Lägesrapport.

Det känns som om jag bara tjatar/ klagar/ gnäller om att jag har ont i magen men när jag scrollar igenom mina inlägg ser jag att jag knappt nämnt det.
Åtminstone inte här på bloggen. Det är kanske mer i mina privata kanaler.
Och... ni, trogna läsare vet, dels vill jag att ni ska hänga med, dels vill jag dokumentera för egen del.

Jag har alltså haft ont i magen och mått illa i... tja, det är väl bortåt sex veckor nu.
Varenda jäkla dag.
Jag har varit hos läkaren på vårdcentralen, lämnat massor av blod och bajsprover. Utretts brett som de sa.
De hittade ingenting.
Jag gjorde en gastroscopi... för övrigt PRECIS så obehagligt som ni säkert hört att det ska vara... och jag hade fan bett till Gud om att den inte skulle visa nåt.
Dealade till å med om att aldrig mer beklaga mej över oväsentligheter i hela mitt liv.
Jo hejsan.
Och det gjorde den inte heller. Visade nåt. Ingen eusafaguscancer. Ingen magsäckscancer. Inte ens ett litet magsår.
Alla jag kände gratulerade, sa "Men det var väl skönt", "Nu vet du" och "Då kan du släppa det."
Men det var just det... det magonda och illamåendet fortsatte och jag vet inte.
Vet inte varför det fortsätter. 

Innan gastroscopin var jag nervös.
Efteråt blev jag... otippat kanske... ledsen. Mer än så, deprimerad.
Det är som om min samlade ork tog slut. Det finns ingen uppföljning, inget "nu går vi vidare så här" utan bara slut. Färdigutrett.
Och ont.

Och ensamheten blev så stor.
Jag är en ganska ensam människa. Rätt bekväm i den rollen.
Det är jag som roddar allting, orkar allting, genomför allting och det är så det är, det flyter på, så har det alltid varit å ska alltid förbli. Jag tänker inte så ofta på det i vanliga fall.
När livet rullar på.
Men när det krisar... och det har krisat förr... då känner jag av det.
Behöver den där skuldran. Behöver den där människan som kan ta över en stund. Känner av att jag står själv.
Det har lixom alltid varit så, vår familj står stark så länge jag står stark.
När jag inte gör det... då funkar ingenting.
Eller rättare sagt, alla andra förväntar sej att allt ska vara som vanligt och det finns inget utrymme för nåt break down från mitt håll.
Det tror jag inte jag är ensam om. Jag är ingen wonderwomen, inget uniqum, jag tror det är så.
Kvinnor alltså.
På gott å ont det starka könet. Även när vi inte riktigt pallar att vara just det.

Idag har magen skött sej bättre än någonsin på sex veckor.
Inget illamående alls. Ont en liten stund innan och efter middagen. Kanske en halvtimma på hela dagen.
Själen har skött sej desto sämre.
Fick ett frispel i förmiddags och såg till att jag inte var den enda som mådde skit.
Jag tänker att jag ska klättra upp från här.
Ett steg i taget.
Om bara magen gör sitt så ska jag ta tag i resten av... härdsmältan.

Puss/ Asta

Ps. Och jo, för dokumentationen. Det är en för jävla kall maj detta Coronaår 2020.

Vår hjärna från savannen

Semester pågår och jag älskar att ha ro och tid att lyssna på P1 sommarpratare.
Har hittills lyssnat på alla och kommer att lyssna på så många jag hinner.
Bäst hittills... och förmodligen i år... är dagens pratare Stina Wolter.
Har ni inte lyssnat på henne så GÖR det!
Men nu tänkte jag inte prata om Stina utan om mannen som var härom dagen, Anders Hansen. Psykiatriker och författare till bland annat den mycket hyllade och av många lästa "Hjärnstark."

