Hjältar anno 2012

 

Jag har idag en fortsatt pissdag. Så dålig att jag egentligen skulle sjukskriva mej.
Det är inte att "ha semester" att känna så här mycket ångest och bli helt psykiskt utmattad.
Till dagens... veckans... årets glädjeämnen måste ändå räknas presskonferensen med Johan Persson och Martin Schibblye. Våra hemkomna hjältar.
Presskonferensen var stark och känslosam och de två huvudpersonerna såg väldigt samlade och starka ut där de satt och besvarade alla frågorna.

Jag följde presskonferensen på sr.se men hade samtidigt uppe både Aftonbladet och Expressen där människor skrev in frågor och tankar.
Förvånansvärt många är kritiska till Persson och Schibblye och anser att "de fått skylla sej själva", "vad skulle de där och göra", "de bröt mot lagen", "kostar svenska skattebetalare en massa pengar" osv.
Jag blir både arg och upprörd över ett sådant resonemang!

Journalister kan verkligen vara både ock.
De kan vara gamar som mer el mindre förföljer människor, kända och okända, i jakten på sin historia och sina bilder. Ju känslosammare, naknare, mer skandalöst desstu bättre.
Men de kan oxå vara vår tids hjältar. De som arbetar på farofyllda uppdrag, i platser av krig och uppror, för att visa världen missförhållanden, klä av diktaturer, föra ut kampen åt de som slåss för friheten.
De kan vara de små och utsatta människornas språkrör och de gör det ofta under stora personliga risker. Någon som till varje pris vill berätta, avslöja och rapportera hem om hur stora västerländska kapitalbolag indirekt stöder diktaturer.
Det är vad som för mej personifierar en hjälte.
Johan Persson och Martin Schibblye förtjänar all uppmärksamhet, heder och respekt för vad de har gjort och varit med om.

Demokrati är något som vi svenskar ofta tar för givet.
Vår rätt att tycka, uttrycka vår åsikt, kritisera vår regering, rösta, skriva och känna.
Vi tar den för given men demokratin måste stridas för varje dag.
Samma sak gäller med fackliga rättigheter.
Bara för att vi en gång erövrat den betyder det inte att vi för alltid har den.
Vi lever på en jord.
Vi bär alla ett indirekt ansvar för varandra.
Således är kränkta mänskliga rättigheter i andra länder oxå mitt ansvar och mina problem.

Välkomna hem!

Puss/ Asta

Sen sist...

 

Gårdagens privilegierade förmiddag följdes upp med en lika härlig eftermiddag/kväll.
Jag lämnade vovvarna till sin pappa. De kunde gott behöva lite "pappitid" och tog en rask promenad in till stan.
Herre gud, det känns jätte långt dit men är bara 4,5 km. I rask takt tar det en 45 minuter ungefär.
Det var lagom varmt, fläktande vind och jag hade musik i öronen. Lady Gaga, Nickelback och lite annat taktfast.
Hann precis hämta andan innan Ergo Sum kom cyklande.
Det var länge sedan vi träffades och vi kramades innerligt. Jag hade verkligen... och då menar jag VERKLIGEN... saknat henne.
Vi slog oss ner på en uteservering, hon med en smootie och jag med en öl och så började vi att tjattra.
Som vi kan prata hon å jag :) Å tiden bara flyger iväg.
Hon är ett underbart sällskap, en fantastisk vän och igen kände jag mej just... privilegierad.
Hon är så begåvad och så snygg! Jag har faktiskt ingen aning om vad hon har för behållning av "lilla mej" men nån är det förhoppningsvis.
Pappi kom å hämtade mej (nej, jag kallar honom inte så på riktigt, bara när jag ska fåna mej. Med samma röst som Gulletussan har. "Pappi är dum.")
Hade hunnit dricka tre öl av bara farten och kände mej lite lullig när jag kom in i bilvärmen.
Hmmm. På en måndag. Jaja, det var en underbar måndag i alla fall.
En måndag att spara!

