Vi har det bra. Tack så mycket. Vi vill leva så här. Tack så mycket.

Jag vet att jag säkert själv gör det. Att jag ibland tar för givet hur det är...
Har förutfattade meningar.
Men jag låter mej åtminstone snabbt korrigeras och ju äldre jag blir desto mer inser jag att allting är inte som i just min förställningsvärld.

Jag kan bli så vansinnigt irriterad över människors förutfattade meningar och egna värderingar kring vår familjesituation och kring Noah.
Så många människor har kommenterat hans existens och det faktum att vi bor tillsammans två familjer med huvudet lite på sned, med beklagande blick, med ord som uttrycker att "man får ställa upp" och "ibland blir det inte som man tänkt sej."

Till alla er som säger/ tänker/ funderar så vill jag säga följande...

Noah är ett planerat barn. En barn önskat av båda sina föräldrar. Ett resultat av borttaget preventivmedel och pippande för att tala klarspråk på ägglossningsdag.
Det tog två månader. Första försöket som resulterade i en menstruation gjorde båda föräldrarna lite nedslagna.
Jag visste om det, jag var med den där magiska dagen då Mini kissade på stickan och den var positiv.
Vi kramades hon å jag med tårar i ögonen av glädje.
Mini och Minis fästman är inte två förtappade ungar. De var 19 och 21 år gamla när Noah kom till världen.
En rätt bra ålder att skaffa barn skulle jag vilja säga.
Själv var jag tvåbarnsmamma vid 19 och trebarnsmamma vid 21.

Jag tror få barn i världen och till å med få barn i Sverige får en så fin start i livet som lilla Noah.
Han har två unga, starka, kärleksfulla föräldrar.
Han har dessutom unga, starka, kärleksfulla morföräldrar i samma hus.
Han är först och främst sina föräldrars barn. Han sover varje natt på sin mammas mage.
Men han har många famnar. Jag själv bär, pussar, sjunger, läser och älskar det här lilla barnet varenda dag.
Det finns alltid någon med tid, ork, kraft, lust och gosesug kring honom.
Han har allt han behöver materiellt och en hel del till.
Han får massor av bröstmjölk, frisk luft och vitaminer varje dag.
Det finns ingenting att beklaga.
Noah är ren och skär kärlek å glädje!
Å ett ungt par har fått börja sin föräldraresa omgivna av stöttning, avlastning, samtal och erfarenhet.

Jag ser det som att vi alla är privilegierade.
För denna nära gemenskap är få förunnade och den kommer att bära frukt hela våra liv.
Den kommer för alltid att vara min allra vackraste stund i livet.

Man kan leva sitt liv på olika sätt. Så det så :)

Puss/ Asta

Sommaren med Noah

Jag vill inte dö. Inte än på länge.
Livet är verkligen både ock och inte en månskenspromenad alla gånger men det är ändå värt det.
Jag vill inte dö. Men jag skulle kunna.

Den här lille killen har fyllt ett hål hos mej.
Jag älskar ju självklart alla mina barn och jag älskar självklart lilla Ängla.
Men denna killen...
Denna killen och denna ynnesten att få njuta helt förbehållslöst och utan egentligt ansvar,
att bara få ha de goa bitarna och ändå all denna kärlek. Tanka all denna kärlek varje dag det har läkt något hos mej.
Satt saker och ting i proportioner.
Jag har fått uppleva detta. Jag har fått allt detta.
Sommaren med Noah.

Börja varje morgon. Avsluta varje kväll med hans goa runda varma kropp intill mej.
Gosa in näsan i hans veck. Känna den där lite sura lukten alla bäbisar har bakom öronen.
Med läpparna vidröra hans fjuniga hår. Se hans leende och stora förtjusning över att få se mej igen.

Jag känner mej välsignad.
Det finns inget mindre ord. Inget mer värdigt ord.
Jag vill se Noah och alla mina barnbarn och kommande barnbarn växa upp och bli vuxna, jag önskar så att jag får vara med.
Men jag har fått uppleva detta. Jag har fått allt detta.
Sommaren med Noah.

Puss/ Asta

Kan lika gärna lägga ner bloggen

Det är långt ifrån min bästa sommar, varför kan jag inte riktigt svara på.
Ångesten har lagt sej men jag är mitt i en omvärderingstid. Jag tänker väldigt mycket... grubblar rent av... och försöker finna nytt fotfäste.
Det känns som om jag blivit gammal så fort. Tant är fel ord... gammal är bättre, bara på något halvår.
Inte fysiskt, jag är i en för min del, rätt så god fysisk form.
Det är mer mentalt.  Å inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt.
Jag har blivit tråkig och jag vill vara det. Nej mer, jag KRÄVER min rätt att få vara tråkig.
Det känns som om jag... faktiskt... skiter i så mycket.
Som om jag bokstavligen ryggar när jag läser fraser i bloggar eller statusuppdateringar som handlar om att kliva ur komfortzonen, living on the edge, våga...
Jag omvärderar mycket och det är på gott och ont men framför allt kräver det mental energi.
Andra människor, saker, spännande upplevelser, resor lockar mej allt mindre.
Passioner, kärlekar, män ingenting.
Kvar finns tankar om att reagera på vidrigheter vi ser i nyhetsflöden, överkonsumtion, att leva mer harmoniskt med moder jord, behov av lugnet å de jag älskar allra mest.
Ja herre jävlar, jag kan lika gärna lägga ner att blogga.
Inga shoppingtips?!
Inget partyparty?
Drömmar om Gröna vågen liv 40 år efter att det tåget gick å de allra mest ihärdiga hippiesen tröttnade.
I was born too late, into a world what dosn´t care. I wish I was a punkrocker with flowers in my hair.
Kan det intressera någon annan?

Hur som helst, inte min bästa sommar, men trots det väldigt många goda stunder.
Vackra, varma, kärleksfulla, fina, ömsinta stunder.
Sådana att bära med sej för alltid.
Sommaren 2014 kommer alltid att vara "Sommaren med Noah."
Varenda dag njuter jag av honom. Hans doft, hans tyngd, hans utveckling, hans hull, hans leenden.
Det är så mycket kärlek. Kärlek i dess renaste form.
Sommaren har varit varm å fin, flämtande het rent av och jag har badat ganska många gånger men inte legat på stranden en enda gång. Varken haft ro eller lust.
Jag hänger hellre med Gottfrid på tomten om dagarna och badar med honom om kvällarna.
Jag tokälskar den karln.
Jag har inte sminkat mej på hela sommaren, jag har gått ovanligt lite i klänning men osannolikt ofta i shorts och i harmemsbyxor.
Jag har sprungit och jag har vägrat viktnoja.
Så mycket känns sunt och klokt.
Det gamla innehåller dom komponenterna oxå.

Jag är på väg. Det känner jag starkt.
Vart?
Inte en susning.
Men jag ser fram emot hösten.

Puss/ Asta