Jag har gett mej fan på att detta ska bli min nya last.

Jag är med i en löpargrupp på Facebook som heter Lonesome runners. "Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen."
Just nu är det väldigt mycket rapporter och bilder från Stockholm Maraton.

Ibland kan jag känna mej sänkt av alla dessa rapporter. Alla dessa glättiga mil.
Flertalet ur Lonesome runners springer mycket längre, mycket oftare, mycket lättare än vad jag gör men framför allt så tycker de att det är mycket roligare.
De älskar att springa. Löpning är deras drog, deras beroende, deras liv och DET kan jag bli sjukt avundsjuk på.

Men löpning handlar inte om att jämföra sej med andra. Det handlar om att jämföra sej med sej själv.
Att snöra de där skorna, att ta sej utanför dörren och att genomföra löparpasset snabbare eller starkare än vad jag gjorde sist.
Löpning är att ge sej ut och att göra det igen... inte för att bevisa något för någon annan utan för att det gör mej friskare och starkare.
Mina lungor klarar av astman bättre, mina muskler blir starkare, konditionen större, häcken mindre och mitt psykiska mående mer stabilt. Ingenting fungerar lika bra mot negativa tankar eller en deppig själ som att springa... jag får lägga allt mitt fokus på kroppens rörelser och på min andning och det frisläpper mängder med endorfiner. 

Londesome runners peppar mej. Där är verkligen alla typer av människor.
Unga, gamla, vältränade å en och annan som jag själv.
Varje gång man frågar om råd så engagerar sej mängder av människor och varje gång jag berättar om mina framsteg får jag hurrarop och pepp.
Och alla dessa maratonlöpare får mej att åtminstone tänka tanken. Kanske nångång, kanske en dag är jag så stark att jag orkar springa fyrtiotvå fucking kilometer på en gång.
Och om inte... ja, då fortsätter jag som nu. Med att springa på 5 kilometer och aldrig komma under halvtimmen eller sub30 som det heter på löparspråk men att vinna allt det där... allt från ökad lungkapacitet till att hålla galenskapen i schack. 

Jo, den här avundsjukan. Avundsjukan över att tycka att löpning är det absolut roligaste som finns...
Jag är inte DÄR ännu, det kan jag inte påstå. Men det tar mindre å mindre emot att springa, det går lättare å lättare.
Att älska löpning är ett större å viktigare mål för mej än längder eller tider, bara mer svårmätt.
När jag började springa sprang jag 25 meter för att sedan få gå en stund innan jag tog 25 meter till, nu är 5 km den korta rundan. Det jag hinner innan middagen.
Idag sprang jag just den korta rundan för jag tänkte köra en längre imorgon.
Därför satte jag på det korta radioprogrammet, "På minuten" i P1 som är 30 min.
Fördel: Underbart underhållande program, tänkte knappt på att jag sprang.
Nackdel: Det är svårt att springa medan man fnissar, vilket jag gjorde mer eller mindre hela tiden. 

Och just precis nu längtar jag faktiskt lite till imorgon när skorna ska snöras på igen...

Puss/ Asta 

Vad tror ni bönner? Hjälp mej här lite nu

 

Jag har varit allergisk hela mitt liv och haft astma sedan jag var sex år.
Jag är allergisk mot en hel del som jag vet om och förmodligen en hel del jag inte vet om med, i varierande skala. Jag har inte allergitestat mej sedan jag var barn.
Värst är min allergi mot häst. Där kan det räcka med ett klädesplagg eller ett par skor som varit i ett stall för att jag skall bli rejält sjuk och kräva sjukhusvård.
Jag är allergisk mot i stort sätt alla pälsdjur mer eller mindre.
Mest besvärande är min gräspollenallergi. Jag reagerar mot olika sorters pollen men gräs blommar under så lång tid, i stort sätt hela sommaren, och finns överallt. I synnerhet där jag bor.
Därtill är jag allergisk mot damm, mögel, sågspån och lite annat.

