En brygga

 

Det ser kanske inte mycket ut för världen.
I synnerhet inte på ett foto taget med en mobiltelefon.
Men det ÄR en av de vackraste platserna på jorden och mitt absoluta favoritställe.
Skulle jag någonsin strö ut Märtas istället för att begrava henne med mej så vore det här.
Skulle jag någonsin gifta om mej så skulle det förmodligen ske på just denna plats.

Skomakarhamnen.
En till synes anspråkslös brygga bestående av stenblock.
Byggd 1919. Alltså för nästan hundra år sedan.
Tänk så många stormar hon mött.
Tänk så många lyckliga människor som skrattat å badat från henne.
Så många kärlekspar i solnedgång hon sett.
Så många som skrikit ut sin förtvivlan och vänt ansiktet mot havet med sina tårar.
Det har jag själv gjort åtskilliga gånger.
Å allt har hon stått pall för... känslor, människor, stormar, rasande vågor, små barnfötter som fiskar krabbor... i nästan 100 år.

 

Den psyksjuka och hennes hund gick en riktigt lång promenad utmed havet idag.
Det var lågvatten och vi gick bitvis på den räffliga havsbottnen, formad av vågorna.
Jag har alltid varit fascinerad av det, enda sedan jag var barn.
Moder jords avtryck på allt och alla.
Solen skiner idag men det var rätt kallt och ibland saknade jag mössan jag lämnat hemma. Vi är en bra bit in i april men fortfarande bara 4 plusgrader.
Naturen hukar... väntar... är i startgroparna.
Kanske är jag den enda som tycker att det känns okej?
Jag skjuter ännu en stund på allergihelvetet som kommer att vara i månader.

 

Gottfrid badade. Han vadade långt ut, säkert 50 meter för att titta på en boj som flöt.
Lite osäker men jag peppade honom (som en riktig fegis) stående torrskodd på stranden "Braaaaa Gottfrid, duuuuuktig kille." Någonstans hittade han ett kadaver och jag var inte uppmärksam nog.
Stanken... går inte att vänja sej vid så nu är han badad i betydligt varmare vatten.
Han badar fan oftare än vad jag gör den hunden.
Vi måste GÖRA något åt detta olämpliga intresse.



Puss/ Asta