Flash news: Jag är ingen utåtriktad sexgalning

Jag var på en fest med kollegorna för många år sedan.
Vi  kom slutligen in på ämnet sex och jag berättade om hur jag är... och alltid har varit... rätt så asexuell av mej. Jag har inte vrålmycket lust (bättre sedan jag slutade med antidepp), jag tycker inte att sex är det mest fantastiska som finns, jag blir inte... alltså VERKLIGEN INTE... till mej av en kisseslang osv.
En kollega (som jag förövrigt inte stod särskilt nära om vi skall uttrycka oss diplomatiskt) blev förvånad och uttryckte det med emfas. "Va?! Jag trodde du var jättesexuell."
Hur är man då? Som kvinna? En slampa?

I alla fall är jag inte "jättesexuell."
Trots att man (av oklar anledning) kan tro det.
Jag är inte heller särskilt extrovert.
Det kan man verkligen tro. Det har jag själv alltid trott.
Jag är typen som tar mycket plats. Som pratar mycket. Och rätt högt.
Hon som skrattar bullrigt. Som kanske säger "det på gränsen opassande."
Rapp i truten. Stark i mina åsikter.
Ibland.
Jag kan oxå vara inkännande och lyssnande. Faktiskt är det nog det jag får mest komplimanger för (min gigantiska bak till trots) att jag är så bra att prata ut med.

Jag har ikväll ägnat mej åt en massa tester om huruvida jag är extrovert eller introvert.
Jag fick höga poäng på introvert på samtliga. Det var inga tvivel, inget att snacka om lixom.
Ex på mina introverta drag...
Jag läser av stämningar som finns outtalade i ett rum.
Jag kan uppskatta men blir trött av sociala sammanhang.
Jag har hellre få nära vänner än många bekanta.
Jag tycker inte om att prata i telefon, i synnerhet inte när jag inte själv ringt upp.
Jag gillar inte spontana upptåg.
Jag tankar energi i ensamheten.
Osv.

Tidigare kvällar (för länge sedan) har jag gjort tester på huruvida jag är en högkänslig person. Det är ju faktiskt en psykologisk diagnos.
Gissa svaret?
Precis. På samtliga av dem testerna har det blivit ett rungande "ja", ja du är högkänslig i din personlighet (så in i helvete.)

Nu ska man kanske inte lita allt för mycket på hemmatest men med tanke på att jag valt ut många och de som verkar seriösa och fått ett så enhetligt svar törs jag nog konstatera...
Jag är en introvert, högkänslig asexuell tant!
Visst låter det skoj!

Puss/ Asta

Detta jäkla tjat om sex

 
Det var ett jävla tjat om sex. Nu senast i Aftonbladets serie "Sverigeligger."
Nej, men jag menar allvar. Jag blir stressad. Jag får prestationsångest. Jag känner mej som en halv kvinna. En tokig människa med min bristande lust.

Debatten i blogg Sverige har ju gått om huruvida man skall skriva om träning, vikt och dieter i sina bloggar. Att det finns nog med sånt ändå och att det bidrar till en kroppsångest och en känsla av misslyckande hos somliga av alla oss som inte är jätte vältränade eller har kämpat på gymmet hela vintern.
Ibland pågår det lyckodebatter på facebook. Användare som "skryter" om sina vinkvällar med världens bästa väninna, äter hängmörat ekologiskt kött på en altan som slår världen med häpnad medans deras vackra barn å omtänskamma, snygga man står i bakgrunden med en gigantisk blombukett inköpt till frun (som givetvis är vacker som en dag hon oxå.)

Men detta tjat om sex då?
Hur ofta medelsvensson gör det? Hur ofta vi byter partners. Vilka spännande ställen vi får våra multipla fontänorgasmer på. Hur pensionärer gökar på. Hur Gittan 86 år njuter av att köra loss en dogystyle osv osv osv.

Min lust har aldrig varit något att skryta med.
Jag debuterade tidigt, jag har haft många sexpartners under mina unga år, haft massor av sex men så där vansinnigt förtjust har jag aldrig varit.
Vi hade småbarn länge. Jag ammade, var gravid, var trött och jag längtade efter den där "Stora kåtheten" som skulle komma vid 40 men som aldrig kom.
Visst, något mer än under småbarnsåren men inte så där uuuuunderbart.

Sedan jag för två år sedan började med mina antidepressiva som funkar ypperligt mot depression och ångest verkar min sexlust ha fått nådastöten.
Jag å maken har knappt aldrig sex och det problemet är äldre än Gottfrid så vi kan inte skylla på något madrassovande på golvet här.
Jag leker så gott som aldrig med mej själv heller.
Jag har helt enkelt ingen lust.
När jag ändå har det... enstaka gånger om året... så känns det mindre, tar längre tid att jobba sej fram till en orgasm som i princip känns som en nysning med ett litet kill på slutet.
Alltså väldigt blekt.
Farmakologiska bieffekter av Cipralex.

Tycker ni att jag blev FÖR personlig? Privat rent av?
Tycker ni inte att man skall skriva om bristande lust, ett obefintligt sexliv, onani och orgasmer så kollegor å grannar kan läsa?
Varför inte i så fall?
Det är ju uppenbart inga som helst problem att skriva om motsatsen till olust.
LUST, LUST, LUST... det talas om det överallt. Skrivs om det överallt.
Men med tanke på hur stor del av befolkningen som äter antidepressiv medicin så är jag knappast ensam om problemet. Det finns dessutom en mängd andra läkemedel som sätter ner libidon.

Jag skulle faktiskt ge rätt mycket för att få lust.
Det verkar ju jätte härligt att vara så där sensuell och sugen.
Det är dessutom bra för lite allt möjligt. Kropp, själ, relationen, sömnen osv osv.
Men faktum är att jag har lika svårt att ta tag i det som någon som är ordentligt överviktig har att banta, en inbiten rökare har att fimpa.
Jag vet inte hur man gör?!
Det råder ju spridda teorier om det där.
En del säger "aldrig tvinga sej själv, aldrig ha husfridssex."
Andra säger att ffa kvinnor behöver öva, lusten dör utan träning så att säga.
Män blir kåtare av avhållsamhet. Kvinnor får mindre lust.
Jag vet inte...
Jag överväger att sluta med mina mediciner men ångest å depression är inte heller någon jättebra bädd att bädda för lust.

Hur har du det med lusten?

Puss/ Asta