Jag är med några grupper på facebook där tv serier diskuteras.
Vår tid är nu och och (ja jag vet) Hem till Gården.
Jag brukar reta mej på folk som skriver där. Som pratar som om det som händer i serien är på riktigt och som av skyr de elaka karaktärerna som om de inte förstår att det är en roll.
Jag har varit hooked på många tv-serier genom åren, allra mest Lost kanske men Handmaids Tale går bortom allt annat.
Just nu sänds säsong 3, om det är sista säsongen vet jag inte. Jag både hoppas och inte hoppas det. Det är en serie som blir svår att leva utan men samtidigt inget jag vill ska vattnas ur. Jag har sett senast utgivna avsnittet, nr 6.
Jag vet många som sagt hela tiden att serien ger dem ångest. Att de tvingas pausa, att de inte kan se den ensam, att de mår dåligt efteråt.
Jag har hela tiden tyckt att den är oerhört känslosam och bortom allt annat jag har sett men denna sista säsongen...
Jag känner på riktigt att det är svårt att inte ha någon att tala med om det som visas. Både maken och Mini ser serien men ingen av dem har lust å ork att prata om den i den utsträckning jag behöver.
Innan har den... mitt i allt det hemska... alltid haft något litet hoppfullt.
En plan som smids. Ett litet trots. Ett leende som visar att det finns kraft och glöd.
Nu är den så tung, så tung. Så full av hemskheter och så full av bakslag.
Serien pågår en timma i veckan och jag... jag tänker på den många timmar om dan.
June är huvudpersonen. June är hjältinnan.
Hon utsätts för diverse vidrigheter men ger aldrig upp.
Tappar aldrig sitt mod, låter sej aldrig brytas ner, vågar alltid trotsa.
Men Serena är den som är mest komplex. Oberäknelig. Ibland hatar man henne. Ibland ömmar man för henne. Hon är verkligen en fantastisk skådespelerska.
Och jag tror att det är hennes senaste omvandling som tar allra hårdast på mej.
Hennes handlingar som blir till ett personligt svek, en alldeles egen besvikelse.
Jag skulle låtit dej brinna när jag hade chansen säger June i senaste avsnittet och jag orden skulle kunnat vara mina.
För så där är det ju i den verkliga världen med. Människor som bara är djävligt taskiga de vet man var man har, de kommer inte åt en. Men människor som växlar. Som visar omtanke, sårbarhet, vänskap, lojalitet och som sviker, de når en på ett annat sätt.
Tant Lydia är ytterligare en komplex karaktär om än inte lika utpräglat som Serena. Tant Lydia är en ond djävel men med en viss sårbarhet.
I senaste avsnittet satte hon oxå myror i huvudet på mej.
Hur är det för dej?
Hur tror du serien slutar?
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare