Nej, det står inte still. Det kan kännas så, men det rör på sej ändå

 

Jag är en analyserande människa. Tänker mycket. Vill ständigt förändra mej själv.
Å misslyckas. Tappar motivationen, går upp i vikt eller vad det nu må vara.
Det är lätt att känna att man står still å trampar. Att man aldrig tar tag i de där livsavgörande besluten som det känns som man själv och hela ens omgivning bara väntar på.
Så tror jag att många känner. Tre steg fram och fyra tillbaka.
Men små små ting sker med oss alla. Ibland kan det vara peppande att se...

Jag shoppar betydligt mindre.
Kanske är det (precis som förra året vid den här tiden) en tillfällighet men just nu är det åtminstone så.
Behovet, lusten, glädjen till shoppingen är försvunnen.
Till stor mån beror det på ett växande miljömedvetande. Att bränna på jordens  resurser när jag redan har.
Jag har under perioder av mitt liv varit näst intill shoppoholicer. Behovet av att få dra det där jäkla kortet eller trycka på den där "beställknappen" har nästan betytt mer än själva varan.
Jag har många gånger gått ut med inställningen "jag måste handla något" snarare än att det är något speciellt som jag ville ha.
Nu... not so much. Köpte förvisso första vårskorna idag men det var nåt jag kommer behöva och framför allt... lyckoruset uteblev.
När det gäller att "satsa på mej själv" är jag just nu mycket mer inne på fler tatueringar och att börja med fransförlängningen igen.
Kläder har jag. För decennier framåt om inte shoppinglusten återvänder. 

Jag har hittat självförtroendet att... om å men å eventuellt... söka Barnmorskeutbildningen till hösten.
Jag kommer bara göra det om jag får betald (snarare sponsrad) utbildning av regionen.
Lönen för barnmorskor är för kass för att jag ska vilja låna i ytterligare 1,5 år. 
Men länge kände jag mej dels inte smart nog, inte lämpad att klara ett så utlämnat och ansvarstyngt yrke. Jag kände inte heller att jag orkade med studentrollen och det utanförskap och det utlämnande som följer med den igen.
Nu vill, kan och vågar jag. Om jag får betalt.

Jag skänker mer pengar.
Jag har ständigt och ihållande dåligt samvete för allt jag inte gör och för att jag skulle kunna göra mer men jag gör i allafall mer än innan.
Ungefär tusen kronor i månaden går till fadderbarn och andra organisationer. Ytterligare några slantar till tiggare som ju dessvärre återfinns överallt nu mera.
Lite pengar för en del, enorma pengar för andra. Jag har råd och skulle väl förmodligen ha råd med ytterligare lite utan att leva ett självuppoffrande liv men jag tänker och ruvar på hur jag i framtiden skall kunna hjälpa till aktivt oxå.
Jag skulle gärna öppna mitt hem för flyktingbarn. Jag känner att jag har tid, plats och resurser för det som fyrabarnsmamma, sjuksköterska och medmänniska.
Men maken vill inte och jag försöker tjata lite lagom. Ett sådant projekt måste man vara ense om som par.

Eko å miljö.
Det blev inte mycket av de där vegotankarna som jag hade förra året vid den här tiden men på sista året så äter vi mindre mängd kött i alla fall och alltid svenskt. När jag handlar, maken köper vilken skit som helst bara det är billigt. Smart sätt att slippa handla för det har medfört att jag hellre gör det själv.
Jag köper oxå allt fler grejer eko. Kaffe, bananer, bregott, grädde, chilisås, coccos alltid. Ofta mycket annat med. Har du tips på fler viktiga ekoprodukter så tjoa.
Jag använder mindre tvättmedel. Förr använde jag lite mer än vad man skulle, nu lite mindre och det blir lika rent för det.

