om män med mörker, våld och alkoholism i sej i olika miljöer.
Rätt skönt att lyssna på en roman som underhåller för stunden men där jag slipper fundera hur den står sej i någon slags diffus "de tjugo bästa böckerna jag läst lista."
3+ Helt klart godkänt. Kul. Inte mycket mer än så.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Helvetet jag kallade kärlek" av Lena Bivner

Jag har läst "Helvetet jag kallade kärlek" av Lena Bivner.
Det är en självbiografisk roman (och jag läser inte/ gillar inte) många sådana men av nån anledning började jag lyssna på denna.

Lena är relativt nyskild och har två små pojkar när hon ger sej ut i dejtingträsket igen. Snart träffar hon Peter och blir snabbt förälskad.
Peter har en närvaro när han ser på henne hon blir snabbt beroende av hans kärleksbetygelser och deras kärlek.
Allt är till en början fantastiskt men relativt snart visar Peter andra sidor.
Svartsjuka. Kontrollbegär. En otrolig snarstuckenhet.
Utbrott blandas med ömhet, psykisk misshandel med himlastormande attraktion.
Bit för bit förlorar Lena kompassen för vad som är okej i en relation.
Undan för undan tar hon på sej allt mer ansvar för hur Peter mår och reagerar tills hon tappar bort sej själv under de fem åren relationen pågår.
"Helvetet jag kallade kärlek" är berättelse om hur det är att leva med psykisk misshandel och i vissa fall hot om våld och en hårdhänt behandling.
Lena Bivner beskriver sig själv som en stark person med en ordnad tillvaro och ett stort socialt umgänge. Ändå trillade hon dit. Det visar att i stort sätt vem som helst kan hamna i en förgörande relation.

Ibland vill jag skrika på henne. Ruska henne. Säga åt henne att gå.
Men samtidigt så förstår jag henne och känner igen mej i väldigt mycket.
I hur vi kvinnor ofta tar så mycket ansvar över andras känslor, över att det ska vara trevligt och hur stor skuld vi tar på oss i konflikter som vi på en förståndsmässig nivå förstår inte är vår att bära.
Och jag är övertygad om att detta, precis som författaren säger, kan hända oss alla. Åtminstone under vissa skeden i vårt liv.

Romanen var lättläst, gripande och välskriven.
Jag ger den klart godkänt.
3+
Men vad tusan ska jag lyssna på nu?

Puss/ Asta

Asta recenserar "Himmel över Alaska" av Kristin Hannah

Jag har läst "Himmel över Alaska" av Kristin Hannah, en för mej tidigare okänd författare. Att jag läste denna kom sej av att jag på flera ställen såg att "Där kräftorna sjunger" (som jag tokälskade och recenserade nyligen) jämfördes med "Himmel över Alaska."
Och ja, det finns likheter.

"Himmel över Alaska" handlar om fjortonåriga Lenni som flyttar med sin familj just till obygden i Alaska. Lennis föräldrar var en gång ett lyckligt par och en harmonisk familj men när Lennis pappa återvände från Vietnamkriget var han förändrad. Rastlös. Orolig. Lynnig. Hade svårt att behålla ett jobb och lätt för att supa sej dyngrak. Lennis mamma kan inte ge upp om sin man.
Oräkneliga gånger har de brutit upp, flyttat och börjat om.
Och nu sker det alltså igen då pappan ärvt ett hus av en kamrat som dog i kriget. Lenni får en vän för första gången på länge.
I början verkar Alaska och det enklare livet där verkligen vara den nystart de hoppats på. Naturen är slående vacker.  Människorna där hjälps åt i stort och smått. Pappan tas emot som en hjälte av den avlidna kamratens familj.
Men de inser snart att de långa vintrarna och det kompakta mörkret är allt utom bra för pappans mentala hälsa. 

Ännu en berättelse om män och deras supande och våldsamhet. Svartsjuka och kontrollerande.
Jag har läst ett par sådana nu. Men oxå en roman om vänskap och kärlek, om karg natur och människans förmåga att överleva. En roman om att hitta hem.

Jag tyckte väldigt mycket om de första 2/3. Sista delen tappar i mitt tycke i kvalitet och känns inte lika trovärdig. Likheter finns precis som jag sa med "Där kräftorna sjunger" men nej, sista tredjedelen av boken drar ner betyget och det landar på en svag 4.
4-
Det är ju ändå en med beröm godkänd roman så jag gav mej på att börja lyssna på mer av Kristin Hannah.
Den första stod jag ut med i 5 minuter. Den andra kanske en halvtimma men då kliade det rejält i mej. De är väldigt amerikanska med en syn på kvinnan, moral, sexualitet som känns väldigt omodern här och som jag inte stod ut med.
Synd.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens.

Årets 13:e bok (även denna lyssnad på vilket är fusk och inte på riktigt säger Mini) blev "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens.
Hon är zoolog och detta är hennes första skönlitterära bok, debut vid sjuttio års ålder.
Och vilken debut!

Kya Clarks är en fattig unge som växer upp i ett träskområde vid North Carolinas kust.
Två av hennes syskon har redan gett sej av. Sen går hennes mamma och till sist även hennes favoritbror och kvar blir den lilla flickan med en våldsam och alkoholiserad far. Hon får klara sej själv mestadels och slutligen är även fadern borta.
Med list och överlevnadsinstinkt lär hon sej att överleva på de små pengar hon tjänar när hon säljer musslor och på det naturen ger henne.
En pojke, Tate, som en gång kände hennes bror lär henne att läsa och han är den enda som ser hur mycket Kya kan och förstår om miljön omkring henne.
Fåglarna blir hennes vänner och hon lever i samklang träsket, havet och allt liv som finns runt om henne medan åren går.
Den närliggande staden är ett rasistisk och fördomsfullt samhälle där svarta inte tillåts beblanda sig med vita och där förståelsen för det annorlunda är låg. Obefintlig.
Där kallas hon föraktfullt för "Träskflickan" och en mängd rykten florerar om henne.
En dag hittas den populära quarterbacken och kvinnokarlen Chase Andrews död, troligen mördad och Kya blir snart misstänkt.
Mer ska jag inte berätta.


Vi tar det direkt. Ska du läsa EN bok i år så ska du läsa denna!
"Där kräftorna sjunger" är precis så vacker som titeln antyder och det här är vad som kan kallas en riktig och storslagen roman.
Den innehåller fantastiska djur och miljöbeskrivningar så väl beskrivna att man ser det framför sig och känner dofterna. Samtidigt är det en bok om utanförskap och överlevnad. Om vänskap och kärlek.
Mordet som sker med påföljande utredning och rättegång är underordnad den övriga berättelsen men tillför ändå spänning och bredd till historien.
Det här är en roman som verkligen har allt.

"Där kräftorna sjunger" är ett mästerverk. Jag blev helt blown away.
Älskar den här romanen. Älskar Kya Clarks.
En solklar 5:a.

Puss/ Asta