Eftersom jag varit sjuk hela mitt liv så tänker jag inte så väldigt mycket eller ofta på det.
Mitt liv har ju alltid varit så här, innehållit vissa begränsningar och ett växlande mått av besvär.
Jag känner inte till något annat liv.
Jag ÄR och har alltid varit väldigt tacksam över att jag har såpass lite hundallergi som jag har.
När jag var liten kunde hundumgänge ge mej utslag och kli i halsen.
Numera känner jag bara av hundallergin när jag redan är väldigt nedsatt i min allergi eller om hunden är väldigt smutsig... inte lerig då utan fet i pälsen.
Samma sak med katten. Jag känner av henne ibland sommarmånaderna då koppen har fullt upp med att reda ut gräspollen. I annat fall reagerar jag bara när hon kloar i mej, dvs rispar hål på huden.
Det ger klåda.

Om jag inte varit allergisk, hur hade livet blivit och sett ut då?
Kanske hade jag varit hästtjej?
Jag tror faktiskt det.
Jag gillar ... och det har blivit allt mer senaste åren bara... natur och lantlighet.
Å jag fascineras ju uppenbart av stora djur och mycket muskler med tanke på vilken ras jag valt att kalla min.

Som sagt, på senare år har jag fått ett allt större behov och en allt större längtan efter lantligheten.
Jag skulle vilja bo mer ensamt. Jag har länge velat ha en minigris. Det är charmiga, intelligenta och renliga djur men även om det går att ha dem så som jag bor nu så skulle jag nog ändå vilja ha ett par stycken och ge dem möjlighet till att leva mer naturligt, gå ute å böka och så.
Grisar tror jag nog inte att jag är allergisk mot, det är få som är.
Sedan skulle jag gärna vilja ha höns.
Jag tycker det verkar helt ljuvligt att plocka sina egna ägg och jag skulle fascinerat kunna sitta å titta på hönerna och tuppens liv å leverna med tydliga hierarkier och relationer.

Å så mitt senaste nyck då. Jag har blivit så vansinnigt fascinerad i kor.
Egentligen är det en kärlek som vilar på tunn is för jag vet inte så mycket om dem.
Bara att de är söta, stora, nyfikna djur.
Jag har tidigare haft "kofobi" och gått omvägar förbi för "kan man verkligen lite på det där lilla snöret?" Men nu har jag pratat med dem, iakttagit dem, klappat dem, matat dem och faktiskt blivit helt betuttad. Jag är botad. Å inte bara botad. Jag är kär.
Har jag nån bonde eller bondmora som läser min blogg så får ni gärna fylla i mina kunskapsluckor och berätta allt ni vet om dessa ljuvliga djur.
Jag har faktiskt kunnat klappa dem utan att ha känt av något.
Kan man hålla en tjur som sällskapsdjur. Att gosa å prata med och så låna ut honom i avel då å då?
Eller för att del, en kö som bara går där på gården och höjer livskvaliteten?
Snälla ni. Berätta allt jag behöver veta om det här livet.
Hur smart är en ko? I jämförelse med en hund tex?

Mer å mer kommer det där till mej att jag är anpassad för, nej jag ÄR här för att leva ett annat liv.
Ett liv mer fritt från stress å krav, från yta och ytliga relationer.
En slags lantlig erimitplats där jag likt Ferdinand... och vara lycklig.

Puss/ Asta

Ett riktigt jäkla gnällinlägg

Jag har varit allergisk i hela mitt liv.
Redan innan jag fyllde året hade jag stora hemska eksem som krävde smörjor och behandlingar.
När jag var 6 år och på cirkus för första gången gjorde jag premiär i astmans underbara värld med allt vad det innebar av dagliga mediciner och sjukdom.
Som barn och tonåring låg jag ofta inne på sjukhus vid den här tiden på året. Som vuxen har jag klarat mej bättre, inte för att jag vuxit i från något som helst, men för att inhalation av kortison numera finns och det har gjort att jag bara blir sjuk men inte kräver vård inneliggande,

