Jag prövar.

Jag har käkat antidepressivt läkemedel i åtminstone sju år, troligen längre.
Skillnaden i mitt mående, i min förmåga att tackla livet, blev så påtaglig att jag aldrig egentligen tänkt tanken på att sluta med dem.
Jag fick dem efter samtal med både läkare och psykolog, efter diverse tester, som alla kom fram till samma sak. Jag led inte av någon depression men jag hade höga, skyhöga, poäng gällande ångest. En ångest som var så väl lättriggad som gastkramande.
Cipralex skulle kanske hjälpa. Om jag ville fick jag prova?
Jag hade haft svåra och långa perioder av ångest innan, säkert både en och två slängar av depression med men hårdnackat vägrat psykofarmaka.
Nu ville jag verkligen... jag menar verkligen... pröva.
Och halleluja vilken skillnad det blev. I synnerhet initialt när jag gick från ett vandrande nervvrak till totalt avstängd känslomässigt.
Någon skulle kanske säga att det vore läskigt eller åtminstone tråkigt att inte känna någon känsla alls genuint men för mej var det raka sträcket, den grå massan himmelen.
Aha, det är så här det är för alla andra? De kan tjafsa med en kollega och sen bara lägga det bakom sej, inte noja natt å dag i två veckor.
Tyvärr var den här slätstrukenheten bara inledande biverkan och rätt snart kände jag alla känslor igen, bara lite mer nyanserat.

Och sedan dess har jag ätit dem. Ett litet piller varje dag.
En liten dos av trygghet. Jag märker inte av dem alls. Enda biverkan som möjligen kan härstamma från dem är minskad sexlust, men efter sju år... minst... har det blivit vardag.
Ändå så kom, från ingenstans, lusten att sluta för ett tag sedan.
Sen några veckor tillbaka har jag tagit pillerna varannan dag istället för varje.
Planen var att jag därefter skulle äta en halv tablett varannan dag ett tag, men jag känner absolut ingen skillnad alls så därför har jag sedan tre-fyra dagar fimpat dem helt.
Vi får se hur det går.
Det är ingen som helst prestigeförlust för mej om jag måste börja med dem igen, det skulle jag absolut göra om ångestnivån steg plötsligt.
Men min känsla är att jag är starkare, stadigare och helare än någonsin tidigare i mitt liv så när om inte nu skulle jag annars försöka?

Jag ÄR känslosam. Jag är lättrörd, har lätt till empati, lätt till tårar, lätt till ängslan, ha lätt för att bli rädd. Men jag är oxå jävligt tuff och allt det där är ingenting som per automatik måste medicineras. 
Jag är en late bloomer. Jag känner mindre ängslan över att bli omtyckt, passa in, bli bekräftad. Jag ä mitt bästa jag just nu.
Jag är rundare och rynkigare och antagligen fulare nu än tidigare men känner mej snyggare än någonsin för mitt värde ligger inte längre i andras blick.
Jag har... som Fredrik Backman uttryckte det i sitt excellenta sommarprat... riktigt risigt självförtroende och total hybris på samma gång.

Det måste vara tanten i mej som tittat fram.

Puss/ Asta