Nu bär jag barnen med mej alltid

Jag minns inte riktigt när jag gjorde min första tatuering. "Nallen som kramar hjärtat" symboliserande... just ingenting.
På den tiden kom man inte med önskemål till sin tatuerare. Man kom med en summa pengar.
"Vad får jag för femhundra spänn?"
"Tja, varsegod å välj bland tjejmotiven på sida 5 och 6 i min katalog" svarade tatueraren.
En ros? En blåklocka? En hoppande delfin? Eller en nalle som kramar ett hjärta.
Jag var då mest nalleflicka tydligen.

Jag gillade väl den i början. När alla andra oxå hade menlösa små bilder föreställande ingenting alls av värde men på senare år så har jag nästan skämts för den.
I mitt huvud har jag massor av önsketatueringar men de måste betyda någonting.
Idag och helst oxå om trettio år. Vara något jag kan stå för, som är viktigt, nu å då.

Så igår var sista gången jag såg och lät fota min arm med "Nalle kramar hjärta."




Min nya tatuering har jag grunnat på ett tag.
De viktigaste rollerna i mitt liv är den som mamma och mor/farförälder.
Jag ville ha en symbol för det. Å att rada upp femtioelva namn kändes inte så läckert.
Jag menar, det kan ju bli ett par barnbarn med fyra ungar.

Till slut kom jag fram till att fjärilar får symbolisera mina barn och barnbarn.
Fjärilar är vackra. Står för någonslags lätthet, rörelse, framåtskridande.
Är nästan lite drömska.
Insekter. Men oerhört vackra.
Efter en del sökande kom jag fram till att en kille som heter Robert Duphorn skulle få göra dem.
Han är välkänd i min stad. Erfaren. Trygg. Grym, ffa på porträtt.
Gå gärna in å kika på hans sida på facebook.

Robban ritade upp fjärilarna på ett ungefär på frihand. Stödlinjer. Rörelser.
Sen satte han igång. Tre timmar tog det sammanlagt och då gick säkert en halvtimma åt till diskussion, ritande, iordningsställande av allt han behövde.



Å här är den alltså klar. Barndelen är klar.
Äldsta flickan, dotter nr II, sonen och Mini.
Barnbarnen skall sättas på plats om en dryg månad.
Jag är sjukt nöjd!
Möjligen möjligen kunde första fjärilen varit något pyttelite större men det är ingenting jag stör mej på. Jag tycker den är råvacker och den sitter så att den tål att byggas ut å fyllas på så mycket det behövs. "Barnbarnen" kan ju få trilla både framåt bysten och bak mot ryggen.

Ont?
Ingenting. Det var verkligen stor skillnad att göra dessa jämfört med Märtatatueringen som sitter i nacken.

Visst är den fin?!

Puss/ Asta

Jag väljer det fina

Söndag kväll och jag har varit ledig hela helgen och mycket med helgen har varit jättebra!
Helgen har innehållit både gemenskap och vila.
Ändå känner jag mej trött själsligt ikväll och lite allmänt på dåligt humör.
Det finns så mycket småskit som jag irriterar mej på å som skaver ikväll.
Kan ni känna så?
Att ni nästan har lust att dra igång ett stort jävla gräl med någon för att lätta på trycket, bli av med aggressioner.
Men ingenting av det som skaver å retar är stort eller viktigt. Det är ett förfluget ord, ett uteblivet sms, en kommentar som sticker till, ord som sägs eller inte sägs. Stuff. Småsaker.
Det är summan av kardemumman som gör mej irriterad å lite ledsen.
Jag är på dåligt humör helt enkelt och det bästa att göra i det läget är att säga så lite som möjligt, gå å lägga sej, hoppas på ett lättare sinne imorgon och välja sina strider.
Precis allting som gör en irriterad behöver inte vädras. Å allting är inte illa ment, ibland är det faktiskt jag som mottagare som tolkar in och/ eller tar åt mej.

Så. Jag försöker fokusera om.
Imorgon ny vecka. Lång vecka. Jobb sex av sju dagar. Många dagpass.
Vad är gott just nu? Vad finns det att känna tacksamhet över?

Jag har fått träffa alla mina barn i helgen. Mina vackra, kloka, fantastiska ungar.
Som jag älskar så otroligt och är så stolt över.
En "spådam"... nåja, en kvinna som la en stjärna för mej sa en gång att "Du lever verkligen för dina barn, det gör alla föräldrar, mer eller mindre men dina barn är luften du andas" och det är så sant.
Jag vore ingenting utan dem. Jag har gjort massor av fel med mina ungar men ingen mamma kunde älskat dem mer eller varit beredd att offra mer för sina ungar.
Jag skulle vilja ha dem runt mej varje dag. Utan dem vore jag någon annan.

Mina barnbarn.
Alla gamlingar har alltid sagt att det är stort att få barnbarn.
Livets efterrätt.
Det är väl som med barnen, jag har förstått men ändå inte förstått hur magiskt det är innan det hände.
Jag kan verkligen älska dem lika högt som de barn som kommit ur min egen kropp.
Älska, oroa sej, glädjas. Lika mycket men bättre.
I helgen har jag fått träffa två av dem och sett en på foto å video.
Att få ha tillgång till Noah varje dag å att få vara hans idol, se hans leende och hans små armar som sträcker sej efter mej det är den största gåvan jag fått.

Gottfrid. Älskade, älskade hund.
Överlägset min bästa polare, min största beundrare, min trognaste följeslagare.
Så nöjd med att bara få vara med mej, så glad han är bara vi är tillsammans
Å så satans snygg han är.
Min karl. Den bästa.

Resten är verkligen bara petitesser. Jag är en rik kvinna.

Puss/ Asta