Jag är allergisk mot massor av saker. Allt känns det som ibland men så är det inte förstås.
Jag är allergisk mot kvalster, mögel, pälsdjur, fåglar, sågspån och all pollen. I synnerhet gräs och gräspollen finns hela sommaren.
Det röda på bilden är just nu "mkt höga halter av gräspollen."
Å jo, jag är allergisk mot katt å hund med som jag har.
Det fungerar oftast bra. Men nu när jag är nedsatt känner jag av allergin oxå mot dom, plus att de har pollen i sin päls.
Att ha djur är en avvägningsfråga. Lite mer allergisk men mycket mer livskvalitet.
Å gräset kan jag ändå inte rå på.

Jag borde således vara van.
Men det här går bara att vänja sej vid till en viss gräns.
Jag har vant mej vid att jag inte kan klappa, umgås med, eller ha många sorters djur.
Jag har vant mej vid att jag alltid är lite trött, dels av allergin i sej men även av antihistaminerna.
Jag har vant mej vid att trots att jag älskar ljus och värme nästan frukta den här tiden på året och att längta efter hösten när luften äntligen går att andas igen.
Men jag har inte vant mej vid att vara SJUK.
Varesej det gäller ordentlig allergi eller astma.

De sista 3-4 dagarna har jag varit dyngallergisk. Idag har det varit värre än någonsin känns det som.
Näsan rinner konstant. Ögonen och slemhinnor kliar hysteriskt.
Jag skulle kunna ta en diskborste å köra in i ögonhålorna och vispa runt med.
Jag blir sjukt trött, sjukt uppgiven och ungefär lika irriterad.
Jag har så fullt upp med att bara överleva stunden och att stå ut att jag inte orkar någonting mer.
Jag har tagit av alla mina svindyra mediciner. Inhalationer, kortisonögondroppar, kortisonnässpray, anihistaminer. Tagit det och tagit det igen.
Efter middagen blev jag så less att jag badade ögonen i droppar, vräkte i halva flaskan typ och tog dubbel dos med Tavegyl (en antihistamin man blir väldigt trött av.)
Somnade som en sten... käckt.

Det var min lediga dag. Den jag längtat så jäkla mycket efter.
Jag har inte gjort något av det jag föresatte mej mer än handla doppresent till Ängla.
Solningen, löpningen, njutandet... allt sånt där har varit omöjligt idag.
Det finns en medicin som (oftast) hjälper.
En injektion, Depo-Medrol, som sätts i sätesmuskeln.
Doktorer är dock väldigt rädda för att skriva ut den.
Kortison vore ju en undermedicin för alla om det inte vore för alla biverkningar.
Å i injektionsform är de tydligen värre än annars.
Själv har jag inte råd att känna efter. Jag mår hellre okej nu under sommarhalvåret och riskerar benbrott och liknande när jag blir gammal.
För detta... detta är vidrigt jobbigt.

Puss/ Asta

Lite kär

 
Hej mina hjärtan.

Idag har jag varit på bloggträff minsann.
HÄFTIG känsla att träffa människor som man läst i många år, som man vet en massa om men ändå inte känner. Som man inte vet hur de talar, hur de låter, hur deras kroppsspråk ser ut.
Jag kan inte säga att jag hade låga förväntningar... absolut inte... men de överträffades ändå.
Underbara tjejer!
Känslosamma, smarta och roliga.
Maria har jag träffat innan och "kände" men Nina var mjukare än jag trodde på nåt vis och Jessica mer pratglad än vad jag gissat.
Jag blev lite kär i dem allihop.