Anders Hansens sommarprat var delvis på samma tema.
Han talade om varför depression och ångest är så vanligt och varför vi verkar må allt sämre trots att vi är friare, friskare, rikare än någonsin.
Var tionde vuxen äter antidepressiv medicin och allt fler tonåringar medicinerar.
Egentligen sa han väl inte mycket som jag inte visste om, jag har ju dessutom läst boken, men det var intressant i alla fall.

Vi människor behöver en massa saker för att må bra men det som är ursprungligt för oss, som vi behövt sedan tidernas begynnelse bortsett från föda, är rörelse, sömn och gemenskap.
Samtliga av dessa blir allt mer en bristvara.
Vi rör oss allt mindre.
Vi har störd sömn. Antalet patienter som söker för sömnproblem ökar lavinartat.
Och vi har, en faktiskt eller upplevt känsla av utanförskap.

En stor bov till detta om än inte hela förklaringen är våra smartphones.
Aldrig tidigare i människans historia har vi lagt om vårt beteende så radikalt som sedan dessa kom in i våra liv. Resultatet av detta kan man bara ana eller gissa ännu. Men klart är att de tar ifrån oss tid till detta som är livsviktigt för människan... rörelse, sömn, gemenskap.
En vuxen människa ägnar 3-6 timmar/ dag åt sin telefon. (Jag skulle gissa att jag ligger i övre spannet, kanske lite mer.)
Ungdomar lägger än mer tid.
Plockar man då bort tid för sömn, skola el arbete så slukar våra mobiltelefoner en ansenlig del av vår tid.
Våra smartphones får oss splittrade i uppmärksamhet så vi lär sämre, koncentrerar oss sämre och blir mindre intresserade av våra medmänniskor.
Detta bara av att de finns med oss, vi behöver inte ens använda dem. Det är utöver de här 3-6 timmarna vi faktiskt GÖR det.
Vi hinner inte med att umgås IRL, vi är inte lika intresserade av att göra det och vi känner oss ensamma. Dels för att vi ÄR mer ensamma, dels för att vi jämför med "andras underbara sociala liv."
Att inte få tillhöra/ att uteslutas ur gemenskapen har för oss människor historiskt inneburit livsfara och därför skapar det ångest hos oss.

Som jägare/ samlare... alltså det som våra hjärnor alltjämt är anpassade för... så ägnade vi minst 2 timmar av dagen åt rörelse och gick ungefär 18000 steg/dag.
Idag rör vi oss alldeles för lite vilket får en förödande effekt på vår hälsa, vår vikt och inte minst vårt mentala mående.
Regelbunden pulshöjande träning vet man idag att det är minst lika effektivt mot ångest och lindrig-måttlig depression som antidepressiv medicin.
Det ger oxå ett skydd för framtiden att undvika att nya depressioner bryter ut.
Sen gör den oss trevligare, smartare, effektivare, ger bättre minne, bromsar åldrandet och en massa annat som många av oss är intresserade av.

En annan tänkvärd sak. Anders Hansen menade... och när han förklarar blir det logiskt... att våra förfäder överlevt tack vare ångest. De som inte var "rädda nog" dukade under och förde inga gener vidare. Ångest är något genetiskt fullkomligt naturligt och livsnödvändigt. Hjärnan reagerar precis så som den skall. Högst mänskligt!
Men! Vi lever inte på savannen idag även om hjärnan tror det. Vi blir inte jagade av lejon eller anfallna av en närliggande stam. Vår stress och vår ångest triggas igång... på samma sätt... men av andra saker.
Att ha ångest och kanske även depression är alltså inte sjukt. Det är friskt!

Alltså, lyssna på Anders Hansens sommarprat!
Själv tänker jag att att jag verkligen ska försöka ta till mej några av hans goda råd.
Babysteps.
Tänker börja med att se till att gå åtminstone 10 000 steg/ dag och att skaffa mej en hederlig väckarklocka så telefonen får ligga på laddning på nedervåningen när jag ska sova.

Puss/ Asta

Ensamheten

 

Lasse sjunger "Jag har människor runt omkring mej hela tiden, men jag känner mej ensam.
Fyller mina dagar allt jag kan, men det blir ändå tomt. Ja det vet jag väl."

Det sista har jag hört människor tala om ensamhet lite överallt.
Faktisk ensamhet och upplevd ensamhet.
Att vara själv eller att känna sej övergiven.
Det finns så klart många orsaker till det.
En är den faktiska ensamheten, vi lever i ett land med flest ensamhushåll i världen. Vår välfärd som fört så mycket gott med sej har oxå bidragit till att vi inte behöver ta hand om varandra som i andra samhällen. Här finns allt ifrån förskola till ålderdomshem.
Sen den upplevda ensamheten, den som säkert sociala medier bidrar till.
Att vi tror att alla andra har så många fler vänner, ett mer blomstrande kärleksliv, ett rikare och mer sprakande socialt nät.
På Instagram och Facebook visas prippsblåidyller upp.
Skäringer och Mannheimer pratade så bra om det i ett av sina poddavsnitt.
Vi jämför vår insida med andras utsida.
Alltså, vår känsla av ensamhet, tomhet och saknad efter en nära vän eller en kärleksrelation med det som andra faktiskt valt att visa.
Det tål att tänkas på.

Själv har jag inte upplevt faktisk ensamhet på många år.
Jag har egentligen allt sedan jag fick barn för trettioett år sedan knappt varit ensam. För mej känns det ofta som en bristvara och något jag kan längta efter.
En stunds tystnad. En stund med bara mej.
Upplevd ensamhet har jag känt desto oftare i perioder.
Känslan av att inte ha någon att tala med, skratta med, växa tillsammans med.
Stunder när mitt äktenskap varit tyst och iskallt har jag kunnat ta på den där ensamheten men det har oxå varit på vänskapsplanet.
När jag mått dåligt eller känt mej ledsen och inte känt att jag har en vän som jag kan anförtro mej åt, ingen jag kan ringa mitt i natten, ingen som kan bära mej när jag själv inte mäktar med.
Det är en tung, tung, tung känsla och där å då är det lätt att inbilla sej att man är den enda i hela världen som har det så.
Men så är det självklart inte. Jag tror att det är väldigt väldigt många som känner igen den känslan.

För egen del är jag just nu okej.
Jag har inte den där vännen som jag kan ringa mitt i natten eller någon jag alltid kan vända mej till. Jag har ju mina vuxna barn, men dem kan man inte tala med om allt, särskilt inte om sin  kärleksrelation. 
Men det där är olika viktigt olika stunder.
Just nu står jag stadigt ändå.
Men det där varierar. Ingen människa är en ö. Vi behöver alla någon.

Kan vi inte hjälpas åt ändå att komma ihåg att det vi ser på sociala medier, det är det som människor valt att visa upp. Vi vet ingenting om resten.


Känner du dej ensam?

Puss/ Asta

Den sista utposten

Jag går i parterapi med ett av mina barn. För att vi tar vår relation på allvar.
Och där pratar vi om henne å mej, om oss, och hur vi kan bli ett starkare vi.
Vi pratar med andra ord väldigt lite om egna demoner, framför allt inte om mina, men vid två olika tillfällen har terapeuten kort berört... "mej."
Vem är du när du inte är mamma och mormor/farmor?
Vem vänder du dej till när du mår dåligt? Vem tar över när du inte orkar?
Och båda gångerna har det varit som att trycka på en knapp, en snabb sinnesförändring, en fallucka som öppnas.
Första gången reagerade jag väldigt starkt och tårarna bara välde fram.
Andra gången... idag... var jag kanske mer förberedd men nåt tungt och mörkt från ingenstans landade i magen.

