Amen

Alltså, jag kan inte minnas att jag nåååågonsin längtat så här mycket efter sommaren som jag gör i år.
Normalt sätt är jag alltid lite tudelad inför våren, för med våren kommer min rätt allvarliga allergi som sedan sitter i hela sommaren, höst å vinter brukar vara min friska period men i år så längtar jag helt å fullt utan några som helst invändningar. 
Kanske för den osedvanligt långa vintern, kanske för att vi knappt fick någon sommar i fjol, kanske för att livet varit ganska tungt med sömnlöshet å annat, kanske är det att vi varit sjuka så mycket men hur som helst suktar jag efter sol å värme som aldrig tidigare.

Jag förstår att jag ställer orimliga förhoppningar på den här sommaren.
Den skall lixom rymma allt. Allt från en ständigt skinande sol till friska glada barnbarn till ork å äventyr.
I år ska vi åka till stranden var å varannan dag.
I år ska spisen få vila och vi ska grilla all vår mat.
I år ska det äntligen bli av att vi äter huvuddelen av våra kvällsmåltider vid havet.
I år ska jag umgås med vänner, komma närmare min man, springa milen lätt å ledigt flera gånger i veckan.
I år ska vi vara sociala och trädgården ska vara ett evigt mingel av barn, barnbarn, övrig familj och kompisar.
I år blir det Lasse konsert, Liseberg i solsken å glass i stora lass.
Jag ska vara pepparkaksbrun, lycklig och full av självförtroende.
I år ska jag inte va så allergisk, hunden inte få våteksem å äktenskapet inte kännas som en blandras av Norén å Bergman.
Ja jävlar vad sommaren 2018 ska leverera.

Jag inser förstås att det troligen inte ens blir hälften av det där.
Sommaren är på många sätt en så kravfylld tid när allt skall uppnås och allt hinnas med. Hösten motsatsen, en tid till att bara få vara.
Men om det bara blir sol så kan jag stå ut med att bara springa ½ milen å med att det kliar i ögonen. Jag kan himla med ögonen i september och säga "det blev ingen kvällsmat vid havet i år heller" och jag kan ta att pelagonerna inte prunkar.
Men snälla söta väderguden, skänk oss värme.
Amen.

Puss/ Asta