Krav på moralisk kompass hos vänner

Cissi Wallin skriver ett spännande inlägg om vilka krav vi har på våra vänners moraliska kompass. Du kan läsa det här.

Jag och min make är väldigt olika i vårt förhållande till det här med vänskap.
Han har lättare än vad jag har för att umgås med "vem som helst" och med att överse med människors dåliga drag. Han menar att det är bara att ignorera just det som stör en. Det kan vara ett fint drag med, lite förlåtande så där.
Men själv har jag ganska höga krav på människor som jag kallar vänner och jag blir sämre och sämre på att tolerera bullshit.
Kanske för att jag med åren blivit mindre social. Jag är tröttare. Umgås inte lika mycket med folk som förr och då vill jag ha kvalitet tillsammans med dem som jag kallar vänner.

Sedan är det där med moral och "att vara en god människa" olika saker för oss alla, även för mej å min man. Vi tar olika lätt på olika saker.
Otrohet bland vänner å bekanta exempelvis.
Där är det jag som stör mej minst.
Eller ja, som tycker att det har jag inte med att göra. Det kan finnas tusen olika anledningar i deras relation som jag inte vet någonting om. Jag kan tänka ett å annat men jag skulle aldrig lägga mej i, skvallra eller kräva av den "skyldiga" att lägga korten på bordet.
Jag har märkt att maken tenderar till att förstå manliga bekantas otrohet bättre än kvinnliga och jag gör nog lika dant fast tvärt om.

Däremot har jag svårt för kass människosyn i allmänhet.
Rasism, homofobi och bonnig inskränkthet.
Eller det vanligare, lite allmänt kass kvinnosyn där det skojas om sex och kroppsdelar på ett nedlåtande sexistiskt vis.
Och i de sammanhangen betraktas jag ofta som "bråkig", rabiat eller "så jävla Pk" om jag säger ifrån.
Att säga ifrån är inte alltid helt lätt. Öppet rasistiska kommentarer låter jag väldigt sällan passera men det där chauvinistiska kan vara svårare.
Jag har märkt att en bra strategi om man inte orkar vara den där störiga jäveln är att bara låta bli att skratta och allvarsamt fråga "Hur tänkte du nu?"
 
Så var går gränsen då?
Gränsen mellan att bemöta och vara obekväm till att faktiskt fimpa personerna ur sitt liv och kalla dem för fd vänner?
Cissi Wallin drog ett exempel där en man i deras bekantskapskrets öppet stoltserade med att han gick på porrklubb. Efter diskussioner kring det tog deras vänskap slut.
Det skulle den gjort för min del med.
Att köpa en annan människa och dessutom inte förstå problematiken med det är mer än vad jag skulle klara av och på samma nivå som om en vän röstade på Sd för att annars kommer Sverige förvandlas till ett kalifat eller att någon aldrig skulle acceptera att deras son blev en bögjävel.
Sådana människor behöver jag inte i mitt korta enda liv.

Hur ser det ut för dej? Vad triggar dej och var går din gräns?

Puss/ Asta