För så här är det.
Jag är en babblig och öppen människa. Det är avgörande för min psykiska hälsa tror jag.
Jag pratar om det som känns, när det känns, med nästan vem som helst.
Jag har inga ambitioner (jo, det har jag kanske men jag strider inte för dem) att framstå som mer välbalanserad eller harmonisk än vad jag är.
Så det blir några minuters prat här med den, och några minuters prat med nån annan. Om det som för tillfället är.
Men jag har ingen jag vänder mej till. Och jag har verkligen ingen som tar över om jag mår dåligt. Ingen sån där fast person som jag alltid ventilerar med eller som bär mej när jag behöver det.

Jag vet inte om jag någonsin haft det bortsett från åren med Märta. 
Jag har ju haft perioder när jag känt mej närmare vänner och jag saknar ofta min mormor.
Inte för att hon egentligen var så himla bra att prata med, hon och hennes problem eller sinnesstämning tog snabbt över och jag blev lätt utmattad av all hennes pessimism.
Men mormor var på nåt sätt den sista utposten. I vad och hur jag menar kan jag inte riktigt förklara. Men nu är jag det. Utpost. Den det hänger på.

Jag klarar mej bra ändå. Jag tycker inte synd om mej själv.
Jag har mina små knep. Att läcka känslor, att vara fysiskt nära min hund, att andas frisk luft och att se ut över havet.
Det räcker, jag klarar mej... absolut och helt säkert.
Men när nån gläntar på den där ensamhetsdörren, när någon uttalar den där frågan om vem, vem som bär då det behövs och jag måste svara inför mej själv.
Ingen. Ingen bär. Ingen tar över. Ingen ser... alltså ser... mej då kommer någon form av ensamhet över mej. Och i den stunden är det tungt.

Man inbillar sej så lätt att alla andra har någon. En kärlekspartner, en nära vän, en förälder som vaktar på en, bär och tar över då det behövs, men jag tror egentligen inte att det är så för alla andra. Vi svenskar sägs ju vara världens ensammaste folk.
Att vara/ känna sej ensam är en skamlig känsla för många. Ett slags misslyckande. En sorts svaghet.
Jag håller inte med. Och jag tror som sagt att det åtminstone inte är ovanligt.
Men synd är det. Alla borde ha någon som bar dem. Ibland.

Puss/ Asta

Jag såg en Boing.

Ni är väl för söta!
Tack för alla era kommentarer. Jag älskar ju er. Och bloggen. Om ni kommenterar nån gång ibland så lovar jag att svara på de kommentarer jag ändå får. Okidoki?

Jag var precis ute på en kvällsrunda med Gottfrid. Luften är så där krispbiten här nu och det är alldeles stjärnklart.
Jag älskar att böja huvudet bakåt så långt det går och titta uppåt på en stjärnklar himmel. När man håller huvudet så där försvinner det mesta ur periferin och himlen lixom omsluter en. För mej blir det en hypnotisk känsla. En lugnande känsla. Ungefär som att titta ut mot ett stormigt hav.
Någonting med det där överväldigande stora gör mej så liten. Och om jag är så liten så måste mina problem och mina känslor vara ännu pluttigare. Det skänker perspektiv och det finns något tryggt i det.
I alla fall, när jag stod där och stirrade upp på stjärnhimmelen tyckte jag mej se en stjärna falla. Kvickt som attan knäppte jag mina händer och bad för det jag önskar mej mest i mitt liv... bara för att halvminuten senare komma på att det förmodligen var ett flygplan och då kändes det rätt fånigt att ha investerat andligt hopp i en Boing 765.
Strax därpå föll nog ändå en stjärna precis framför oss men då gick det så fort så det bara passerade utan att jag inträtt i nåt hokuspokusmood.

