Norskan som blev hallänning

En liten uppdatering om hur det går för den norska flickan som blev hallänning kanske?

Ungefär tre månader har vi levt tillsammans nu och det känns som om hon alltid har varit här.Och samtidigt så är det som om saknaden efter Gottfrid tagit ny fart. Glädje och sorg till dessa hundar som blir till mina bäbisar om vart annat.


Mycket har hänt med norskan sedan hon kom.
Hon har lärt sej att sitta. Till å med sitta kvar en stund.
Hörde jag ett wooow?
Hon har lärt sej ligga ner. Och kan ligga kvar en stund.
Hon kommer ostörd på inkallning, går oftast väldigt fint i koppel, vi tränar basicgrunderna för "fot" och vi övar oxå just nu på "sitt som en björn" och "tass" och diverse letaövningar.
Kloklippningen... ehh, den går inte framåt men jag har köpt en kloslip och den accepterar hon hjälpligt. Åtminstone på framtassarna.

Hon har bitit sönder ett par skor. X antal av Noahs leksaker. 2 stycken koppel.
Senast hon bet sönder ett koppel var ungefär en månad sedan.
I morse vaknade jag av att hon kräktes galla och... ja, vad tusan är det?
Jo fyra stumpar läderkoppel på ca 1 dm styck!!!
Som legat där i magen och marinerats sedan i mitten av februari.

Hon är fortfarande lättskrämd och lättstressad och där tror jag inte att omgivningen ser så stor skillnad men det gör jag ändå. Det blir för allt färre saker och det blir mildare. Hon söker allt mer trygghet i mej och agerar mindre ut på egen hand. Vakten är kvar men inte detta gormande på förbipasserande vi hade i början. Män är fortfarande läskigare än kvinnor.

Men ibland förstår jag inte henne. Det är frustrerande och lite skrämmande.
Tex går hon väldigt bra ihop med de flesta hundar och hon träffar sin "kusin" golden retrivern Vega flera gånger i veckan. Det går jättebra på promenad, hyfsat här hemma men hos Vega är det som om hon är rädd för henne.
En gång skenade hon i väg. Bara sprang.
Och Vega är, som valpar kan vara, skitjobbig och gränslös och i fejset på henne hela tiden men varför säger hon inte bara åt henne? Varför blir hon så stressad?

Jag har lite dåligt samvete över att jag inte miljötränar mer.
Är mer i stan, på café, åker buss osv. Men för Bente känns det som att det är nog med miljöträning bara att gå en ny promenad och de gånger vi tagit oss in i stan så blir hon så stressad att jag inte når fram till henne riktigt.
Imorgon står dock miljöträning på agendan. Kanske med besök på café.

Bente har en oerhörd personlighet. Hon är så lätt att älska.
Hon är älskvärd, busig och humoristisk.
Hon är absolut inte dum. Och hon väcker mej varje dag med de allra underbaraste pussarna.

Puss/ Asta