Vi käkade god mat, shoppade, promenerade kring fästningen, fikade och framför allt pratade. Oj som vi pratade. Märkligt nog väldigt lite "bloggvärlden" och faktiskt ingenting om er andra bloggare. Inte mer än att jag sa att jag tror Ergo Sum skulle passat in i det här gänget och ffa med Nina... snäckan i mitten av bilden.
Nästan lite konstigt eftersom det blir den naturliga beröringspunkten.
Vi hann väl inte helt enkelt...
Men samtidigt som vi pratade massor var det även flickor som man kunde vara tyst med. Blicka ut över havet från fästningen och bara vara.
Det är ett gott betyg på en dejt tycker jag.
Det gav absolut mersmak.
Tror å hoppas att tjejerna uppskattade mej oxå och att Maria inte blir allt för putt över att jag lägger ut en bild som inte i förväg är godkänd av henne.
Maria är vår lilla fashionista.
Söta som socker är de ju alla tre.

Astman/hostan höll sej någorlunda beskedlig på stan även om jag blev trött.
På vägen hem tilltog den i styrka och här hemma bland hund å katthår, bland damm och grannar som klipper gräsmattor som om det vore en religion så har det blivit rejält sämre.
Vore jag unset piggare skulle jag åkt in till akuten men jag orkar verkligen inte sitta där bland kaoset.
Känner mej uppgiven ikväll. Trött. Har haft det så här en vecka nu å för varje dag blir jag lite sämre.
Jag vill vara pigg! Jag vill njuta av sommaren! Jag vill springa! Jag vill framför allt kunna andas utan att ha två liter segt slem i lungorna och att det känns som om det sitter en ko på bröstkorgen.

Gnäll. Gnäll. Gnäll.
Jag vet.
Å nu ska jag tjata lite med. Vara lite stolt. Inlägget där två av mina kollegor delar med sej av sina yrkeserfarenheter har läst direkt av 2000 pers.
Coolt.
För en gång skull är det inte bloggtraffiken som gör mej stolt utan att vi nåt ut till så många.

Nu ska jag hutta hostmedicin

Puss/ Asta

Dagarna som sprang iväg ännu en gång

 

Uff. Jag är trött idag. Trött å fylld av alla möjliga känslor.
En slags blandning av djupaste tacksamhet å glädje med sur irritation å astma på det.
Jag tror inte att jag just nu är mitt roligaste jag så jag nöjer mej med att veckosummera.
För det är dags igen. Ännu en vecka av våra liv har passerat. Jo, det är faktiskt så...

Det har varit en vecka som känts intensiv. Där gammalt har kommit upp igen.
Både min gamla psyksjuka och min astma.
Båda gör mej förfärligt trött och missmodig på olika sätt.
Jag har varit kass med maten, kass med motion och väldigt väldigt trött.
Tvingat mej upp typ halv tolv på morgnarna.

I måndags vägde jag in på 60 kg. Ett kilo upp alltså. Rätt åt mej.
Jag jobbade kväll och gick bara en 20 minuters promenad.

Tisdag var jag ledig. Gick en rätt lång runda och sprang på kvällen en helt vidrig mil. Min lilla pappa opererades. Många tankar gick till honom å har gjort så hela veckan.

Onsdag klippte jag mej å träffade gulliga Elin igen. Skulle ha träffat Ergo men hade en grym huvudvärk sedan kvällen innan som aldrig ville ge sej.
Gick en powerwalkrunda på 50 minuter.

Torsdag. Jobb igen. Krismöte med ledning och facket.
Patientplatserna räcker inte till. Personalen flyr. Eller gråter.
Jag fick hjärtklappning. Började gråta. Kände att "jag måste ge upp det här, trots att jag älskar min arbetsplats vill jag inte gå sönder av den."

Fredag. Sprang en halv mil. Rätt tungt bara det.
Städade, handlade och fixade med mat.
Hade gäster på kvällen. Kom i säng efter kl 04.
Började känna av astman på ett olycksbådande sätt.

Lördag. Astman värre. Gick en kort runda.
Maken var på firmafest på kvällen och jag satt i min ensamhet å hade en skön kväll.
Gick igenom en massa gamla foton. När barnen var små. Anfölls av nostalgi.

