Asta recenserar "Helvetet jag kallade kärlek" av Lena Bivner

Jag har läst "Helvetet jag kallade kärlek" av Lena Bivner.
Det är en självbiografisk roman (och jag läser inte/ gillar inte) många sådana men av nån anledning började jag lyssna på denna.

Lena är relativt nyskild och har två små pojkar när hon ger sej ut i dejtingträsket igen. Snart träffar hon Peter och blir snabbt förälskad.
Peter har en närvaro när han ser på henne hon blir snabbt beroende av hans kärleksbetygelser och deras kärlek.
Allt är till en början fantastiskt men relativt snart visar Peter andra sidor.
Svartsjuka. Kontrollbegär. En otrolig snarstuckenhet.
Utbrott blandas med ömhet, psykisk misshandel med himlastormande attraktion.
Bit för bit förlorar Lena kompassen för vad som är okej i en relation.
Undan för undan tar hon på sej allt mer ansvar för hur Peter mår och reagerar tills hon tappar bort sej själv under de fem åren relationen pågår.
"Helvetet jag kallade kärlek" är berättelse om hur det är att leva med psykisk misshandel och i vissa fall hot om våld och en hårdhänt behandling.
Lena Bivner beskriver sig själv som en stark person med en ordnad tillvaro och ett stort socialt umgänge. Ändå trillade hon dit. Det visar att i stort sätt vem som helst kan hamna i en förgörande relation.

Ibland vill jag skrika på henne. Ruska henne. Säga åt henne att gå.
Men samtidigt så förstår jag henne och känner igen mej i väldigt mycket.
I hur vi kvinnor ofta tar så mycket ansvar över andras känslor, över att det ska vara trevligt och hur stor skuld vi tar på oss i konflikter som vi på en förståndsmässig nivå förstår inte är vår att bära.
Och jag är övertygad om att detta, precis som författaren säger, kan hända oss alla. Åtminstone under vissa skeden i vårt liv.

Romanen var lättläst, gripande och välskriven.
Jag ger den klart godkänt.
3+
Men vad tusan ska jag lyssna på nu?

Puss/ Asta

Asta recenserar "Himmel över Alaska" av Kristin Hannah

Jag har läst "Himmel över Alaska" av Kristin Hannah, en för mej tidigare okänd författare. Att jag läste denna kom sej av att jag på flera ställen såg att "Där kräftorna sjunger" (som jag tokälskade och recenserade nyligen) jämfördes med "Himmel över Alaska."
Och ja, det finns likheter.

"Himmel över Alaska" handlar om fjortonåriga Lenni som flyttar med sin familj just till obygden i Alaska. Lennis föräldrar var en gång ett lyckligt par och en harmonisk familj men när Lennis pappa återvände från Vietnamkriget var han förändrad. Rastlös. Orolig. Lynnig. Hade svårt att behålla ett jobb och lätt för att supa sej dyngrak. Lennis mamma kan inte ge upp om sin man.
Oräkneliga gånger har de brutit upp, flyttat och börjat om.
Och nu sker det alltså igen då pappan ärvt ett hus av en kamrat som dog i kriget. Lenni får en vän för första gången på länge.
I början verkar Alaska och det enklare livet där verkligen vara den nystart de hoppats på. Naturen är slående vacker.  Människorna där hjälps åt i stort och smått. Pappan tas emot som en hjälte av den avlidna kamratens familj.
Men de inser snart att de långa vintrarna och det kompakta mörkret är allt utom bra för pappans mentala hälsa. 

Ännu en berättelse om män och deras supande och våldsamhet. Svartsjuka och kontrollerande.
Jag har läst ett par sådana nu. Men oxå en roman om vänskap och kärlek, om karg natur och människans förmåga att överleva. En roman om att hitta hem.

Jag tyckte väldigt mycket om de första 2/3. Sista delen tappar i mitt tycke i kvalitet och känns inte lika trovärdig. Likheter finns precis som jag sa med "Där kräftorna sjunger" men nej, sista tredjedelen av boken drar ner betyget och det landar på en svag 4.
4-
Det är ju ändå en med beröm godkänd roman så jag gav mej på att börja lyssna på mer av Kristin Hannah.
Den första stod jag ut med i 5 minuter. Den andra kanske en halvtimma men då kliade det rejält i mej. De är väldigt amerikanska med en syn på kvinnan, moral, sexualitet som känns väldigt omodern här och som jag inte stod ut med.
Synd.

Puss/ Asta

Masspsykosen har startat

 

Har ni tänkt på hur mycket förhoppningar vi nordbor lägger in i begreppen sommar och semester?
Ja, det är klart ni har men har ni tänkt på HUR mycket vi gör det?
HUR utbrett det är och att vi liksom aldrig ger upp, ser igenom illusionen utan tvärtom, redan i september börjar vi drömma, planera och se fram emot nästa sommar och en ny chans. För DEN sommaren, den sommaren ska bli magi.
Inte heller verkar det gå över när man blir vuxen och klok, tvärtom nästan, det blir värre.

Jag hade till exempel under denna sommaren tänkt mej... i all anspråkslöshet... att:

Få renoverat hemma i hallen ( eg två hallar) och där trappslipning ingår. 

Bygga nytt staket som ska sågas ut, målas och få på plats

Ev måla huset också, det skulle sannerligen behövas, det behövdes för 10 år sen. 

Få en bättre relation till min man. Ligga lite mer. 

Hinna umgås mer med barn och barnbarn lite kvalitativt så där. 

Hålla stora härliga gemensamma middagar för att få till gemenskap och för att avlasta ungarna från lite av den där vardagsmatlagningen. 

Träffa vänner. Har några små spirande skott till vänskap som jag gärna vill ödsla lite mental vattning över. 

Och så träningen så klart. Tänker att nu finns tiden och orken till att hinna springa två ggr/ vecka och styrketräna två gånger/ vecka med. 

Jag måste röja ut vinterkläderna och få in sommarkläderna. 

Maken gnäller om utflykt och hotellövernattningar som en övertrött unge efter 12 timmar på Liseberg med allt för mycket spunnet socker. Får försöka få till en sån utflykt. 

Bada! Jag har inte glömt bada. Älskar ju att bada i havet och vill göra det ofta och länge. 

Läsa. Sommaren är ju tid för avkoppling. Läsa en god roman med tårna i gräset. 

Plocka ängsblommor. 

Dricka alkohol på altanen i sommarnatten och ha givande samtal... eller åtminstone lite kul.

Grilla. Helst så ofta och mycket att man framåt slutet av augusti inte vill se åt något grillat mer. Och när vi inte grillar så ska vi käka massor av skaldjur. 

Det gäller att samla... bunkra helt enkelt... solljus, värme, meditation, lugn, hälsa, umgänge så att man därefter med mod i blicken vågar möta de mörkare tiderna som börjar rulla in vid midsommar och som är märkbar nån dryg månad senare.
Och på riktigt är det ju så, jag är inte ens ironisk nu, att om man inte avbockar åtminstone de flesta av målen man satt upp och solen inte har varit på sitt bästa humör så man varken fått brännan eller simhuden mellan tårna som man tänkt sej. Om man inte känner sej påfylld i sina relationer, utvilad och stark när semestern klingar ut då har sommaren varit MISSLYCKAD!
8 månaders väntan och förhoppningar åt helvete och bara att sätta sej ner och börja drömma om nästa sommar.

DEN ska bli fantastisk.

Puss/ Asta