Jag blir ständigt bättre på att inte alltid vara bekräftad, populär, efterfrågad och älskad.
I hela mitt liv, sen dagis, har jag någonstans trott att min lycka är sammanlänkad med att ha en man att älska (helst passionerat) å som älskar mej (än mer passionerat) tillbaka.
Jag tror inte det längre.
Skulle jag någongång skilja mej vill jag leva ensam. Jag längtar inte efter varken en älskare eller livskamrat. Jag har gjort det.
Min lycka... nu å sen... känns avhängd på andra ting. Barnen. Barnbarnen. Att leva medningsfullt. Djur. Hav. Fritid.

Jag tvättar håret mindre ofta.
Det är nog mest en lathetsgrej i och med att det är längre och meckigare. Jag har ju oxå mycket mindre stylingprodukter i som skitar ner håret jämfört när det var kortare och fixades varje dag.
Men sedan läste jag en så tydlig sak med. Ull är oxå hår och alla vet att en ulltröja som tvättas hårt å ofta och sedan kanske stryks varje gång snabbt tappar glans och form. Samma gäller med det egna håret.
I större delen av mitt liv har jag tvättat håret varannan dag, nu går det både 5 å 6 dagar mellan.
Sista dagen/ dagarna har jag det kanske inte utsläppt.

Kanske börjar jag bara bli gammal helt enkelt :)

Tänk efter. Hur har du förändrats sista året? Berätta.

Puss/ Asta

Vi har det bra. Tack så mycket. Vi vill leva så här. Tack så mycket.

Jag vet att jag säkert själv gör det. Att jag ibland tar för givet hur det är...
Har förutfattade meningar.
Men jag låter mej åtminstone snabbt korrigeras och ju äldre jag blir desto mer inser jag att allting är inte som i just min förställningsvärld.

Jag kan bli så vansinnigt irriterad över människors förutfattade meningar och egna värderingar kring vår familjesituation och kring Noah.
Så många människor har kommenterat hans existens och det faktum att vi bor tillsammans två familjer med huvudet lite på sned, med beklagande blick, med ord som uttrycker att "man får ställa upp" och "ibland blir det inte som man tänkt sej."

Till alla er som säger/ tänker/ funderar så vill jag säga följande...

Noah är ett planerat barn. En barn önskat av båda sina föräldrar. Ett resultat av borttaget preventivmedel och pippande för att tala klarspråk på ägglossningsdag.
Det tog två månader. Första försöket som resulterade i en menstruation gjorde båda föräldrarna lite nedslagna.
Jag visste om det, jag var med den där magiska dagen då Mini kissade på stickan och den var positiv.
Vi kramades hon å jag med tårar i ögonen av glädje.
Mini och Minis fästman är inte två förtappade ungar. De var 19 och 21 år gamla när Noah kom till världen.
En rätt bra ålder att skaffa barn skulle jag vilja säga.
Själv var jag tvåbarnsmamma vid 19 och trebarnsmamma vid 21.

Jag tror få barn i världen och till å med få barn i Sverige får en så fin start i livet som lilla Noah.
Han har två unga, starka, kärleksfulla föräldrar.
Han har dessutom unga, starka, kärleksfulla morföräldrar i samma hus.
Han är först och främst sina föräldrars barn. Han sover varje natt på sin mammas mage.
Men han har många famnar. Jag själv bär, pussar, sjunger, läser och älskar det här lilla barnet varenda dag.
Det finns alltid någon med tid, ork, kraft, lust och gosesug kring honom.
Han har allt han behöver materiellt och en hel del till.
Han får massor av bröstmjölk, frisk luft och vitaminer varje dag.
Det finns ingenting att beklaga.
Noah är ren och skär kärlek å glädje!
Å ett ungt par har fått börja sin föräldraresa omgivna av stöttning, avlastning, samtal och erfarenhet.

Jag ser det som att vi alla är privilegierade.
För denna nära gemenskap är få förunnade och den kommer att bära frukt hela våra liv.
Den kommer för alltid att vara min allra vackraste stund i livet.