Söndag. Idag.
Vi har varit hos dottern och hälsat på.
Fick äntligen gosa med lilla Ängla lite mer rejält.
Hon är ljuvlig och kommer bli en mycket bortskämd fröken.
Jag handlar som besatt och hennes föräldrar reagerar på minsta knorrande.
En liten prinsessa. Med stooora ögon och massor av hår.
Jag känner en sån kärlek till denna lilla.
Allt vill jag ge henne. Allt vill jag lära henne. Allt ska vi hitta på.
Min dotter är så fin med henne med. Så stolt.
Vi bjöds på fantastiskt god lasagne å jag åt alldeles för mycket. 
Astman blir allt värre och nu är det omöjligt att springa. Orkar knappt gå.
Har tryckt i mej en rejäl dos kortison precis.

Nästa vecka är min sista jobbarvecka innan semestern. Å min sista tid som sjukskriven.
Ska träffa min fina Cissi imorgon. Jobba onsdag och söndag.
På torsdag händer nåt spännande, då ska jag träffa tre bloggtjejer.
Maria, Nina och Jessica.
Vi ska ses över dagen i grannstaden. Det kommer bli kanon.
De kommer säkert fika. Själv tänker jag ta en öl istället.
För jag är mer öl än bakelsetjej.
På fredagen är det Gyllene Tider med Cissi å hennes man.
Rätt mycket denna veckan med alltså.
För en vidbränd kråka som jag.

Hur har ni det?

Ikväll har jag börjat läsa en tunn liten lättläst bok.
"Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist.
Jag har redan hunnit läsa typ 7 kapitel.
Har hört att den är "jätte rolig"... det tycker inte jag.
Jag har inte fnissat högt en enda gång.
Men den är mysig, jag tycker om den å jag ler ofta.
En mer heltäckande recension kommer när jag läst klart.
Ska köpa fler av henne å ha vid havet/ poolen i sommar.

Puss/ Asta

Därför vill jag springa

 

Ikväll har jag gjort det igen.
Sprungit.
Denna gången utan Gottfrid och med musik i öronen.
Winnerbäcks gamla "Röda läppar" är världens bästa springlåt.
Ni lär inte bli så imponerade att ni faller baklänges av resultatet.
3,65 km på 26 minuter.
Det är nåt de flesta klarar av men nu jämför jag med MEJ och att springa i 26 minuter i sträck fanns inte på kartan för några veckor sen.
Jag kunde kanske springa 1 minut då.
Jo på riktigt!
När jag kom in... svettig och högröd i ansiktet... drack jag ett glas vatten och sen gick jag samma runda med Gottfrid. Var en snäll mamma å lät honom lukta överallt.

Varför vill jag springa?
Jag ska inte förneka att det finns ett visst mått av fåfänga.
Ett litet korn av att sommarklänningarna ska sitta bättre och att ångesten i bikini inte ska vara lika stor.
Men faktiskt... för första gången i mitt liv på riktigt... så vill jag bli starkare.
Friskare.
Kanske är det en ålderskris? En insikt i att livet rinner iväg och det gäller att se efter sina kort.
Jag känner att fysisk träning. Att svettas, få upp pulsen, ta i och frigöra endorfiner är nyckeln inte bara till starkare muskler och bättre flås utan oxå och kanske till och med framför allt, till en bättre psykisk hälsa.
Det vill jag...
Bli stark. Fysiskt och psykiskt.
Den drivkraften är mycket starkare än att bli snygg.

Jag har aldrig varit en idrottande människa.
Varken som barn eller vuxen.
Visst prövade jag på saker och ting som barn.
Fotboll (inte lätt när man är bollrädd.)
Friidrott (inte lätt när man är smidig som ett äldre kylskåp.)
Judo (inte lätt när man bara blir rädd.)
Dans (inte lätt utan taktkänsla.)
Simning... det var jag ganska bra på faktiskt. Simmade i klubb å så.
S02.
Till det blev roligare att röka, åka bak på moppar och hångla med pubertala småkillar.
Och inte som vuxen heller.
Har prövat mycket men inte fastnat för nåt.
Jag är helt enkelt en lat människa som trivs med att vara ineffektiv.

