Jag har läst "Helvetet jag kallade kärlek" av Lena Bivner.
Det är en självbiografisk roman (och jag läser inte/ gillar inte) många sådana men av nån anledning började jag lyssna på denna.
Lena är relativt nyskild och har två små pojkar när hon ger sej ut i dejtingträsket igen. Snart träffar hon Peter och blir snabbt förälskad.
Peter har en närvaro när han ser på henne hon blir snabbt beroende av hans kärleksbetygelser och deras kärlek.
Allt är till en början fantastiskt men relativt snart visar Peter andra sidor.
Svartsjuka. Kontrollbegär. En otrolig snarstuckenhet.
Utbrott blandas med ömhet, psykisk misshandel med himlastormande attraktion.
Bit för bit förlorar Lena kompassen för vad som är okej i en relation.
Undan för undan tar hon på sej allt mer ansvar för hur Peter mår och reagerar tills hon tappar bort sej själv under de fem åren relationen pågår.
"Helvetet jag kallade kärlek" är berättelse om hur det är att leva med psykisk misshandel och i vissa fall hot om våld och en hårdhänt behandling.
Lena Bivner beskriver sig själv som en stark person med en ordnad tillvaro och ett stort socialt umgänge. Ändå trillade hon dit. Det visar att i stort sätt vem som helst kan hamna i en förgörande relation.
Ibland vill jag skrika på henne. Ruska henne. Säga åt henne att gå.
Men samtidigt så förstår jag henne och känner igen mej i väldigt mycket.
I hur vi kvinnor ofta tar så mycket ansvar över andras känslor, över att det ska vara trevligt och hur stor skuld vi tar på oss i konflikter som vi på en förståndsmässig nivå förstår inte är vår att bära.
Och jag är övertygad om att detta, precis som författaren säger, kan hända oss alla. Åtminstone under vissa skeden i vårt liv.
Romanen var lättläst, gripande och välskriven.
Jag ger den klart godkänt.
3+
Men vad tusan ska jag lyssna på nu?
Puss/ Asta
"Om det inte vore för dej" & "Terapeuten som inte visste vad han gjorde"!!
SvaraRaderaTack <3
Radera