Tvserier i mitt hjärta

Tv serier vi minns. Tv serier som satt en någon form av avstamp inom oss av alla hundratals serier vi förmodligen sett.
Vilka är dina?

Familjen Macahan. Massor av gånger har den gått på tv. Jag har följt den, ibland sett ströavsnitt hur många gånger som helst.
Det var den första serie som jag följde (vad jag minns i alla fall) och jag älskade att sitta uppkrupen i soffan och följa de spännande äventyren med de starka kvinnorna och de ännu starkare männen. Å farbror Zeb... tuffast av dem alla.
När småtjejer i min ålder... och betydligt äldre antar jag... svärmade för bildsköna Luke så var jag fullkomligt betuttad i (hårdpermanentade) Zeb.


Lilla huset på prärien.
Oj som man grät och mös till den här familjen och deras äventyr.
Varendaste gång rann tårarna. Var det inte nåt djur som var i fara så var det nån kvinna som blev slagen av sin man eller nåt barn i skolan som blev mobbad av den där elaka flickan med korkskruvar. Men familjen Rekorderlig ordnade alltid upp allting igen. Troende, trogna, fina människor. Helylle amerikaner. 




Dallas. Såpoperornas såpopera.
Den första i sitt slag, skulle kopieras av tusentals.
Att följa familjen Ewing satte outplånliga spår i min hjärna och själ.
Tänk, man minns fortfarande vad alla hette och precis hur de var.
Ont och gott, olja och miljarder. Kärlek och hat. Å intriger!


Sen kom Falcon Crest. Jag följde den slaviskt.
Jag å bästisen Cissi satt framför tv'n med popcorn och det var heliga stunder.
Samma ingredienser som Dallas. Fast med vin.


Rederiet. Den svenska enda riktigt lyckade såpoperan.
Hela svenska skådespelareliten verkar ha passerat här, många gjorde en av sina första större roller här.


Lite modernare då.
Kalla fötter. Jag älskade den serien. Jag saknar den fortfarande.
Kunde identifiera mej med alla deras problem. Tre par i 30 års åldern.
Det var otroheter, barn som inte kom, barn som kom, äktenskapliga svårigheter, kärlek och vänskap.


Ally Mc Beal. Älskade den!!!
Det var en högtidsstund varje vecka.
Livet på en advokatbyrå. Relationer, kärlek, bråk, komplicerade fall och så barhänget efteråt.
Älskade alla karaktärerna. Tänker fortfarande på dem. Särskilt Richard av nån anledning och hans passion för hakhäng :)


Prisonbreak. Åhhh vilken serie det var.
Med intelligenta lillebror Scofield som begår ett rån för att hamna på insidan av det beryktade fängelset för att kunna rädda sin dödsdömda bror.
Åhhh så spännande. Hela tiden. Å så mycket vackra män.
Jag grät en vecka eller nåt åt slutet.
:) Det gör mej faktiskt lite ledsen ännu.
Ändå var det sååå bra.


Å så slutligen då. Seriernas Serie med stort S.
Lost. Lost som var (och är) helt nyskapande.
Lost som gjorde mej besatt.
Jag har sett alla säsonger. Alla avsnitt. De flesta flera gånger.
Lost var inte bara en serie som jag såg och älskade. Lost var en sån där serie som diskuterades överallt efter vart enda avsnitt, som analyserades, som tolkades.
En del lostfans var grymt missnöjda med slutet, själv tycker jag det var genialiskt.
Lost kommer alltid vara No 1 för mej.



Vilka serier har betytt mycket för dej?

Puss/ Asta

Nej, det var väl inget att fira...

Det lider mot kvällen och jag känner att jag behöver sammanfatta mina känslor å min dag.
Det är ännu en sån där fantastisk sommarkväll.
Det har varit kvavt och hett hela dagen men nu med mörkret kommer lite mer syre in och ändå är det ljummet i luften. Alla fönster å dörrar står vidöppna.

Jag tog en underbar promenad med Märta tidigare ikväll ner till havet.
Hon badade och jag satt med fötterna i vattnet å såg på.
Jag spelade in en video till er. Mitt livs första videoblogginlägg som faktiskt blev riktigt bra.
Vimsigt å svettigt å lite kul. Problemet är bara att jag inte fattar hur jag får in det.
Oron över att lämna Märta hos veterinären har kommit krypande.
Naggar sej in i mej. Jobbigt att göra det ensam.
Att lämna och sen tvingas åka till jobbet och faktiskt vara en fungerande sjuksköterska medans min hund är där rädd å orolig och sen ligger sövd på operationsbordet.
Med livmoderinflammationen gick allt så fort, var så akut och jag hade lixom inget val.
Dessutom var hon så dålig och i och med det rätt foglig.
Nu lär det bli andra bullar.
Nåja, bara allt går bra. Bara det blir gjort.
Det kommer bli en jobbig vecka att hinna noja upp sej på.
Min skatt.