Men om det är något som jag skulle kunna bli biten av så tror jag faktiskt det är att springa.
Det är enkelt. Du behöver inte en massa utrustning och tjafs, du behöver inte ta dej nånstans. Det är bara att snöra på sej ett par skor å gå ut.
Promenader har jag ju redan i blodet och som behov efter åratal av hundpromenader. Att springa är bara en förlängning på det.

Men!
Jag ropar verkligen inte hej ännu.
Jag försökte nämligen komma igång med att springa ett annat år.
Om det var 2 eller 3 år sen?
Då hann jag oxå hinna njuta av hur snabbt man gör framsteg i början.
Fyra-fem gånger och sedan HÄNDER det nåt.
Men den gången kom våren... och pollen... och förstörde allt ihop.
Plötsligt hade jag inte ens kondis till att GÅ promenader.
Jag har alltså väldigt svår astma.
Jag medicinerar med i princip allt som finns.
Ögondroppar, nässpray, antihistaminer, luftrörsvidgande inhalationer, kortisoninhalationer, kortisonsprutor i arslet osv och ändå... ändå är jag sjuk.
Medicinerna hjälper mej bara att i bästa fall slippa slutenvården.
Så, jag är realist.
Jag har inte så hemskt stora förhoppningar om att det ska fungera i år heller.

Puss/ Asta

Denna dagen, ett liv

 

Hej finaste läsarna.

Är på tok för trött för att uppbåda nån tankeverksamhet för att komma på nåt tänkvärt blogginlägg så det får bli ett om min dag helt enkelt. Kanske med ett eller annat sidospår.

Förkylningen börjar så sakteliga släppa sitt tag om mej för istället... så fruktansvärt förutsägbart vad det gäller mej... gå över i ett astma/ bronkitliknande tillstånd.
Segt slem, tungt att andas, tätt i bröstet, skakig, trött.
Jag har glatt inhalerat hela dagen utan resultat så nu ikväll tog jag mej en rejäl dos kortison. Har inga större förhoppningar om att det ska hjälpa snabbt.
Har haft detta lilla efterspel till förkylningar så länge jag kan minnas och det brukar alltid ta en jävla tid.
Gamla läsare minns kanske att jag fick söka akuten så här års i fjol oxå efter flera veckor med allt mer hosta. En överläkare öppnade alla dörrar för mej sedan vårdcentralen och sjukvårdsupplysningen sagt att jag skulle "avvakta."

Jag har ju min andra trötthet i botten sedan innan och hela dagen har jag varit på ett sjukt dåligt humör.
Jag har varit ledig men inne i grannstaden för att träffa en psykolog.
Har träffat henne en gång tidigare för länge sedan och hon är väldigt klok och behaglig att prata med.
Vi gjorde ett antal tester som visade på att jag fortfarande går med väldigt hög stressnivå och stort adrenalinpåslag. Vi hann tala helt kort om hur och varför jag själv tror att jag mår som jag mår.
Ska till henne i maj igen någongång. Lite länge att vänta men...

"Unnade" mej en klänning oxå. Se bilden (som inte är särskilt bra.)
Har "unnat" mej en hel del som jag inte har råd med det sista och det känns inte helt bra. Liksom med mat kan jag göra så där... shoppa av andra anledningar än behov och lust. Som någon slags tröst och ersättning för annat, ett tillfälligt rus.
Har legat lågt med shopping länge så den senaste månaden har varit ett dumt bakslag. Ska ta tag i det igen.
Å i linje med att "vara min egen bästa kompis" (se inlägget innan) nu inte banna mej mer för klänningen utan glädjas över den och hålla emot nästa gång.
Klänningen fanns i vitt oxå och var egentligen sötare.
Men (om vi nu ska vara snälla) så var den svarta mer klädsam. Hmm.
Svart slankar av, vitt förstorar. Å vitt är hur opraktiskt som helst om man lever med en Prins Gottfrid.
Modellen är fin med underklänning som är kortare än klänningen så det blir som en spetskant nederst... det syns inte riktigt på bilden.

På tal om Gottfrid så passade han på att riktigt skämma ut mej idag.
Han fick syn på några ungar (i 7-8 års åldern) som lekte i en dunge.
Han såg dem före mej, blev nyfiken och drog dit.
Han har tidigare aldrig direkt intresserat sej för människor på avstånd.
Barnen blev rädda och började springa, varpå han sprang efter.
Helt döv.
"Stanna" ropade jag till både ungar och hund men inte lyssnade nån av dem.
Tillslut hann vi ikapp, jag fick be om ursäkt, förklara att han egentligen är valp och att han ville leka men att jag förstod att dee blev rädda.
Gottfrid fick vara kopplad resten av rundan.
När jag kom hem frågade maken syrligt "om det hänt något spännande"
Då hade förstås pappan (en granne) till barnen varit här. Han hade varit trevlig (de ÄR väldigt rara människor) men...
Usch, jag skäms!
Å det är så tråkigt. För bara 3-4 veckor sen var inkallningen 100% ig.
Han kom VARENDA gång och jag var så stolt över honom. Nu gör han lite som han vill mest hela tiden och kan... uppenbarligen inte längre vara lös om vi inte är någonstans där jag har koll åt alla håll.
Jag som sett fram emot att kunna gå å bada med min hund i sommar utan att han bryr sej om andra folk å fä.
Tonårsslyngel!

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Tänk om...

... Slänger ett öga på dressyrhästarna på tv.
Så ofantligt duktiga å stiliga de är.

Jag har i hela mitt liv varit allergisk mot hästar.
Som riktigt liten brukade jag åka med mina morföräldrar till något som hette (å heter ännu) Nääs slott.
Där fikade man i gedigen stugmiljö med timmerväggar och öppen spis.
Fick varm choklad och kanelbulle.
Efteråt brukade vi gå och titta på hästarna i stallet som tillhörde.
Någon gång fick jag pröva att sitta upp.
Jag fick betala med snuva och kliande ögon men det var det ändå värt.

När jag var 6 år var jag med samma morföräldrar på en cirkus i Portugal.
Å där bland allt damm, sågspån och djur rann den lilla droppen över och jag fick mitt livs första astmaanfall.
Efter det var det omöjligt med någon som helst kontakt med hästar.
Det räcker faktiskt att jag besöker ett hem där det finns en jacka el ett par skor som varit i ett stall för att astman skall bryta ut. Fortfarande. Den har inte vuxit bort alls.

Jag sörjde det där lite grann när jag var liten.
Pappa har nästan alltid levt med kvinnor som har haft hästar och i och med det har det varit svårt för mej att hälsa på honom oxå.
En gång när jag var kanske 7-8 år och var hemma hos pappa smög jag ut tidigt på morgonen till hästarna.
En av hästarna var grå... Greygirl... och de andra hästarna var lite dumma mot henne.
Jag tyckte hon var så fin.
Så jag tänkte att "om jag bara håller för näsan när jag klappar henne så känner jag ju ingen hästlust."
Hmmm. Så sjuk har jag nog aldrig varit varesej förr eller senare.

Ja ja, det var som det var med hästar.
Jag har aldrig kunnat lära känna hästar, aldrig haft någon relation till dem.
Å för mej har det varit naturligt, för så har det ju alltid varit.
Men plötsligt på äldre dar... ja, rätt nyligen så började jag känna en ny "sorg" (för starkt ord men jag finner inget bättre) över det. Jag har börjat sakna det. Sakna den möjligheten.
Tänk om...
Tänk om det varit annorlunda. Jag älskar ju djur å natur. Älskar stora, maffiga djur.
Jag har egentligen alla förutsättningar att vara en "hästtjej" om det nu inte vore för den där förbaskade sjukdomen.
De är så vackra, verkar vara så fascinerande.
Ja det är verkligen synd.

Över 10 000 läsare redan. Jag är stolt, tacksam, hedrad.
Fina ni, ni är bäst!

Puss/ Asta

Från andra sidan...

