Amen

Alltså, jag kan inte minnas att jag nåååågonsin längtat så här mycket efter sommaren som jag gör i år.
Normalt sätt är jag alltid lite tudelad inför våren, för med våren kommer min rätt allvarliga allergi som sedan sitter i hela sommaren, höst å vinter brukar vara min friska period men i år så längtar jag helt å fullt utan några som helst invändningar. 
Kanske för den osedvanligt långa vintern, kanske för att vi knappt fick någon sommar i fjol, kanske för att livet varit ganska tungt med sömnlöshet å annat, kanske är det att vi varit sjuka så mycket men hur som helst suktar jag efter sol å värme som aldrig tidigare.

Jag förstår att jag ställer orimliga förhoppningar på den här sommaren.
Den skall lixom rymma allt. Allt från en ständigt skinande sol till friska glada barnbarn till ork å äventyr.
I år ska vi åka till stranden var å varannan dag.
I år ska spisen få vila och vi ska grilla all vår mat.
I år ska det äntligen bli av att vi äter huvuddelen av våra kvällsmåltider vid havet.
I år ska jag umgås med vänner, komma närmare min man, springa milen lätt å ledigt flera gånger i veckan.
I år ska vi vara sociala och trädgården ska vara ett evigt mingel av barn, barnbarn, övrig familj och kompisar.
I år blir det Lasse konsert, Liseberg i solsken å glass i stora lass.
Jag ska vara pepparkaksbrun, lycklig och full av självförtroende.
I år ska jag inte va så allergisk, hunden inte få våteksem å äktenskapet inte kännas som en blandras av Norén å Bergman.
Ja jävlar vad sommaren 2018 ska leverera.

Jag inser förstås att det troligen inte ens blir hälften av det där.
Sommaren är på många sätt en så kravfylld tid när allt skall uppnås och allt hinnas med. Hösten motsatsen, en tid till att bara få vara.
Men om det bara blir sol så kan jag stå ut med att bara springa ½ milen å med att det kliar i ögonen. Jag kan himla med ögonen i september och säga "det blev ingen kvällsmat vid havet i år heller" och jag kan ta att pelagonerna inte prunkar.
Men snälla söta väderguden, skänk oss värme.
Amen.

Puss/ Asta

Min dag

Idag har jag haft en härlig dag!
Sovmorgon, lulla runt och sen dejt med en av mina äldsta vänner.
Cissi å jag stötte på varann när jag  bott i min lilla stad ett år.
Jag kom från en storstad med hyfsat gott socialt självförtroende till en småstad där jag stängdes ute och där alla redan hade de kompisar de behövde.
Efter 10 månader grät jag och ville bara hem.
"Vi ger det sommaren" sa maken.
Och på sommaren träffade jag Cissi.

När barnen var små umgicks vi varenda dag. Våra barn, mina fyra och hennes tre, är uppvuxna ihop. Nu mera ses vi två, kanske tre gånger om året trots att vi bor hundra meter ifrån varann.
Det är för jävla onödigt och tråkigt men när vi väl ses är det som om ingen tid har passerat.
Idag hade vi bokat tid för lunch.
Det blev thaimat. Sen drog vi iväg och kollade i affärer.
Köpte födelsedagspresent till min lilla Khloe som fyller 1 år och en bedårande oljelampa till mej själv.

Efteråt ville vi inte riktigt att dejten skulle ta slut så jag hängde med henne hem.
Blev bjuden på gubbröra och knäckebröd och vitt vin. Och så tjötade vi ikapp. Smidde planer för sommaren. Såna vi antagligen inte kommer infria. För det har vi aldrig gjort förr.

Avslutade dagen med att busa med mina gullungar Ängla, Mio å Astrid.
Läste om Petter å hans fyra getter och sen nån längre, betydligt tråkigare saga.
Hem, såg Frölunda förlora mot Malmö och hockeyn är slut för i år.
Avrundade med senaste avsnittet av Robinsson, riiiktigt bra i år och sen Torpederna. Jag följer mer på tv än jag gjort på många år.

