Jag har varit allergisk i hela mitt liv.
Redan innan jag fyllde året hade jag stora hemska eksem som krävde smörjor och behandlingar.
När jag var 6 år och på cirkus för första gången gjorde jag premiär i astmans underbara värld med allt vad det innebar av dagliga mediciner och sjukdom.
Som barn och tonåring låg jag ofta inne på sjukhus vid den här tiden på året. Som vuxen har jag klarat mej bättre, inte för att jag vuxit i från något som helst, men för att inhalation av kortison numera finns och det har gjort att jag bara blir sjuk men inte kräver vård inneliggande,
Jag är allergisk mot massor av saker. Allt känns det som ibland men så är det inte förstås.
Jag är allergisk mot kvalster, mögel, pälsdjur, fåglar, sågspån och all pollen. I synnerhet gräs och gräspollen finns hela sommaren.
Det röda på bilden är just nu "mkt höga halter av gräspollen."
Å jo, jag är allergisk mot katt å hund med som jag har.
Det fungerar oftast bra. Men nu när jag är nedsatt känner jag av allergin oxå mot dom, plus att de har pollen i sin päls.
Att ha djur är en avvägningsfråga. Lite mer allergisk men mycket mer livskvalitet.
Å gräset kan jag ändå inte rå på.
Jag borde således vara van.
Men det här går bara att vänja sej vid till en viss gräns.
Jag har vant mej vid att jag inte kan klappa, umgås med, eller ha många sorters djur.
Jag har vant mej vid att jag alltid är lite trött, dels av allergin i sej men även av antihistaminerna.
Jag har vant mej vid att trots att jag älskar ljus och värme nästan frukta den här tiden på året och att längta efter hösten när luften äntligen går att andas igen.
Men jag har inte vant mej vid att vara SJUK.
Varesej det gäller ordentlig allergi eller astma.
De sista 3-4 dagarna har jag varit dyngallergisk. Idag har det varit värre än någonsin känns det som.
Näsan rinner konstant. Ögonen och slemhinnor kliar hysteriskt.
Jag skulle kunna ta en diskborste å köra in i ögonhålorna och vispa runt med.
Jag blir sjukt trött, sjukt uppgiven och ungefär lika irriterad.
Jag har så fullt upp med att bara överleva stunden och att stå ut att jag inte orkar någonting mer.
Jag har tagit av alla mina svindyra mediciner. Inhalationer, kortisonögondroppar, kortisonnässpray, anihistaminer. Tagit det och tagit det igen.
Efter middagen blev jag så less att jag badade ögonen i droppar, vräkte i halva flaskan typ och tog dubbel dos med Tavegyl (en antihistamin man blir väldigt trött av.)
Somnade som en sten... käckt.
Det var min lediga dag. Den jag längtat så jäkla mycket efter.
Jag har inte gjort något av det jag föresatte mej mer än handla doppresent till Ängla.
Solningen, löpningen, njutandet... allt sånt där har varit omöjligt idag.
Det finns en medicin som (oftast) hjälper.
En injektion, Depo-Medrol, som sätts i sätesmuskeln.
Doktorer är dock väldigt rädda för att skriva ut den.
Kortison vore ju en undermedicin för alla om det inte vore för alla biverkningar.
Å i injektionsform är de tydligen värre än annars.
Själv har jag inte råd att känna efter. Jag mår hellre okej nu under sommarhalvåret och riskerar benbrott och liknande när jag blir gammal.
För detta... detta är vidrigt jobbigt.
Puss/ Asta