Känslor är märkliga ting.
En känsla som jag kan känna lite då å då, inte alls så ofta som förr men fortfarande då å då är ensamhet.
Som igår. När vi var ensamma på nyår.
Jag hade nog faktiskt inte velat gå någonstans, inte egentligen, men just att ingen frågat fick mej att känna mej... ensam.
Även igår kväll var jag ute och gick med hunden och på vägen passerade jag två av våra vänners hus. Det lyste så hemtrevligt där inne och jag kände ett styng av att inte vara tillfrågad. Av att ingen velat fira med mej.
Stämningen mellan maken å mej är inte tipp topp sen en tid tillbaka, jag fick inte räkorna jag suktat efter och inte heller nåt bubbel så jag kände mej en aning besviken. Medveten om att många andra har det mycket värre men ändå.
Människor i min bekantskapskrets la upp bilder på sociala medier med sina vackra dukningar, fina festklänningar, glada gäster och annat trevligt och själv byggde jag lego, badade unge, läste sagor i tält.
Det är det bästa jag vet att hänga med den lilla mannen så det gick verkligen ingen nöd på mej men ändå... lite synd tyckte jag om mej ett tag igår.

Men i morse vaknade jag helt fri från baksmälla och jag har lovat mej själv att tycka lite mindre synd om mej själv i år och istället satsa på att välja glädje.
Kan man det? Inte en aning faktiskt, men jag ska försöka.

Glädjepoäng detta året so far:
Era fina kommentarer.
Löprundan som gick fint.
Gottemans och min promenad.
Tre sega och bortglömda skumtomtar i skåpet.

Puss/ Asta

Hade NI en bra kväll igår? Ni FÅR lov att säga att ni var på en magisk fest.

Vänskap

 

Hör ni, ni suger på att kommentera och ännu mer på att önska inlägg.
Här viger jag ett helt inlägg åt att tala om hur mycket jag älskar er och att jag tänker på er 24/7 och vad möts jag av... jo största möjliga tyyyyyyssssssssnad.
Fy skäms på er! :)

Jag ställde en fråga tidigare idag på facebook:
"Hur många nära vänner skulle du säga att du har??? Såna där vänner man kan ringa mitt i natten typ"
16 personer svarade. 15 kvinnor å en man.
De flesta hade mellan 1-3 som de kunde ringa mitt i natten. Någon fler. Några färre.
Med mej själv vet jag inte riktigt...
Jag skulle nog säga noll.
Det beror inte på att jag har kassa vänner, det beror mer på mej själv.
Jag menar...
"Ringa mitt i natten..." då förutsätter jag att det inte är nåt urakut som inbrott/ att maken går bananas och slår mej eller att huset börjar att brinna.
I så fall skulle jag kunna ringa vem som helst.
Till och med grannarna, vilket ju vore utomordentligt lämpligt i de fallen eftersom den ena är brandchef och den andra polis.
Nej jag tänker mej snarare subakuta kriser... så som äktenskapligt storgräl, djup ångest, stopp på motorvägen och då vet jag inte... om det finns någon jag faktiskt skulle störa mitt i natten. Trots att jag med 3-4 stycken vet att det skulle vara okej, trots att jag själv skulle sett det som ett hedersbevis om JAG var den som någon ringde mitt i natten.
Jag är nog typen som inte vill störa, inte vill besvära ( framför allt inte vännernas sambos å äkta hälfter.)

Ibland gör den känslan att jag känner mej ensam. Oändligt ensam.
Jag menar, jag HAR satt mej storgråtande i bilen flera gånger efter bråk med maken eller nåt annat småbanalt som just då känns hopplöst och känt att "jag har ingen att vända mej till, inte en käft att åka till i det här tillståndet. Inte ens mina föräldrar."
Den känslan är avgrundsdjup.
Vart ska jag bli av? lixom.
Nä det är bara att traska in igen.
Men jag tror att det är många som känner så.
Trots att flertalet i min lilla facebookundersökning svarade på motsatsen.
Å som sagt, jag tror det hänger på MIN känsla.
Att jag inte vill vara till besvär. Jag inte vill sitta å storböla inför andra.
Well... då får man stå sitt kast.

Djupa tankar en torsdag kväll.
Jag har varit så himla trött hela dagen.
Misskött mat å annat. Mått lite sämre.
Nu ikväll har jag i alla fall färgat över de grå stråna, rakat här å där och noppat ögonbrynen.
Druckit ett glas vin å ska lägga mej med bokcirkelboken.