Nej, jag har inte passerat pärleporten, inte ännu.
Men för en kort stund har jag upplevt sjukvården sedd utifrån patientperspektivet.
Ni vet... tålmodigt väntat på akutmottagningen. Himlat med ögonen tillsammans med medpatienter åt väntetider, fått en nål inkörd i armvecket (å lyckades avstå att ge den yngre kollegan en uppläxning om att aldrig använda stasband utan alltid blodtrycksmanchett), skickats på lungröntgen, stått med bar överkropp och på uppmaning "hållt andan" och "andats ut."
Det är... tja,säkert nyttigt att byta perspektiv ibland.

Å ändå gör jag det inte fullständigt. Sjuksköterskor och läkare vet att jag jobbar på huset, känner igen mej, behandlar mej därefter inbillar jag mej.
Jag ringde nämligen till min vårdcentral tidigare idag.
Den jag svurit över tidigare gånger på bloggen.
Jag fick  tala med samma näbbiga, oempatiska, osmidiga sjuksköterska även denna gång (å glömde att ta hennes namn... igen! Är jag dement på nåt vis?!)
Nej, jag kunde inte få träffa en läkare. Jo hon hörde att jag var dålig men tyvärr. Kanske på måndag. Jag kunde ju alltid komma in å inhalera.
Tack för ingenting. Mitt i min andnöd och i min trötthet började jag faktiskt gråta.
Så maktlös man känner sej...
Men helt maktlös är jag inte. Ringde mitt jobb, rådfrågade självaste chefsöverläkaren  som sa "åk in, till akuten, du ska göra en lungröntgen" med sin vanliga bestämda röst och avslutade "och lämna hunden kvar hemma!"
Å se där,sim sala bim. Med de rekommendationerna får man minsann hjälp.
Men ska det va så?!

Nu hade jag ingen lunginflammation. Ingen lungcancer. Ingen TBC.
"Bara"astma.
Men det känns tryggt att veta. För detta känns  inte som vanlig astma. Astma har jag haft sedan jag var liten. Detta är envisare, långvarigare, elakare.
Jag är lixom sjuk! Hela jag.
Fortsätta inhalera. Fortsätta supa till det med lite morfinbaserad hostmedicin till natten.

Jag funderar på hur ofta jag använt mej att detta. Både när det gäller mej själv och mina närstående.
"Jag är sjuksköterska", " Dr Ditt el datt sa att..." för attt helt enkelt mötas av en större vilja till hjälp, att tas på allvar.
Jag tänker på alla människor, gamla sjuka som bara säger "näjä, ja men tack i alla fall då."
Jag tänker på min smala dotter som de inte bemödade sej att ta en vikt på när hon söker för ofrivillig viktnedgång.
Hur jag tillslut fick följa med henne till doktorn för att hon slutade tro på sin egen tes... den hon först sa när jag ville med till doktorn "Men mamma, du menar att om man inte har en mamma som är sjuksköterska och ligger på så får man ingen vård i Sverige?!"

Utan att ha gjort nån studie på det så törs jag säga att hjärtpatienter är den nöjdaste patientkategorin.
De som drabbats av akuta hjärtproblem. En infarkt, en plötslig och kraftig kärlkramp.
De som hämtats med ambulans, där vården startat direkt. Som blir ballongsprängda el kanske acb opererade och snabbt pigga å krya igen. Som nya. De har känslan av att ha lurat döden. Att doktorn är ett geni.
De minstnöjda patienterna är delar av kroniskt sjuka och framförallt de patienter som aldrig får en diagnos. Där man ser att något är fel, men trots undersökningar, prover och behandlingar hjälper ingenting. Där patienten söker ofta, mer och mer desperat och sjukvården tröttnat och klassar det som "psykosomatiskt."
En diagnos är så oerhört viktig för människor. Eller uteslutande av en diagnos.
Som nu för mej, jag mår lika jävla dåligt men mina lungor ser okej ut.   

Nu ska jag sova. Eller försöka i alla fall.

Puss/Asta