Man kan leva sitt liv på olika sätt. Så det så :)

Puss/ Asta

Mitt bästa småbarnstips.

 

Detta inlägg är inspirerat av Lady Dahmer och jag skulle nästan kunnat kopiera det rakt av men jag väljer att ge det min egen vinkling.

Mitt allra bästa råd kring det här med spädisar och småbarn...

Precis som jag skrev i inlägget nedan var jag en väldigt ung och outbildad förstagångsmamma. Jag kände inga bebisar. Jag hade knappt sett dem på vykort.
Jag läste numera kritiserade Anna Wahlgrens Barnaboken som så många andra under den tiden och jag tog till mej det som kändes bra i magen och ratade resten.
Jag gick nästan uteslutande på instinkt.

Anna Wahlgren skrev en sak som lade grunden för mitt förhållningssätt till spädbarn. Bäbisar är som ufon på en främmande planet, de förstår inte språket, de har överlevnadsångest.
Deras skrik ställer frågan "Kommer jag att få mat? Kommer någon att ta hand om mej?"
Det bästa sättet att lindra denna ångest är att handfast svara: Ja och ja.

Alltså. Små barn behöver massor av mat. Helst innan de bett om det.
Ja, du kommer att överleva.
Å de behöver massor av närkontakt.
Ja, jag tar hand om dej.
Jag har ammat samtliga mina barn och haft turen att ha gott om mjölk.
Med sonen kruxade det i samband med stress inför dop, då stängde jag in mej med honom och gjorde ingenting annat än att amma tills mjölken kom igång igen.
Oavsett hur du matar... mycket mat.
Å så bar jag!
Satt med dem, med deras hjässa mot mitt hjärta. Bar i bärsele. Sov med dem tätt intill på natten.
För PRECIS som LD skriver, "Trygg kan man bara bli i ett överflöd av trygghet."
Självklart låg de på filt, eller som dotter nr II satt i hoppgunga. Men jag bar dem ofta å gärna och vi samsov... länge!

Jag har alltid tyckt att det är absurt att vuxna människor sover tillsammans och tycker att det är tryggt och skönt medan små barn ska sova ensamma.
I egen säng och kanske till och med i eget rum.
Min mormor tyckte det var vansinnigt att sova bredvid en baby. "Tänk om jag låg ihjäl henne?!"
Men som en klok gammal sköterska på BVC sa... "I större delen av världen sover hela familjen tillsammans och hur många barn tror du dör av de blir ihjälklämda?! Barn dör av andra saker."
Så jag har anammat det.
Det underlättar amningen. Det är tryggt för det lilla barnet att vara omgivet av sina föräldrars lukter, hjärtslag och snusningar.
Det gör läggningen mindre dramatiskt då det är något skönt å kärleksfullt å inget avsked eller separationsaktigt.

Svara "ja och ja" alltså :)

Puss/ Asta

Hunden är ren åtminstone

 

Plötsligt blev jag dyngallergisk.
Upp på allting annat.
Det kliade både här å där och ögonen svullnade igen.
Den KAN bero på skiten hund.
Jag är ju lite allergisk mot hund och Gottfrid är hittills bara fläckvis badad.
Men jag tror det var nåt annat, reaktionen var lite väl stark.
Svärsonen är starkt misstänkt.
Eller rättare sagt hans sjal som jag hade knyckt.
De har hästar å såna märkliga djur hemma hos sej.

Så jag tog en allergitablett.
Droppade antihistamin i ögonen.
Slängde sjalen i tvätten och hunden i badkaret.
Det var inte superpopulärt kan jag meddela.
Men han fann sej...
I att bli avsköld, schamponerad och avsköld igen.
Å sen torkad och masserad med flera stora handdukar.
Efter det klippte jag klorna på honom, tittade igenom öronen och mun.
Det är nåt särskilt med "hel omskött hund."
Ungefär som när barnen var små och nybadade och insmorda satt med sitt fuktiga hår igenomkammat i pyjamasen.
Det känns tryggt. Bra. Kärleksfyllt.