Hur har er dag varit och vad följer du på tv just nu?

När jag föll i onåd hos kroppspositivismen.

Jag hamnade i en diskussion på Instagram härom veckan.
Bakgrunden var att jag la upp den här bilden och skrev under: Provade på Indiska men kände mej bara tjock och ful. Utan att sätta = mellan de två adjektiven. 

Följer en massa kroppspositiva konton på Instagram och en del av dem följer mej tillbaka. Kritiken jag fick bestod i att jag kallade mej för tjock när jag inte är det (enligt dom då.) Att ordet tjock inte skall användas som en känsla av normalviktiga. Särskilt inte då som en negativ känsla.

Först blev jag lite stött. Ja till å med lite ledsen.
Känslan av att man inte platsar in bland de smala och fita men alltså heller inte får göra anspråk på att platsa in bland de tjocka.
Känslan av att inte uttrycka vad det väcker hos mej att inte komma i mina gamla kläder, att inte klä i den typ av kläder som har passat mej tidigare osv.
Jag försöker att acceptera min kropp, att banna elaka och nedsättande tankar, att hylla den för vad den gör för mej varje dag och vad den klarar av men ibland trillar man ju dit. Ibland känner man bara FAN vad tjock jag är!
Så ja, jag blev lite stött.
För allt är ju relativt. Även bland de kroppspositiva damer jag följer varierar vikten och en del av dem är väldigt "klassiskt vackra" med kurvorna på rätt ställe, jämna vackra anletsdrag eller ett fantastiskt hår. Det måste ju hela tiden finnas kvinnor som tänker... alltså även om dem... "Ja men det är ju jävligt lätt för dej att säga." 

Faktiskt hade jag och min yngsta dotter ett liknande halvbråk några dagar innan där hon på fullt allvar gnäller över att hon är tjock. Och jag blev irriteradoch lite stött, "jaha, vad är då jag" lixom. På ungen som drar stl 36.
Men efter att ha funderat några varv inser jag att det jag gjorde var samma sak.
Mini känner sej tjock för att hon gått upp i vikt en 6-7 kg. Hennes kläder sitter inte som de brukar. En del kommer hon inte i.
Det är ju eg samma sak för mej. Jag har fått en annan kropp på relativt kort tid som jag inte alltid är helt bekväm i, jag har ett BMI som ligger på 26,3 (med nöd och näppe på klassat som övervikt) men både Mini och jag omfattas av att vara norm viktiga. Vi kan handla och äta ute utan att omgivningen stirrar eller lägger nån värdering i det, vi kan handla kläder i vanliga affärer och våra storlekar finns alltid inne. Ingen av oss skulle bli nekad arbete eller på annat sätt diskriminera oss till följd av vår vikt. (Min ålder däremot men det är ett annat inlägg.)

Så ja. Det var berättigad kritik. Eller som någon skrev (typ): Du kunde istället ha skrivit att du gått upp i vikt och inte känner dej bekväm eller hemma i din  nya kropp. Tjock är ingen känsla. Tjock är inget man är för att man har en dålig dag.
Jag lär mej hela tiden. Jag har undan för undan som jag följt de här kontona insett att jag burit på en hel del sunkiga fördomar och förutfattade meningar om tjocka människor. Att jag till å med uttryckt mej förkastligt när jag talat om dem. Tjocka kvinnor med korta kjolar eller magtröjor tex. Eller tjocka med kundvagnen full av chips å kakor. Rent fruktansvärda tankar har jag hyst.
Därtill har kroppspositivismen lärt mej att bli snällare mot mej själv.
Att inse att kroppen är fantastisk trots valkar eller put.
Jag kan varmt rekommendera er som liksom jag inte alltid är den där bästa kompisen till er själva.
För det är faktiskt det minsta man kan begära, att man inte säger någonting till sej själv som man inte skulle säga till sina polare.
Hojta om du vill ha tips på konton.

Puss/ Asta