Flash news: Jag är ingen utåtriktad sexgalning

Jag var på en fest med kollegorna för många år sedan.
Vi  kom slutligen in på ämnet sex och jag berättade om hur jag är... och alltid har varit... rätt så asexuell av mej. Jag har inte vrålmycket lust (bättre sedan jag slutade med antidepp), jag tycker inte att sex är det mest fantastiska som finns, jag blir inte... alltså VERKLIGEN INTE... till mej av en kisseslang osv.
En kollega (som jag förövrigt inte stod särskilt nära om vi skall uttrycka oss diplomatiskt) blev förvånad och uttryckte det med emfas. "Va?! Jag trodde du var jättesexuell."
Hur är man då? Som kvinna? En slampa?

I alla fall är jag inte "jättesexuell."
Trots att man (av oklar anledning) kan tro det.
Jag är inte heller särskilt extrovert.
Det kan man verkligen tro. Det har jag själv alltid trott.
Jag är typen som tar mycket plats. Som pratar mycket. Och rätt högt.
Hon som skrattar bullrigt. Som kanske säger "det på gränsen opassande."
Rapp i truten. Stark i mina åsikter.
Ibland.
Jag kan oxå vara inkännande och lyssnande. Faktiskt är det nog det jag får mest komplimanger för (min gigantiska bak till trots) att jag är så bra att prata ut med.

Jag har ikväll ägnat mej åt en massa tester om huruvida jag är extrovert eller introvert.
Jag fick höga poäng på introvert på samtliga. Det var inga tvivel, inget att snacka om lixom.
Ex på mina introverta drag...
Jag läser av stämningar som finns outtalade i ett rum.
Jag kan uppskatta men blir trött av sociala sammanhang.
Jag har hellre få nära vänner än många bekanta.
Jag tycker inte om att prata i telefon, i synnerhet inte när jag inte själv ringt upp.
Jag gillar inte spontana upptåg.
Jag tankar energi i ensamheten.
Osv.

Tidigare kvällar (för länge sedan) har jag gjort tester på huruvida jag är en högkänslig person. Det är ju faktiskt en psykologisk diagnos.
Gissa svaret?
Precis. På samtliga av dem testerna har det blivit ett rungande "ja", ja du är högkänslig i din personlighet (så in i helvete.)

Nu ska man kanske inte lita allt för mycket på hemmatest men med tanke på att jag valt ut många och de som verkar seriösa och fått ett så enhetligt svar törs jag nog konstatera...
Jag är en introvert, högkänslig asexuell tant!
Visst låter det skoj!

Puss/ Asta

Utan rädsla inget mod

 

En utmaning florerade på facebook igår. Att ställa frågan: "Vad är det första du får upp i huvudet när du tänker på mig?"
Jag fick många svar där modig, tuff och rakt på sak dominerade men även analytisk och spröd/ skör. Det där sista skrev Lillebror och är nåt han brukar reta mej för då jag envist hävdar att jag är tuffare än han tror.
Fast det är sant. Jag har absolut en skör sida.


Just att människor tänker mod om mej gör mej så himla glad.
Trogna läsare vet att jag brukar säga att jag är den räddaste lilla människa som jag känner och antagligen som du känner med. Vore jag en seriefigur skulle jag vara lilla Skutt.
Men jag tar mej för saker som är viktiga för mej ändå. Jag höjer rösten och kliver fram, jag är obekväm när det behövs och jag tog tag i min dröm om barnmorska trots att hindren tycktes oöverstigliga innan.
Men utan rädsla inget mod eller hur? Om allt känns enkelt och lätt som en plätt är det väl inga konstigheter att våga.
Känner mej tex inte ett dugg modig som sover med Gottfrid men det kanske en hundrädd människa skulle känna sej som.
Det gör faktiskt ingenting om man är rädd. Det som gör något är om rädslan får styra ditt liv och dina val. Om rädslan hindrar dej i livet.

Jag är rädd för... ja, herre gud så mycket... men bortsett från rätt självklara grejer som krig, miljöförstöring, att någon jag älskar skall dö, att mina barn ska vara olyckliga, cancer, mörka gränder och okända män så är jag nog i huvudsak rädd för det ovana.
Jag är inte rädd för att möta nya människor, prata inför grupper, ta konflikter, bråka med sverigedemokrater och sånt där som många andra kan känna obehag inför för det har jag gjort så mycket. Nej, det handlar om att gå utanför min komfort zon och med denna utbildningen har jag verkligen fått göra det... många gånger.

Ibland kan jag förbanna min ständigt grubblande och lite depressivt lagda sida, önska att jag var lite stadigare och lättsammare.
En bloggsyster skrev om att hon är högkänslig vilket tydligen 15-20 % av befolkningen är och när jag gick in å gjorde testet hon länkat till stämde nästan alla svaren in på mej. LÄNK till testet här.
Diagnos eller ej... människor måste kunna vara olika och oftast är jag glad över att vara den jag är. Den där ökade känsligheten, medfödd el under barndomen förvärvad, gör att jag läser av människor och situationer, att jag har en hög empatisk förmåga där jag kan förstå många olika typer av människor och problem, att jag analyserar inte minst mej själv och mitt eget handlande vilket leder till ökad självkännedom mm.
Man får ta det goda med det onda helt enkelt.

Förresten, ni är pinsamt dåliga på att kommentera. Jag får numera fler skräpkommentarer än riktiga.  Skriv en rad.
Vad är det första DU tänker på gällande mej?
Hur ser du på mod?
Är du själv en modig människa?

Puss/ Asta