Nu är det fredagsmys...

 

Fredag. Är ni i full färd med fredagsmyset eller?
Vilket begrepp det ordet blivit... "fredagsmys."
Synonymt med chips, soffhäng, läsk el alkohol för de allra flesta.
Själv unnar jag mej två glas vin ikväll. Inte för att jag är måttlig utan en flaska vin var det "bästa huset hava" som de säger i Lady & Lufsen.

Jag har förövrigt haft en underbar dag.
Vaknade tidigt, redan kring 07 av att familjemedlemmar som skall till jobbet ENVISAS med att komma in i köket för att käka frukost, bre mackor, hämta lunchlådor osv.
Gick en tidig havsrunda med Gottfrid.
Kanske har han läst mitt inlägg om jobbig tonårstid för idag har han i stort sätt varit en ängel hela dagen.

Sen åkte jag å lunchade med Ergo.
Jo förstår ni, lunch ute två dar i rad.
Åt en jättegod kycklingsallad och som vanligt tjötade vi så vi glömde tid å rum.
Tänk... vilken HÄRLIG bieffekt, att få riktiga vänner av en blogg.
Jag höll mej noggrant undan från klädaffärerna, för gårdagens shoppande var lixom nog, men föll dit på "en liten sak till mej själv" lika fullt på ICA på hemvägen.
Ett nagellack från IsaDora. South peach... sval, lite dimmig orange.
Har målat med det nu, skitsnyggt. Kommer bli än snyggare med lite färg på händerna.

Sen sov jag middag.
Alltså en liten eftermiddags nappi är nog det lyxigaste jag vet.
Efteråt gick jag ut med Gottfrid på ännu en runda vid havet.
Helt ljuvligt i kvällningen.
Å nu kollar jag... med ett halvt öga... på Tre kronors VM premiär.
"Så där" ser det ju ut, minst sagt.

Har ni en bra kväll?

Puss/ Asta

So far so good

 

Gräsänka livets första dag! Så här ser hon ut.

Det går strålande än så länge. Jag njuter av tystnaden, jag har behövt den länge.
Ni vet, jag har tjatat om min semester mitt i skogen. Bara hundarna å jag.
Nu är det så, fast bättre.
Jag är i mitt egna hem, med alla mina grejer.
Maken på fackkurs. Dottern i skolan och därefter med kompisar.
Ahhhh...
Det ända som hörs är katten när hon leker med dammråttor på övervåningen och Gottrid som än vill gå ut, än vill in.
Tyyyyyyyyssnad.
Maken ringde och frågade om jag saknade honom och jag svarade sanningsenligt att "Nä, inte ett dugg ännu."
Kom igen, vi har varit ihop i 30 år, han åkte för ett dygn sen.

Jag har träffat Ergo Sum idag.
Vi sågs på ett fik och käkade lunch.
Nudlar och kycklingspett. Svår mat att äta snyggt även utan ett stort hål efter en tand.
Med hålet, dit allt envisas att lägga sej, omöjligt.
Men vad gör det?
Hon är ett charmerande sällskap, tiden flyger iväg när man pratar med henne.
Puss på dej gumman, tycker mycket om dej! Mer än mycket!

På vägen hem köpte jag vin till mina söta "syskon" från jobbet ska komma och även en ny eyeliner för den sjung på sista versen min gamla.
Kör IsaDoras flytande vattenfasta, kostar knappa hundringen, den varar i evighet och sitter som berget.
Rekommenderas varm.
Provade även... ta daaa... skor men lyckades avhålla mej från att köpa.

Nu har jag käkat.
Middag för en. Hamburgare med bröd.
Druckit kaffe och ska provsmaka vinet tror jag.
Bara så att jag är säker på att det är okej...
Jag tänkte att jag skulle besöka svt play och se Molanders.
Har ni sett den?
Tyckte den verkade bra.

Om det inte vore för den där förbenade tandvärken...

Puss/ Asta

Astas adventskalender. 4:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

4:e december. Jag bjuder er...
 
Ergo Sum,
40 år i år, alltså rimligen född 1972.
Gift. Tvåbarnsmamma. Lärare. Politiker. Syster. Dotter.
Allas vår Ergo här på vår blogg, men för mej så har hon kommit att bli så mycket mer.
En vän. Nej inte en polarinna, inte en kompis, en vän har hon kommit att bli.
I facket av en handfull andra, högst värdefulla, oersättliga vänner.
Min nyaste skatt.
För att nämna en strof ur Astrid Lindgren "När två själar av precis samma skrot o korn möts, då tänds det liksom ett ljus i deras ögon." Så var det. Så är det för mej.

Vi är lika på så många sätt. Olika på en del andra.
Men vi är lika på alla sätt som betyder något.
Hon är en bättre upplaga av Asta... och hon gör mej till en bättre människa.

