När en dörr stängs

När en dörr stängs öppnas en annan. Jag kan bli så himla irriterad på den typen av klämkäck positivism, i synnerhet när det är jag som har drabbats av den där igenfarande dörren.
Men påfallande ofta så stämmer det faktiskt!

Bilden ovan är tagen under en strandpromenad en bit här ifrån. Det är lite otillgängligt att ta sej dit längs vattnet så därför går sällan jag å Gottfrid just där men här om dagen gjorde vi det.
Och här... precis här... stod jag våren 2015 (måste det bli?!) när min avdelning på medicin skulle stänga, min närmast chef placerat mina vänner på en avdelning och mej på en annan avdelning som jag absolut inte ville vara på.
Min närmaste chef som jag egentligen tyckte väldigt mycket om innan... och oxå efteråt... men som jag just då mer eller mindre bett fara åt helvete och framtiden kändes så läskigt oviss och mörk.
Och jag grät. Jag stod på just den här sanden och såg ut över just den här vyn och jag grät. En sån där hopplös gråt som kommer när man är så ledsen att man inte vet vad man ska ta sej till.

Den händelsen gav mej sparken i rumpan att ta tag i min mångåriga dröm som jag gett upp, att läsa till barnmorska. En annan avdelningschef på medicin, tillika barnmorska i botten, gav mej ytterligare en knuff att läsa när jag sökte en tjänst hos henne. Hon hjälpte mej även till min första sommar som semestervikarie på BB.
Och nu, när jag stod på den här platsen här om dagen med alla starka känslomässiga minnen så kom jag att tänka på just den där klyschan. När en dörr stängs...
En bättre dörr öppnades. Dörren till drömyrket.
Det har verkligen inte varit lätt, är inte lätt, kommer inte att vara lätt att vara ny i yrket men barnmorska ÄR världens häftigaste yrke.
Så numera är jag så tacksam mot den där chefen som jag var så arg på, och som jag egentligen tycker så mycket om, för hade det inte varit för henne, hade hon gett mej vad jag bett om så hade jag fortfarande arbetat som sjuksköterska.
Ett jobb jag var rätt less på.

Och lite samma sak är det med att min bror dog. Tragiskt så klart. Ledsamt, sorgligt och allt det där.
Men det ledde till att min pappa å jag la ner vapnen och började prata med varann igen.
Jag ska inte skiva så mycket om det där för jag vet att han inte är helt bekväm med att jag blottar saker om honom men vi hade en fantastisk dag... verkligen en helt underbar dag tillsammans i Göteborg.
Förlorade en bror. Vann kanske tillbaka en pappa.

Uttrycket om stängda och öppna dörrar må vara klyschigt men det är en stor fördel med att bli äldre. Man vet att det mesta kommer att lösa sej en dag.
Kanske inte så som man tänkt men det löser sej.
Och ibland, ibland blir det bättre.

Puss/ Asta