Små, små irritationsmoment i vardagen.

Livet är fullt av små glädjeämnen. Ett gott glas vin, en innerlig puss, ett tungt hundhuvud i knät.
Men livet är oxå fullt av små irritationsmoment.
Såna där små, små i-landsproblem som man knappt törs nämna men som ändå är där och retar (... och inte på något skojigt sätt.)

En sån sak kan vara att blandaren i köket går sönder inte ens 3 år gammal.
I köket behövs ju lixom inte vatten eller så. Neeeej då, det går lika bra att fördiska i handfatet på toa.
Vilken TUR att vi lyssnade på snickarn som byggde köket.
"Inte köpa IKEAS grejer, satsa på kvalitet när det kommer till blandare."
Kvalitet my ass. Men dyr var den. Å snygg så länge den varade.

 

Det är alltid härligt att vara behövd. Ja det är faktiskt ett behov lika stort som behov av kärlek.
Å om jag är älskad tvivlar jag på ibland men aldrig på om jag är behövd.
Jag är nämligen behövd så in i ... älgvete.
Inbrända/ intorkade matrester vareviga morgon.
Idag blev det x 2. Städade upp, promenerade jycken, handlade och si så där ja... stekpannan var använd igen.

 

Vissa saker ska bara funka. Dit hör bilar, dit hör magar, dit hör stånd och dit hör datorer. Å så klockor då.
Jag vet inte HUR många hundra gånger jag slängt en blick på klockan idag och noterat att "nää, det kan inte stämma... nu heller."
Byt batteri tänker kanske du.
Sköt dej själv svarar jag då. :)

 

I bilen... båda bilarna behöver förresten lagas för att klara en ombesiktning... lyser "servicelampan" ilsket brandgul (denna är inte orange, den är brandgul) var gång man startar bilen.
Som en evig påminnelse till mej om att jag borde skaffat mej en ordentligare eller kanske rikare make.

 

Ska försöka orka jobba i morgon. Hujedamej.

Ps. Nämnde jag förresten att vi fått stopp i handfatet på toa. Undra varför?!

Puss/ Asta

Adventsmys

 

Grått, grått, grått ute.
November och januari skulle jag gärna stryka ur almanackan.
Normalt så här års brukar jag längta efter advent.
Jag har, som trogna läsare redan vet, rätt svårt för jul (den där tindrande, lyckliga, harmoniska dagen som aldrig riktigt blir vad man önskar) men älskar advent.
Fast i år känns det som om jag inte hunnit med.
Var det inte nyss sommar?

Sedan 3-4 år tillbaka har jag som tradition att ta ledigt (alltså betald semester, fy på mej) veckan före första advent för att "adventmysa."
Adventmysa är egentligen ett annat ord för att städa och putsa fönster, men det finns det väl ingen normal kvinna under 63 som tar betald semester för att utföra?
Har ni någonsin hört talas om en man som gör nåt sånt?
Alltså adventsmyser jag. Å gör samma sak. Fast jag adderar glögg, sovmornar och julklappsinköp.

Att adventsmyset kommit av sej beror inte endast på mej.
Doften av död mus gör sitt till. Svårt att känna mys då.
Att maken skaffat projektor och därmed möblerat om i vårt liiiiilla liiiilla vardagsrum med de stoooora stoooora sofforna så det ser helt galet ut å man får hoppa över sofforna för att ens komma in förtar oxå en del.
Vad är det för vits att pynta om det ändå ser för jävligt ut lixom?
Därtill kan vi plussa på lite "oro i leden" hos ett flertal familjemedlemmar och en konstant brist på pengar.
Se där ja. Helt oförklarligt är det alltså inte att jag suckar tungt över blotta tanken på att släpa fram tomtar och kulörta stjärnor.

Har ni druckit glögg än?
Moffat pepparkakor?
Inte jag. Där är jag oskyldig, vit som snö.
Men... ni känner mej.
A sinner and a saint.
Jag har druckit litervis med julmust.
Å ätit tomteskum.

Puss/ Asta

Vad ska man med 228 vänner till?

 

De sociala medierna tar över allt mer av våra sociala liv.
På gott och ont, å i olika grad hos olika individer så klart.
Själv lever jag väldigt mycket ut mitt sociala liv på twitter, facebook och bloggen.
Jag skyller på att jag "inte hinner/orkar" träffa mina riktiga vänner i ett livspussel som känns allt för korvstoppat. Men egentligen är det väl en sanning med modifikation eftersom jag uppenbarligen "hinner" underhålla livet på de sociala medierna.

Facebookpolare och bloggvänner i all ära, de är inte så där mycket att hålla i handen när åskan går.
Visst finns det undantag, jag har själv träffat människor på sociala medier som kommit att bli vänner irl, men på det stora hela är det så.
Alldeles oavsett hur vi gnuggar varandra i klubbarna för inbördes beundran är det så.

Idag på promenaden med Gottfrid så funderade jag över det där.
Å över vem alla de 228 vännerna på facebook tror att jag är?
Vem alla mina läsare som inte kommer ur irl-kretsen tror att jag är?
Hur jag framstår?

Jag har till exemplet ibland hört att jag på bloggen verkar så ledsen, så djup.
Att många av mina inlägg har filosofiska, deprimerade toner.
Jag förstår att jag ibland tolkas som hårdare än vad jag är i både blogg och på fb.
Text är lättare att få till lite snärtigt och jag är mer konflikträdd i vardagen.
I princip tar jag alla rasistdiskussioner även privat men mycket annat kan jag låta glida förbi för att jag helt enkelt inte orkar diskutera.

Jag är, på riktigt, ganska blyg inför män och i ovana situationer.
Jag är ganska sårbar och skör.
Jag försöker att vara ärlig, trogen och lojal i mina relationer även om jag ibland inte alltid lyckas och jag tycker sådana värderingar är viktigare än vad jag tror "vänner" på sociala medier hinner uppfatta.
Jag är inte så där... lättsam.

Sen nån vecka tillbaka har jag gått från att känna mej "stabil-å-härlig-å-gud-vad-det-är-underbart-med-hösten" till att dippa rätt rejält ner i ett själsligt mörker.
Ett evigt, hela tiden jag är vaken, mörker av geggig rädsla, ångest, självförakt.
En skräck över vem jag är och vem jag kan bli.
Ett självhat över att hela tiden misslyckas.
Jag kan inte resa mej. Inte sluta älta och inte sluta våndas.
Jag vet inte om jag ska berätta för dem jag älskar eller bära det själv.
Jag vet inte vad som är bäst. För dom och för mej.
Å jag är chockad över hur fort det kan svänga.
Jag funderar allvarligt på att söka professionell vård.
Lägga in mej. Drogas ner.
Så mår jag. På riktigt.
Å vad fan hjälper 500 läsare på bloggen eller 228 facebookvänner då?!
När man inte ens kan tala med dem som är en allra allra närmast?
Svänga från "upp, upp, upp" till "neeeeeeeeeeeeeeeeeeeer" i dovaste basröst.
Då hjälper det väldigt lite att människor jag inte känner tycker att jag är fin.

Puss/ Asta