En brygga

 

Det ser kanske inte mycket ut för världen.
I synnerhet inte på ett foto taget med en mobiltelefon.
Men det ÄR en av de vackraste platserna på jorden och mitt absoluta favoritställe.
Skulle jag någonsin strö ut Märtas istället för att begrava henne med mej så vore det här.
Skulle jag någonsin gifta om mej så skulle det förmodligen ske på just denna plats.

Skomakarhamnen.
En till synes anspråkslös brygga bestående av stenblock.
Byggd 1919. Alltså för nästan hundra år sedan.
Tänk så många stormar hon mött.
Tänk så många lyckliga människor som skrattat å badat från henne.
Så många kärlekspar i solnedgång hon sett.
Så många som skrikit ut sin förtvivlan och vänt ansiktet mot havet med sina tårar.
Det har jag själv gjort åtskilliga gånger.
Å allt har hon stått pall för... känslor, människor, stormar, rasande vågor, små barnfötter som fiskar krabbor... i nästan 100 år.

 

Den psyksjuka och hennes hund gick en riktigt lång promenad utmed havet idag.
Det var lågvatten och vi gick bitvis på den räffliga havsbottnen, formad av vågorna.
Jag har alltid varit fascinerad av det, enda sedan jag var barn.
Moder jords avtryck på allt och alla.
Solen skiner idag men det var rätt kallt och ibland saknade jag mössan jag lämnat hemma. Vi är en bra bit in i april men fortfarande bara 4 plusgrader.
Naturen hukar... väntar... är i startgroparna.
Kanske är jag den enda som tycker att det känns okej?
Jag skjuter ännu en stund på allergihelvetet som kommer att vara i månader.

 

Gottfrid badade. Han vadade långt ut, säkert 50 meter för att titta på en boj som flöt.
Lite osäker men jag peppade honom (som en riktig fegis) stående torrskodd på stranden "Braaaaa Gottfrid, duuuuuktig kille." Någonstans hittade han ett kadaver och jag var inte uppmärksam nog.
Stanken... går inte att vänja sej vid så nu är han badad i betydligt varmare vatten.
Han badar fan oftare än vad jag gör den hunden.
Vi måste GÖRA något åt detta olämpliga intresse.



Puss/ Asta

Gottfrids äventyr

Idag har det varit en ljuvlig aprildag i södra Sverige. Inte särskilt varmt, fortfarande får man ha vinterjacka om man skall vistas ute nån längre stund.
6-7 grader kanske. Kylskåpskallt med andra ord. a
Men en stor SOL på den blå himlen och en underbar känsla av vår i luften.






Mini, jag å Gottfrid skulle gå en runda och valde att gå åt ett annat håll än vi brukar. Vi gick å vi gick och tillslut hamnade vi på den badstrand som vi om somrarna tar bilen till för att sola å bada.
Så här års låg den öde.
Sandstrand så långt man kan se.
Fantastiskt.



Vi var gott å väl ute i en och en halv timma. Omväxlande promenerande, omväxlande joggande å lekande (å fotande som vanligt.)



Han är så stilig min pojk att jag inte kan se mej mätt på honom.
Sista veckan har han tuffat till sej ordentligt i sitt självförtroende.
Undersöker själv saker å ting som kan tyckas läskiga på håll.
Ryggar inte lika mycket för nya saker och vågar mer helt enkelt.
Det är lite mer utmanande att ha honom lös. Det GÅR men man får vara på alerten, hela tiden.
Jag antar att det är så det ska vara när en prins undan för undan lämnar valpstadiet för att mer å mer bli unghund.



Jag älskar hans livsglädje! Han njuter av livet varje sekund den grabben.
Å varför skulle han inte?
Jag kan nog inte tänka mej många som har ett bättre liv.
Han är så bortskämd, så älskad, så omhuldad.

 

Vi är bästa polare han å jag. Det syns va?!



Efter en lång runda hamnade vi utanför Pappis jobb och Mini vägrade att gå hem.
Så vi lånade bilnyckeln och senare fick jag åka å hämta Pappin på jobbet.
Det var nog väl det för Gottepojken åt när han kom hem å sen sov han ända till det var dags för kvällsrundan :)

Puss/ Asta