Idag har jag varit på utvecklingsdag hela dagen.
Om det var så rasande utvecklande vet jag inte...
Vi pratade om hur arbetsplatsträffar skall göras mer meningsfulla och hur man ökar engagemanget för dessa. Vi talade om en vårdmodell som sjukhuset vill införa och tillslut var en kvinna där å talade om konflikthantering.
Det är ju ett rasande spännande ämne. Hur konflikter uppstår, hur vi kan reagera, hur vi bör reagera osv.
Tyvärr var föreläsaren inte speciellt spännande utan bara sövande. Jag tycker nog att arbetsgruppen gjorde sitt artiga bästa för att se intresserade ut men i slutet var det flera som "vilade ögonen" lite eller började tissla å tassla med bordsgrannen.
Vi är inte vara heller, att sitta stilla mellan 08-17. Men vi blev faktiskt bjudna på både kaffe och lunch i sjukhusmatsalen.
Arbetsgivaren slog minsann på stort. Jo jo.

Nu ikväll bär jag på nån jobbig oro. Å jag är trött antar jag.
Men framförallt börjar jag bli pank. Har nån 500-ing kvar på kontot och Gottfrid måste ha ny mat imorgon.
Försäkringspengarna MÅSTE komma in imorgon. Måste, måste, måste.
Jag förstår inte varför de inte redan är inne.
Please God.

I övrigt MÅSTE jag ju bara beröra dagens stora glada nyhet! Johan Persson och Martin Schibbye är fria igen. 14 månader satt de fängslade i Etiopien. Dömda till 11 års fängelse för att illegalt tagit sig in i landet och "samröre" med terrorister. 14 månader av ovisshet, berövade sin frihet och alla de älskar.
Äntligen!
Kvar finns ett land som nu kan göra lite hur de vill med mänskliga rättigheter då världens blickar slutar se, när utländska  journalister aktar sej väldans noga för att kartlägga regimen och deras skumraskaffärer igen.
Det är sorgligt, men våra journalister är i frihet å för det tycker jag att vi tillåter oss själva att le en smula.
Smile mina vänner.

Puss/ Asta

Fredrik och Filippa ska skilja sej...

... och det lämnar ett "jaha?!" hos mej.
Nog verkade de vara det perfekta paret. Småsnygga, framgångsrika, slipade och kyliga.
Å Fredrik som älskar att dammsuga å veckohandla med Säpo i släptåg.
Men jag struntar rätt högaktningsfullt i deras civilstånd. De överlever nog det här båda två.

Vad jag däremot inte struntar i är Lundin Oils skitiga affärer. Bolaget som gör stora affärer i diktaturer på lokalbefolkningens bekostnad. Vad jag inte struntar i är Carl Bilths inblandning i detta företag och hans svala agerande kring de fänglade svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye.
Hur ser det sambandet ut?!
Aftonbladet har börjat gräva i det där nu och inför det känner jag hopp, glädje och ett stort "äntligen."

Jag lyssnade en kortis på radion idag i bilen där de talade om journalistik.
En man (glömt namn och titel) hävdade att nu för tiden är eller kan alla vara journalister.
Facebook, twitter och bloggar. Vanliga människor använder journalistiska grepp och det journalistiska hantverket för att föra ut sin synpunkt och sprida åsikter å nyheter.
Mannen som sa detta fick mothugg med att en journalist har en lång akademisk utbildning och kan prestera något helt annat.  Att bara skriva sina åsikter eller att sammanställa fakta är inte journalistik.

Jag håller med båda.
Det är bara att inse att alla journalister inte håller särskilt hög kvalitet på sitt hantverk och inte verkar vara de skarpaste knivarna i lådan precis. Ibland har de till och med ett torftigt språk.
Kvällsjournalistiken har väldigt mycket kommit att handla om skvaller och fåniga artiklar om sexvanor, otrohet och annat lättsålt.
Jag anser att journalister har ett av världens viktigaste yrke.
De är... eller borde vara... demokratins och sanningens väktare.
En tung maktfaktor.
Jag beundrar människor som vill berättasin historia och föra ut sanningen trots att de ibland riskerar både liv och förstånd.
Johan Persson och Martin Schibblye skulle berätta just en sån historia. En historia om hur den rika världen skor sej på den fattiga.
En del tycker att de får skylla sej själva för att de inte hade visum och tillåtelse.
Om journalister resonerat så så hade inga avslöjanden och ingen redovisning om diktaturer skett över huvudtaget.
Om Janne Josefsson bara intervjuade de som ville intervjuas hade inga avslöjande gjorts.
Journalister är hjältar när de avslöjar sådant som makten vill gömma å glömma.
Heder åt Aftonbladets chefsredaktör  Jan Helin.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta