En liten update

Livet är verkligen både ock.
Vackra solstinna varma maj övergick i juni som fortsätter att leverera.
Dag efter dag skiner solen och vi har hittills... trots att sommaren knappt börjat... upplevt mer sommar än vad vi normalt gör på hela juni, jul, augusti.
Jag har badat, solat, druckit skumpa och grillat så mycket att jag nästan... bara nästan... är less på det.
Det ÄR underbart.




Och samtidigt är jag så jäkla dålig i min allergi.
Det var som jag skrev på Instagram. Jag är så less på alla "vanliga" allergiker som gnäller över att de under några veckor är lite snoriga och att ögonen rinner.
Så här ser jag ut. Så här är min vardag från ungefär nu och sedan hela sommaren trots dubbla doser antihistamin, kortisonögondroppar och kortisonnässpray.
Det kliiiiiar på varenda millimeter slemhinna varenda sekund. Värst i ögonen men även i näsan, halsen, snippan och öronen. Hela tiden.
Inte så jäkla konstigt att man lärt sej uppskatta hösten.
Trots att jag alltid haft det så här så tar varje år mej med storm, jag har alltid lyckats glömma HUR jävligt det är.


 

Min stora dotter var här idag och gav mej en intramuskulär injektion med kortison. Förmodligen kommer jag behöva en till. Det är bättre men inte bra. Efter 2 injektioner blir jag inte symtomfri men det blir hanterbart.

Nåt som i alla fall är roligt är att jag plötsligt kom på hur långt jag kommit med acceptansen av min kropp.
Jag har varit på stranden två dar på raken och när jag kom hem den första dagen slog det mej att jag inte tänkt en enda gång på att dra in magen, skyla mej mej eller annat som rör min kropp. Jag hade bara njutit och levt.
Samma sak idag.
Då är jag ändå större och mer ur form än någonsin.
Men inte när jag för 3 år sedan vägde 9 kg mindre än idag kände jag mej "smal nog", ja inte ens när jag var 25 år och skrev in mej på MVC med mitt sista barn och då jag vägde 52 kg tänkte jag snälla tankar om min kropp.
Lycka och självförakt tar alldeles uppenbart inte hänsyn till antal kilon på vågen.
Det är härligt och befriande att inte bry sej. Eller att i alla fall bry sej mycket mindre.

 

Puss/Asta

Helloooo vardag

Japp då var det vardag igen.
I slutet av min första semestervecka. Regn och min första rejäla kontakt med min ständiga och lika oälskade sommarpolare... allergin. Det kliiiiar i ögon, näsa, hals och jag känner mej andfådd bara av att röra på mej.
Jag har röjt upp lite i köket som såg ut som sju svåra år med Noahs matrester på bord å golv, en massiv disk och skräp i mängder å leksaker överallt.
Jag passade Noah under tiden för hans mamma var ute å sprang (heja.)
Inom mej bubblar irritationen och stressen. Över att inte få någon ro, någon sol, någon semesterfeeling.

Ibland... jag vill betona att det är IBLAND... korta, korta stunder kan jag känna att trångboddheten tär och att jag är för gammal för detta eviga passandet det innebär att leva med en liten man på 1 år.
Han är blixtsnabb och överallt (å ingenstans) på nolltid. Han river ut saker, drar ner saker, pillar där han inte ska.
Hans mamma och jag har med tanke på att vi är olika generationer en förvånansvärd samsyn vad det gäller barn men jag är nog mer för att begränsa och se efter medan hon låter honom röja och städar (kanske) upp sen.
Hela huset är småbarnsanpassat med bortplockade bänkar, tomt i fönsterkarmar, dörrar är stängda och grindar finns i trappan både där uppe å här nere, men det finns ändå enstaka saker jag inte vill lägga undan och som lillplutten inte får pilla på.
Jag är betydligt mer effektiv och har större simultanförmåga än vad Mini har.
Under halvtimmen jag passade Noah städade jag dessutom köket, kokade nappar å bryggde kaffe. Han lekte där jag såg honom.
Men å andra sidan så har jag bara lillen korta stunder och hon har det här passandet hela dagarna.

Jag önskar inte att dom ska flytta. Jag vill betona det för alla olyckskorpar som kraxade högt när Mini var gravid och som sa att det kommer bli såååå jobbigt. Jag känner mej fortfarande privilegierad som fanken som får vara med om detta, knyta så starka band till mitt barnbarn och se en ny liten människa utvecklas varje dag.
Jag skulle fortfarande tycka att det var superduper tungt om de flyttade för jag saknar både Mini och Noah inom några timmar om jag/ dom är borta.
Men ett generationsboende hade varit bättre på sikt, det hade varit drömmen. Två boende i ett eller två hus på samma tomt. Trygghet å närhet men samtidigt möjligheten till privatliv.


Nu har jag gnällt färdigt. Fått sitta i fred en kvart å druckit min andra mugg kaffe.
Nu känns det bättre.
Jag tror jag ska försöka svida om till springkläder och lunka ner till stationen där jag ställde bilen igår inför Göteborgsresan. Det kan kanske vara nån halvmil dit. Det bör jag fixa om inte allergin bråkar alldeles med mej.
En rejäl dos endorfiner kommer göra mej gott.

Hörs om en stund.

Puss/ Asta

Vad tror ni bönner? Hjälp mej här lite nu

 

Jag har varit allergisk hela mitt liv och haft astma sedan jag var sex år.
Jag är allergisk mot en hel del som jag vet om och förmodligen en hel del jag inte vet om med, i varierande skala. Jag har inte allergitestat mej sedan jag var barn.
Värst är min allergi mot häst. Där kan det räcka med ett klädesplagg eller ett par skor som varit i ett stall för att jag skall bli rejält sjuk och kräva sjukhusvård.
Jag är allergisk mot i stort sätt alla pälsdjur mer eller mindre.
Mest besvärande är min gräspollenallergi. Jag reagerar mot olika sorters pollen men gräs blommar under så lång tid, i stort sätt hela sommaren, och finns överallt. I synnerhet där jag bor.
Därtill är jag allergisk mot damm, mögel, sågspån och lite annat.

Eftersom jag varit sjuk hela mitt liv så tänker jag inte så väldigt mycket eller ofta på det.
Mitt liv har ju alltid varit så här, innehållit vissa begränsningar och ett växlande mått av besvär.
Jag känner inte till något annat liv.
Jag ÄR och har alltid varit väldigt tacksam över att jag har såpass lite hundallergi som jag har.
När jag var liten kunde hundumgänge ge mej utslag och kli i halsen.
Numera känner jag bara av hundallergin när jag redan är väldigt nedsatt i min allergi eller om hunden är väldigt smutsig... inte lerig då utan fet i pälsen.
Samma sak med katten. Jag känner av henne ibland sommarmånaderna då koppen har fullt upp med att reda ut gräspollen. I annat fall reagerar jag bara när hon kloar i mej, dvs rispar hål på huden.
Det ger klåda.

Om jag inte varit allergisk, hur hade livet blivit och sett ut då?
Kanske hade jag varit hästtjej?
Jag tror faktiskt det.
Jag gillar ... och det har blivit allt mer senaste åren bara... natur och lantlighet.
Å jag fascineras ju uppenbart av stora djur och mycket muskler med tanke på vilken ras jag valt att kalla min.

Som sagt, på senare år har jag fått ett allt större behov och en allt större längtan efter lantligheten.
Jag skulle vilja bo mer ensamt. Jag har länge velat ha en minigris. Det är charmiga, intelligenta och renliga djur men även om det går att ha dem så som jag bor nu så skulle jag nog ändå vilja ha ett par stycken och ge dem möjlighet till att leva mer naturligt, gå ute å böka och så.
Grisar tror jag nog inte att jag är allergisk mot, det är få som är.
Sedan skulle jag gärna vilja ha höns.
Jag tycker det verkar helt ljuvligt att plocka sina egna ägg och jag skulle fascinerat kunna sitta å titta på hönerna och tuppens liv å leverna med tydliga hierarkier och relationer.

Å så mitt senaste nyck då. Jag har blivit så vansinnigt fascinerad i kor.
Egentligen är det en kärlek som vilar på tunn is för jag vet inte så mycket om dem.
Bara att de är söta, stora, nyfikna djur.
Jag har tidigare haft "kofobi" och gått omvägar förbi för "kan man verkligen lite på det där lilla snöret?" Men nu har jag pratat med dem, iakttagit dem, klappat dem, matat dem och faktiskt blivit helt betuttad. Jag är botad. Å inte bara botad. Jag är kär.
Har jag nån bonde eller bondmora som läser min blogg så får ni gärna fylla i mina kunskapsluckor och berätta allt ni vet om dessa ljuvliga djur.
Jag har faktiskt kunnat klappa dem utan att ha känt av något.
Kan man hålla en tjur som sällskapsdjur. Att gosa å prata med och så låna ut honom i avel då å då?
Eller för att del, en kö som bara går där på gården och höjer livskvaliteten?
Snälla ni. Berätta allt jag behöver veta om det här livet.
Hur smart är en ko? I jämförelse med en hund tex?

Mer å mer kommer det där till mej att jag är anpassad för, nej jag ÄR här för att leva ett annat liv.
Ett liv mer fritt från stress å krav, från yta och ytliga relationer.
En slags lantlig erimitplats där jag likt Ferdinand... och vara lycklig.

Puss/ Asta

Ett riktigt jäkla gnällinlägg

Jag har varit allergisk i hela mitt liv.
Redan innan jag fyllde året hade jag stora hemska eksem som krävde smörjor och behandlingar.
När jag var 6 år och på cirkus för första gången gjorde jag premiär i astmans underbara värld med allt vad det innebar av dagliga mediciner och sjukdom.
Som barn och tonåring låg jag ofta inne på sjukhus vid den här tiden på året. Som vuxen har jag klarat mej bättre, inte för att jag vuxit i från något som helst, men för att inhalation av kortison numera finns och det har gjort att jag bara blir sjuk men inte kräver vård inneliggande,

Jag är allergisk mot massor av saker. Allt känns det som ibland men så är det inte förstås.
Jag är allergisk mot kvalster, mögel, pälsdjur, fåglar, sågspån och all pollen. I synnerhet gräs och gräspollen finns hela sommaren.
Det röda på bilden är just nu "mkt höga halter av gräspollen."
Å jo, jag är allergisk mot katt å hund med som jag har.
Det fungerar oftast bra. Men nu när jag är nedsatt känner jag av allergin oxå mot dom, plus att de har pollen i sin päls.
Att ha djur är en avvägningsfråga. Lite mer allergisk men mycket mer livskvalitet.
Å gräset kan jag ändå inte rå på.

Jag borde således vara van.
Men det här går bara att vänja sej vid till en viss gräns.
Jag har vant mej vid att jag inte kan klappa, umgås med, eller ha många sorters djur.
Jag har vant mej vid att jag alltid är lite trött, dels av allergin i sej men även av antihistaminerna.
Jag har vant mej vid att trots att jag älskar ljus och värme nästan frukta den här tiden på året och att längta efter hösten när luften äntligen går att andas igen.
Men jag har inte vant mej vid att vara SJUK.
Varesej det gäller ordentlig allergi eller astma.

De sista 3-4 dagarna har jag varit dyngallergisk. Idag har det varit värre än någonsin känns det som.
Näsan rinner konstant. Ögonen och slemhinnor kliar hysteriskt.
Jag skulle kunna ta en diskborste å köra in i ögonhålorna och vispa runt med.
Jag blir sjukt trött, sjukt uppgiven och ungefär lika irriterad.
Jag har så fullt upp med att bara överleva stunden och att stå ut att jag inte orkar någonting mer.
Jag har tagit av alla mina svindyra mediciner. Inhalationer, kortisonögondroppar, kortisonnässpray, anihistaminer. Tagit det och tagit det igen.
Efter middagen blev jag så less att jag badade ögonen i droppar, vräkte i halva flaskan typ och tog dubbel dos med Tavegyl (en antihistamin man blir väldigt trött av.)
Somnade som en sten... käckt.

Det var min lediga dag. Den jag längtat så jäkla mycket efter.
Jag har inte gjort något av det jag föresatte mej mer än handla doppresent till Ängla.
Solningen, löpningen, njutandet... allt sånt där har varit omöjligt idag.
Det finns en medicin som (oftast) hjälper.
En injektion, Depo-Medrol, som sätts i sätesmuskeln.
Doktorer är dock väldigt rädda för att skriva ut den.
Kortison vore ju en undermedicin för alla om det inte vore för alla biverkningar.
Å i injektionsform är de tydligen värre än annars.
Själv har jag inte råd att känna efter. Jag mår hellre okej nu under sommarhalvåret och riskerar benbrott och liknande när jag blir gammal.
För detta... detta är vidrigt jobbigt.

Puss/ Asta

Mariahs önskeinlägg, Om djur

 

Jag har alltid älskat hundar. För mej spelar de i en annan liga än andra djur.
De är kärleksfulla, lojala, goda lyssnare, intelligenta, blir till en kompis.
De är vackra, fascinerande, trygga.

Jag växte upp med hundar.
Som riktigt liten, innan mina föräldrar skilde sej, hade vi hund hela tiden.
Senare tjatade jag på mamma jämt, jämt, jämt om en hund utan resultat.
Jag läste hundböcker. Både romaner om hundar och instruktionsböcker.
Jag passade hundar. Gick promenader med dem.
Min mosters rottweiler bodde ofta hemma hos mej och jag gick lydnadskurser med henne. Hon var lite som min egen.
Cindy hette hon. Väldigt, väldigt lik Märta till själen.

När jag flyttade hemifrån, bodde i en liten trea i förorten, hade jag varken tid eller råd med en hund.
"Hundar ska bo på landet" tänkte jag då. Den inställningen har jag inte kvar längre.
Likväl var det tur att jag inte försökte skaffa hund i det livet, med en snabbt växande familj och tunn plånbok.

Vi hade katt istället.
Först en svart hankatt som hette "Gubben."
Han hade det mindre charmerande karaktärsdraget att aldrig bli rumsren.
Han kissade å boobade överallt.
Allra helst i svärfars säng. Svärfar var inneboende hos oss ett år lite drygt.
Gubben fick åka till hundhimlen och in i vårt liv kom istället "Gumman."
(Ja, jag vet... fantastisk fantasi där.)
Hon hade norsk skogskatt i sej å var en underbar katt på alla sätt.
Vacker, långhårig, pratsam och sällskaplig.
En smula tappad på huvudet... bokstavligen.
Tre gånger hoppade hon ut från balkongen... på tredje våningen!
Den gången det gick värst bröt hon en klo.
Gumman var så vansinnigt sällskapssjuk att jag fick krupp.
Så fort jag inte bar på nån unge sprang hon efter mej å jamade och ville bli buren.
Vi skaffade henne en "lillasyster."
Lillasyster "Snurran" som var svart som natten.
Å ilsk som... jag vet inte vad.
Ingen fick ta i henne. Inte ens hennes familj. Den enda lilla tillgivenhet hon kunde kosta på sej var att stryka sej mot benen på en när man hällde upp mat till henne.
Hon gjorde illa ungarna några gånger och vi tog bort henne.

När vi flyttade till vår nuvarande stad och "ut på landet" så trodde jag av nån anledning att man inte kunde ha katt i villaområde. Att det skulle ställa till problem!
Så jag gav bort Gumman. Till min (galna) moster!
(Egentligen till min kusin som bodde där, men jag har ångrat mej en miljon gånger.)
Alla hade ju dessutom katt här.
Det dräller av katter.
Här har vi haft ett par omplaceringskatter. Bland annat en svart vacker övergiven hankatt som jag döpte till Lakrits. Han fick flytta till Göteborg.
Sen kom Dotter nr II hem med en övergiven kattunge full av mask å öronskabb, van vid hushållsljud men rädd för människor. Sommarkatt förmodligen.
Henne skulle vi oxå placera om men hon blev kvar.
Det är mer än 10 år sen.
Vår Vilda.
Jag gillar katter, jag tycker om att det finns en katt i familjen.
Men jag är ingen kattmänniska. Jag älskar henne inte alls som hundarna.
Inte i närheten.
Hon finns här. Hon är go och fin. Mjuk och vacker. Hon är mitt ansvar, hon sprider trivsel och jag  vill att hon ska ha det bra men det är lixom allt.

I samband med flytten hit, dagen efter inflyttningen, hämtade jag min första hund.
Baron.
Ja, sen har vi haft hamstrar oxå. I hundratals höll jag på att säga men riktigt så många är det inte. Men säkert ett drygt tiotal.
Alla med olika personligheter.
En del skygga, en del framåt, en del väldigt sällskapliga, nån som struntat i allt utom sitt djävla hjul.
Mest minns jag en hamster Dotter nr II fick men misskötte så att jag tillslut tog ner honom i köket.
Han var stor, vit å långhårig. Och ilsken av bara helskotta. "Pussen" hette han.
Men han fick bo här i köket. Jag talade med honom, matade honom och han blev med tiden tam som en liten (dum) hund. Kom när man ropade på honom.
Pussen dog på mitt bröst på min 30 årsdag och jag sörjde honom svårt.
Hela vår trädgård är som en begravningsplats för hamstrar.

Jag har i hela mitt liv varit väldigt allergisk mot hästar.
Innan jag var 6 år kunde jag ändå klappa på dem eller vara med på ponnyridning någongång och betala med allergi efteråt. När jag var 6 år utvecklade jag svår astma och sen gick det ju bara inte.
Därmed har jag aldrig lärt känna hästar eller förstå mej på dem.
Lite synd, jag tror att jag blivit en "hästtjej" annars.
Jag har egentligen aldrig sörjt det för det har varit så nästan hela mitt liv men på senaste åren så har jag känt en ny... konstig... längtan efter hästar.

Utan hund skulle jag inte kunna leva. Inget fullgott liv i alla fall.
Att få vara hundägare är för mej så basalt att jag skulle offra allt annat, ink make om han blev allergisk eller ställde ett sånt ultimatum.
Det FINNS liksom inte på kartan!

Oj, så långt detta blev.

Puss/ Asta

Hunden är ren åtminstone

 

Plötsligt blev jag dyngallergisk.
Upp på allting annat.
Det kliade både här å där och ögonen svullnade igen.
Den KAN bero på skiten hund.
Jag är ju lite allergisk mot hund och Gottfrid är hittills bara fläckvis badad.
Men jag tror det var nåt annat, reaktionen var lite väl stark.
Svärsonen är starkt misstänkt.
Eller rättare sagt hans sjal som jag hade knyckt.
De har hästar å såna märkliga djur hemma hos sej.

Så jag tog en allergitablett.
Droppade antihistamin i ögonen.
Slängde sjalen i tvätten och hunden i badkaret.
Det var inte superpopulärt kan jag meddela.
Men han fann sej...
I att bli avsköld, schamponerad och avsköld igen.
Å sen torkad och masserad med flera stora handdukar.
Efter det klippte jag klorna på honom, tittade igenom öronen och mun.
Det är nåt särskilt med "hel omskött hund."
Ungefär som när barnen var små och nybadade och insmorda satt med sitt fuktiga hår igenomkammat i pyjamasen.
Det känns tryggt. Bra. Kärleksfyllt.

Nu är han granner min påg.
En riktig väldoftande prins.
Natten som var luktade han diskret av  död fågel i nacken.
Vi skedade i natt.
När jag gick på toaletten bytte han plats och låg plötsligt utsträckt över hela madrassen med sitt lilla huvud på huvudkudden. HELT okänslig för diskreta knuffar.
Så jag la mej bakom.
Skedade. Med armen om honom och ansiktet i hans nacke som luktade av någon stackars avliden fiskmås.
Vi sov. Flera timmar innan det blev för varmt för herrn och han flyttade sej ner på golvet.

Annars har vi haft en lugn dag.
Gått promenad med min vän Carina och hennes hund.
En söt men ängslig liten fröken som låter som en Kanariefågel när Gottfrid kommer i närheten.
Ja alltså hunden. Inte Carina.
Jag har varit på stan och köpt mat till djuren medan med fortfarande fanns några kronor kvar på kontot och jag oroar mej allt mer för mina pengar.
Försäkringskassan säger att jag inte är sjukanmäld från arbetsgivaren.
När jag sist frågade min chef om det för dryga veckan sedan sa hon att jag visst var det.
Redan då.
Får nysta i det imorgon.
Det är ju fan att man ska behöva oroa sej för pengar man har rätt till när man redan är sjukskriven för klena nerver.
Innan jag är anmäld kan jag inte ens skicka in blanketten med lön osv och fk inte ens börja handha den.
När de nu ska ha tid med det.
De verkar ju vara världens mest upptagna instans.
Å när jag ändå gnäller måste jag vädra min oro att jag fått infektion i tandhålan.
Vilket inte vore så konstigt, jag såg inte tandläkaren byta handskar en enda gång.
Ack ja.

Överlever jag det här lär jag dö av något annat.
Så småningom.
Skicka mej gärna lite #nätkärlek här å nu.

Puss/ Asta