Hoppas ni har det gott.

Puss/ Asta

So far so good

 

Gräsänka livets första dag! Så här ser hon ut.

Det går strålande än så länge. Jag njuter av tystnaden, jag har behövt den länge.
Ni vet, jag har tjatat om min semester mitt i skogen. Bara hundarna å jag.
Nu är det så, fast bättre.
Jag är i mitt egna hem, med alla mina grejer.
Maken på fackkurs. Dottern i skolan och därefter med kompisar.
Ahhhh...
Det ända som hörs är katten när hon leker med dammråttor på övervåningen och Gottrid som än vill gå ut, än vill in.
Tyyyyyyyyssnad.
Maken ringde och frågade om jag saknade honom och jag svarade sanningsenligt att "Nä, inte ett dugg ännu."
Kom igen, vi har varit ihop i 30 år, han åkte för ett dygn sen.

Jag har träffat Ergo Sum idag.
Vi sågs på ett fik och käkade lunch.
Nudlar och kycklingspett. Svår mat att äta snyggt även utan ett stort hål efter en tand.
Med hålet, dit allt envisas att lägga sej, omöjligt.
Men vad gör det?
Hon är ett charmerande sällskap, tiden flyger iväg när man pratar med henne.
Puss på dej gumman, tycker mycket om dej! Mer än mycket!

På vägen hem köpte jag vin till mina söta "syskon" från jobbet ska komma och även en ny eyeliner för den sjung på sista versen min gamla.
Kör IsaDoras flytande vattenfasta, kostar knappa hundringen, den varar i evighet och sitter som berget.
Rekommenderas varm.
Provade även... ta daaa... skor men lyckades avhålla mej från att köpa.

Nu har jag käkat.
Middag för en. Hamburgare med bröd.
Druckit kaffe och ska provsmaka vinet tror jag.
Bara så att jag är säker på att det är okej...
Jag tänkte att jag skulle besöka svt play och se Molanders.
Har ni sett den?
Tyckte den verkade bra.

Om det inte vore för den där förbenade tandvärken...

Puss/ Asta

Drömmen om ett kollektiv

Lady Dahmer skriver ett inlägg om talesättet "Det krävs en by att uppfostra en unge... men var fan är vår by", det handlar om den ensamhet som följer med dagens självständiga samhälle där barnvakt ett par timmar närmast blir en utopi.

Jag funderar som bekant en hel del :)
Ofta i tankegångar som det känns som jag är ganska ensam om.
Bland annat lockas jag av kollektivlivet. Av alternativa sätt att leva.
En familj behöver faktiskt inte bestå av mamma, pappa barn. Eller en pappa, pappa, barn.
Det finns massor av andra sätt att leva.
Med vänner tex.
Istället för att efter en ev skilsmässa flytta in i en lägenhet så kan man leva med en vän i hus och hjälpas åt med att finnas för varandra.

Jag skulle absolut kunna tänka mej att bo i kollektiv.
Ett stort härligt hus med gemensamma ytor och ett eget kryp in.
Hjälpas åt med allt det praktiska. Hundar, ungar, tvätt å mat.
Men även om maan inte LEVER ihop så skulle man kunna leva lite mer kollektivt.
Tänk ett liv där jag handlar åt en gammal tant när jag ändå handlar min egen mat.
En lördagskväll när jag passar grannens barn eftersom jag ändå bara är hemma å ser på tv.
Å när grannarna tar med seje mina hundar ut på promenaden eller byter mina däck på bilen när han byter sina egna.
När man kanske bakar ihop. Har trädgårdsdagar tillsammans osv.
Bara fantasin sätter gränserna för vilka tjänster å gentjänster man kan erbjuda sina medmänniskor.

Istället lever vi i Sverige som öar.
Till självständigheten och individualismens lov.
Vilket ju så klart har sina poänger, men oxå uppenbara kostnader.
I form av ensamhet, i att klara allting själv, i en torftighet.

Puss/ Asta