Behöver terapi efter Handmaids Tale. Viss spoilervarning.

Jag är med några grupper på facebook där tv serier diskuteras.
Vår tid är nu och och (ja jag vet) Hem till Gården.
Jag brukar reta mej på folk som skriver där. Som pratar som om det som händer i serien är på riktigt och som av skyr de elaka karaktärerna som om de inte förstår att det är en roll.
Jag har varit hooked på många tv-serier genom åren, allra mest Lost kanske men Handmaids Tale går bortom allt annat. 

Just nu sänds säsong 3, om det är sista säsongen vet jag inte. Jag både hoppas och inte hoppas det. Det är en serie som blir svår att leva utan men samtidigt inget jag vill ska vattnas ur. Jag har sett senast utgivna avsnittet, nr 6.
Jag vet många som sagt hela tiden att serien ger dem ångest. Att de tvingas pausa, att de inte kan se den ensam, att de mår dåligt efteråt.
Jag har hela tiden tyckt att den är oerhört känslosam och bortom allt annat jag har sett men denna sista säsongen...

Jag känner på riktigt att det är svårt att inte ha någon att tala med om det som visas. Både maken och Mini ser serien men ingen av dem har lust å ork att prata om den i den utsträckning jag behöver.
Innan har den... mitt i allt det hemska... alltid haft något litet hoppfullt.
En plan som smids. Ett litet trots. Ett leende som visar att det finns kraft och glöd.
Nu är den så tung, så tung. Så full av hemskheter och så full av bakslag.
Serien pågår en timma i veckan och jag... jag tänker på den många timmar om dan.

June är huvudpersonen. June är hjältinnan.
Hon utsätts för diverse vidrigheter men ger aldrig upp.
Tappar aldrig sitt mod, låter sej aldrig brytas ner, vågar alltid trotsa.
Men Serena är den som är mest komplex. Oberäknelig. Ibland hatar man henne. Ibland ömmar man för henne. Hon är verkligen en fantastisk skådespelerska.
Och jag tror att det är hennes senaste omvandling som tar allra hårdast på mej.
Hennes handlingar som blir till ett personligt svek, en alldeles egen besvikelse.
Jag skulle låtit dej brinna när jag hade chansen säger June i senaste avsnittet och jag orden skulle kunnat vara mina.
För så där är det ju i den verkliga världen med. Människor som bara är djävligt taskiga de vet man var man har, de kommer inte åt en. Men människor som växlar. Som visar omtanke, sårbarhet, vänskap, lojalitet och som sviker, de når en på ett annat sätt.
Tant Lydia är ytterligare en komplex karaktär om än inte lika utpräglat som Serena. Tant Lydia är en ond djävel men med en viss sårbarhet.
I senaste avsnittet satte hon oxå myror i huvudet på mej.

Hur är det för dej?
Hur tror du serien slutar?

Puss/ Asta

Va? Har inte du sett den?

 

Jag började se på Handmaid's Tale för nån månad sedan.
Sent alltså, det är ju en oerhört populär serie som väldigt många redan sett.
Reaktionerna på att jag inte sett den blev väldigt ofta "Va? Har inte DU sett den?" och jag blev nyfiken på vad det var med den serie som som var så mycket "jag."
Så jag började alltså se den.

Hmm. Hur ska jag skriva utan att spoila allt för mycket om det nu finns någon som inte sett?
Kort handlar serien om en dystopisk framtid.
Fertiliteten har på grund av miljöförstöring sjunkit dramatiskt.
Få kvinnor blir gravida. Få foster överlever graviditeter.
Till följd av detta har en kristen extremistisk grupp genomfört en statskupp som tagit över en stor del av USA och skapat ett nytt samhälle-  Gileads.
Här har kvinnor inget eget värde. Fertila kvinnor hålls som sexslavar och våldtas under "ceremonier" där hustrun håller hennes händer medan "anföraren" våldtar sin Handsmaid.  Samtliga kvinnor, oavsett roller, i Gileads har ingenting att säga till om. De får inte ha egna åsikter. De skall förhålla sej underdåniga. De får inte läsa eller skriva. Samhället styrs strikt efter gamla testamentet.
I serien får vi oxå flashbacks till tiden innan statskuppen. Till det normala livet.
Hur det var innan. Hur människor inte reagerade... åtminstone inte nog... i tid.
Hur man lät demokratin inskränkas med hänvisning till rädsla för terrorism.
O yes. Läskiga likheter med hur politiker världen över talar idag.
Huvudperson är Offred, eller June som hon hette i den fria världen.
Hon var gift. Hade en dotter. Var redaktör och hade en nära vän som hette Moira.
Offred lever/ hålls fången hos anföraren Waterford och hans hustru.
Han, ett sexistisk och sadistiskt svin. Hon en kvinna med dubbla ansikten.
Fru Waterford är för övrigt den som fascinerar mej allra mest.
Hård, bitvis grym men ändå med en blottad sårbarhet där hon, trots sin djupa religiösa övertygelse, är ett offer även hon.
Typ så. Lite kort.

Alltså, bara SE den om du inte gjort det, det är den bästa serie jag någonsin sett.
Jag har fastnat hårt för tidigare serier med men aldrig aldrig som med denna.
Och jag förstår "Va? Har inte DU sett den?" reaktionen.
Det är en serie om feminism. Det är en serie om vad som händer när extremism får breda ut sej. Det är en serie om att inte reagera i tid. Av godtrogenhet. Av lathet. Av att man inte inser hotet i tid.
Jag tänkte på Sd varenda minut jag såg den. Tyvärr är ju Jimmie Åkesson inte den enda mäktiga politiker som vill inskränka kvinnors frihet så självklart finns andra kopplingar med.
Ingenting som sker i serien har är rent påhitt, allt har hänt någonstans i värden, genom någon tid. Det säger författaren till boken själv, Margaret Atwood.

Njut av en riktigt riktigt bra serie.
Och ta den som en varning.

Puss/ Asta

Ps. Säsong 3 väntas komma i april-2019.