Nu är han granner min påg.
En riktig väldoftande prins.
Natten som var luktade han diskret av  död fågel i nacken.
Vi skedade i natt.
När jag gick på toaletten bytte han plats och låg plötsligt utsträckt över hela madrassen med sitt lilla huvud på huvudkudden. HELT okänslig för diskreta knuffar.
Så jag la mej bakom.
Skedade. Med armen om honom och ansiktet i hans nacke som luktade av någon stackars avliden fiskmås.
Vi sov. Flera timmar innan det blev för varmt för herrn och han flyttade sej ner på golvet.

Annars har vi haft en lugn dag.
Gått promenad med min vän Carina och hennes hund.
En söt men ängslig liten fröken som låter som en Kanariefågel när Gottfrid kommer i närheten.
Ja alltså hunden. Inte Carina.
Jag har varit på stan och köpt mat till djuren medan med fortfarande fanns några kronor kvar på kontot och jag oroar mej allt mer för mina pengar.
Försäkringskassan säger att jag inte är sjukanmäld från arbetsgivaren.
När jag sist frågade min chef om det för dryga veckan sedan sa hon att jag visst var det.
Redan då.
Får nysta i det imorgon.
Det är ju fan att man ska behöva oroa sej för pengar man har rätt till när man redan är sjukskriven för klena nerver.
Innan jag är anmäld kan jag inte ens skicka in blanketten med lön osv och fk inte ens börja handha den.
När de nu ska ha tid med det.
De verkar ju vara världens mest upptagna instans.
Å när jag ändå gnäller måste jag vädra min oro att jag fått infektion i tandhålan.
Vilket inte vore så konstigt, jag såg inte tandläkaren byta handskar en enda gång.
Ack ja.

Överlever jag det här lär jag dö av något annat.
Så småningom.
Skicka mej gärna lite #nätkärlek här å nu.

Puss/ Asta

Trötta morgontankar

Jag satt här å läste bloggar å insöp min nya fina design klockan 02 i natt med en mugg te.
När jag inte längre stod ut med hostan.
Jag sitter här nu, sedan länge faktiskt, fem väckte hostan mej på nytt eller om det var Gottfrids ivriga pussande...
Nu har han i alla fall ätit, bajsat å kissat, pussats och busats så nu klipper han sömnigt med ögonlocken igen.
Jag ska ta mej en slurk Cocillana och hoppas på det bästa...

Jag satt på altankanten för nån kvart sedan. Med tjock tröja på och fötterna i det kalla blöta gräset medan lille-man gjorde ifrån sej och jag såg hur dagen vaknade.
Ja, jag är trött, less på att vara sjuk. Jag kommer få ringa jobbet ikväll (och skämmas å känna mej som värsta skolkaren) och säga att jag fortfarande mår skrutt. Jag kommer få ringa den där otroligt inkompetenta vårdcentralen imorgon... men jag kände ändå en sån glädje där jag satt å småhuttrade.
Mina barn mår bra.
Sonen bor hemma den här månaden (å äter mej ur huset), snart kommer hösten och jag har det så bra.
Jag ÄR en lyckligt lottad människa. Å med tanke på delar av min barndom, saker jag å andra utsatte mej för... så har jag haft en sån himla tur.
Detta är ingen självklarhet.
Att mitt liv skulle bli så här.

Maken å jag är lite i otakt.
Jag vet att han just nu finner livet oerhört tråkigt.
Att han bara känner plikter. Att ingenting händer.
Själv är jag just nu så nöjd med tråkigheten.
Jag behöver inte någon passsion, inte några äventyr. Inte ens en krogkväll.
Jag är just nu så himla nöjd med de dagliga rutinerna, med att de mina mår väl, med mina vackra hundar. Min gamla och förtrogna, mina lilla o glädjespridare.
Jag har allt som jag behöver.
Känner mej trygg.

Puss/ Asta