Bröllopsdagen kom å gick.
Maken hade såklart inte en susning.
Jag vet inte ens varför jag orkar bli besviken.
Jag fick berätta det för honom men inte ens då gjorde han nån affär av det.
Inget "oj, nej men gumman jag har glömt", inget övrigt gullande heller.
Han bara konstaterade att nr 24:a i ordningen var ju inget jämt ändå.
Nä okej.
Nästa år kunde jag kanske få en ros sa han.
Vi får väl se om jag tycker det är värt att vänta på då...
Istället för romantik passade han på att gnälla lite över hur mycket MINA hundar kostar.
Lite "suck å jaha" känns det som.
Ja varför skulle den här dagen vara annorlunda lixom?!
Nej,usch nu låter jag förfärligt bitter.
Bort bort bort.

Dallas.
Oj, fann mej själv med att få ett stort lyckligt leende i hela ansiktet när jag hörde signaturmelodin och såg vinjetten. Å visst var den oväntat bra?! Massor av klyscher och intriger.
Å söta pojkar icke att förglömma. Å JR är still going strong.
Kul! att den är tillbaka.
Robinson lämnade mej faktiskt med en trött känsla. Kommer säkert att följa så gott det går med jobbet men det kändes inte jättespännande.
Ska se på morsorna nu via tv3 play tänkte jag.
Så det bli NÅN romantik i Astahuset ikväll.

Puss/ Asta

En förmiddag i augusti tänker jag så här...

Snott ordspråk från Marias blogg.

Jag tyckte detvar så himla bra!
Girlpower och lite "ha, där fick du" känsla.
Men så började jag fundera...

Det finns faktiskt en massa människor som VALT att förlora mej.
I vredesmod under gräl, för att vi tappat bort varandra eller för att någonannan för stunden var viktigare.
Men vissa människor vill man ju bara inte släppa!
Man VET att "vi är bra för varandra, vi hör ihop." Jag vet bättre än personen som väljer att lämna mej.
Ja så har det i alla fall varit för mej.
Det finns människor som jag har gett både tre och fyra chanser. Faktum är att min vilja att göra så, att förlåta å stryka sträck över och räcka fram ännu en hand är något som jag rätt ofta får kritik över.
Som om det betyder att jag inte står upp för mej själv... eller andra... efter en konflikt.
Men det är bara sådan jag är. Argsint, explotionsartad men ändå rätt förlåtande till min natur.

Jag har i dagsläget flera människor i mitt liv som jag tycker om och är lycklig över som jag verkligen har fått JOBBA för att ha kvar. Fått finna mej att vara förpassad till perferin, fått finna mej i att få "nej" ifrån men som gett med sej (av ren utmattning :) och som är tillbaka.
Vissa människor är helt enkelt värda att vänta ut...

Jaha. Vi har måndag förmiddag. Den 20:e augusti. Bröllopsdag som sagt och i sluttampen av sommaren.
Jag hostar... fortfarande.
Börjar känna det där suget jag får varje höst av nystart.
Av att börja träna, bli sundare, klippa håret, köpa nya kläder.
Hösten är min tid på året.
Idag drar både Dallas och Robinson igång.

Puss/ Asta

JR är tillbaka

Antar att man måste ha varit ung på -80 talet för att känna någon förväntan.
Förväntan över att "Dallas" nu kommer tillbaka.
Den första serien i sitt slag där man fick följa oljemiljardärerna Ewing.
Den starka fadern Jock? Elaka sonen JR. Snälla sonen Bobby. Bimbon Lucy. Olyckliga å vinpimplande Sue Ellen. Överpräktiga Pam osv osv.
ALLA såg verkligen Dallas på den tiden det begav sej. ALLA talade om sista avsnittet.

Jag har inga enorma förväntningar på att det ska bli stor underhållning när serien nu kommer tillbaka imorgon på Tv 4. Men liiiite kul ska det faktiskt bli att återse dem alla.
Eller?

Puss/ Asta