Denna undersköna kvinna har ju verkligen allt. Allt... och hon vet inte ens om det.
Hon är snygg så man dånar. Snygg så varenda karl i rummet vänder sej om efter henne å hon verkar uppriktigt ovetandes om det.
Hon är klok. Hon är beläst och hon har en väldig massa erfarenheter att ösa ur.
Ändå blir hon aldrig överlägsen, aldrig så där fixerad vid att höras som människor i den sistsen kan bli.
Nej, hon lyssnar lika intresserat på lilla mej.
Våra ord faller in i varandra, meningar länkas ihop, ämnen byts utan att jag riktigt vet hur.
Ja första gången vi sågs blev jag så hänförd att jag glömde att äta.
Glömde äta min pizza! Pizza!

Ergo är magisk. Tid å rum försvinner när man lyssnar på henne. Ser på henne.
Hon är en så god vän och hon säger aldrig "gör si eller gör så" men hon kommer med klockrena analyser och vägledande råd som jag redan gjort mej beroende av.

Jag tycker rasande mycket om dej. Jo men faktiskt. Å jag hoppas att vi bara är i starten på en lång vänskap.

Puss/ Asta

Sen sist...

 

Gårdagens privilegierade förmiddag följdes upp med en lika härlig eftermiddag/kväll.
Jag lämnade vovvarna till sin pappa. De kunde gott behöva lite "pappitid" och tog en rask promenad in till stan.
Herre gud, det känns jätte långt dit men är bara 4,5 km. I rask takt tar det en 45 minuter ungefär.
Det var lagom varmt, fläktande vind och jag hade musik i öronen. Lady Gaga, Nickelback och lite annat taktfast.
Hann precis hämta andan innan Ergo Sum kom cyklande.
Det var länge sedan vi träffades och vi kramades innerligt. Jag hade verkligen... och då menar jag VERKLIGEN... saknat henne.
Vi slog oss ner på en uteservering, hon med en smootie och jag med en öl och så började vi att tjattra.
Som vi kan prata hon å jag :) Å tiden bara flyger iväg.
Hon är ett underbart sällskap, en fantastisk vän och igen kände jag mej just... privilegierad.
Hon är så begåvad och så snygg! Jag har faktiskt ingen aning om vad hon har för behållning av "lilla mej" men nån är det förhoppningsvis.
Pappi kom å hämtade mej (nej, jag kallar honom inte så på riktigt, bara när jag ska fåna mej. Med samma röst som Gulletussan har. "Pappi är dum.")
Hade hunnit dricka tre öl av bara farten och kände mej lite lullig när jag kom in i bilvärmen.
Hmmm. På en måndag. Jaja, det var en underbar måndag i alla fall.
En måndag att spara!

Idag har jag varit på utvecklingsdag hela dagen.
Om det var så rasande utvecklande vet jag inte...
Vi pratade om hur arbetsplatsträffar skall göras mer meningsfulla och hur man ökar engagemanget för dessa. Vi talade om en vårdmodell som sjukhuset vill införa och tillslut var en kvinna där å talade om konflikthantering.
Det är ju ett rasande spännande ämne. Hur konflikter uppstår, hur vi kan reagera, hur vi bör reagera osv.
Tyvärr var föreläsaren inte speciellt spännande utan bara sövande. Jag tycker nog att arbetsgruppen gjorde sitt artiga bästa för att se intresserade ut men i slutet var det flera som "vilade ögonen" lite eller började tissla å tassla med bordsgrannen.
Vi är inte vara heller, att sitta stilla mellan 08-17. Men vi blev faktiskt bjudna på både kaffe och lunch i sjukhusmatsalen.
Arbetsgivaren slog minsann på stort. Jo jo.

Nu ikväll bär jag på nån jobbig oro. Å jag är trött antar jag.
Men framförallt börjar jag bli pank. Har nån 500-ing kvar på kontot och Gottfrid måste ha ny mat imorgon.
Försäkringspengarna MÅSTE komma in imorgon. Måste, måste, måste.
Jag förstår inte varför de inte redan är inne.
Please God.

I övrigt MÅSTE jag ju bara beröra dagens stora glada nyhet! Johan Persson och Martin Schibbye är fria igen. 14 månader satt de fängslade i Etiopien. Dömda till 11 års fängelse för att illegalt tagit sig in i landet och "samröre" med terrorister. 14 månader av ovisshet, berövade sin frihet och alla de älskar.
Äntligen!
Kvar finns ett land som nu kan göra lite hur de vill med mänskliga rättigheter då världens blickar slutar se, när utländska  journalister aktar sej väldans noga för att kartlägga regimen och deras skumraskaffärer igen.
Det är sorgligt, men våra journalister är i frihet å för det tycker jag att vi tillåter oss själva att le en smula.
Smile mina vänner.

Puss/ Asta