Nu bär jag barnen med mej alltid

Jag minns inte riktigt när jag gjorde min första tatuering. "Nallen som kramar hjärtat" symboliserande... just ingenting.
På den tiden kom man inte med önskemål till sin tatuerare. Man kom med en summa pengar.
"Vad får jag för femhundra spänn?"
"Tja, varsegod å välj bland tjejmotiven på sida 5 och 6 i min katalog" svarade tatueraren.
En ros? En blåklocka? En hoppande delfin? Eller en nalle som kramar ett hjärta.
Jag var då mest nalleflicka tydligen.

Jag gillade väl den i början. När alla andra oxå hade menlösa små bilder föreställande ingenting alls av värde men på senare år så har jag nästan skämts för den.
I mitt huvud har jag massor av önsketatueringar men de måste betyda någonting.
Idag och helst oxå om trettio år. Vara något jag kan stå för, som är viktigt, nu å då.

Så igår var sista gången jag såg och lät fota min arm med "Nalle kramar hjärta."




Min nya tatuering har jag grunnat på ett tag.
De viktigaste rollerna i mitt liv är den som mamma och mor/farförälder.
Jag ville ha en symbol för det. Å att rada upp femtioelva namn kändes inte så läckert.
Jag menar, det kan ju bli ett par barnbarn med fyra ungar.

Till slut kom jag fram till att fjärilar får symbolisera mina barn och barnbarn.
Fjärilar är vackra. Står för någonslags lätthet, rörelse, framåtskridande.
Är nästan lite drömska.
Insekter. Men oerhört vackra.
Efter en del sökande kom jag fram till att en kille som heter Robert Duphorn skulle få göra dem.
Han är välkänd i min stad. Erfaren. Trygg. Grym, ffa på porträtt.
Gå gärna in å kika på hans sida på facebook.

Robban ritade upp fjärilarna på ett ungefär på frihand. Stödlinjer. Rörelser.
Sen satte han igång. Tre timmar tog det sammanlagt och då gick säkert en halvtimma åt till diskussion, ritande, iordningsställande av allt han behövde.



Å här är den alltså klar. Barndelen är klar.
Äldsta flickan, dotter nr II, sonen och Mini.
Barnbarnen skall sättas på plats om en dryg månad.
Jag är sjukt nöjd!
Möjligen möjligen kunde första fjärilen varit något pyttelite större men det är ingenting jag stör mej på. Jag tycker den är råvacker och den sitter så att den tål att byggas ut å fyllas på så mycket det behövs. "Barnbarnen" kan ju få trilla både framåt bysten och bak mot ryggen.

Ont?
Ingenting. Det var verkligen stor skillnad att göra dessa jämfört med Märtatatueringen som sitter i nacken.

Visst är den fin?!

Puss/ Asta

Tatueringar, fjärilar och galna hundtanter

Bild: Stulen på google

Jag är så himla sugen på att tatuera mej igen men har grunnat på motiv.
Älskar tatueringar men det får aldrig bara vara en vacker eller ball bild, det måste symbolisera något som jag kan stå för även om 30 år. Något som är viktigt i mitt liv, nu och då.

I nacken har jag en tatuering av Märta som valp.
Jag fick tatueringen av mamma i fyrtio års present och den kommer alltid att vara en minne av Märta... mitt ankare i livet... och av mamma.
På min vänstra axel har jag en tatuering med en helt annan historia.
Den var min första tatuering. Gjord i forntiden.
På den tiden hade man... åtminstone inte i småstan... egna motiv eller ens önskningar om vilken tatuering man skulle skaffa.
Jag ville har en tatuering. Punkt.
Alltså gick jag till tatueraren i stan. Valde motiv i hans pärmar.
Det mesta var skepp, nakna skrevande kvinnor, ankare, döskallar å annat "manligt."
Mitt i pärmen satt "tjejmotiven." En blåklocka, en ros, en delfin, en nalle... typ.
Vilket var mest jag?! Tja, nallen som kramade ett hjärta var ju sött så den fick det bli.
Ca 4 cm hög och 2 cm bred.
Perfekt.

Perfekt... tyckte jag kanske ett tag.
Nu mera skäms jag nästan när folk frågan "Men vad har du på axeln?"
"Ehhh, en nalle."
Rätt länge har jag känt att nallen måste bort!
Det är han eller jag lixom.
Alltså vill jag ha en cover up på den, för er som inte talar tatueringsspråk betyder det "tatuera över."

Min viktigaste roll i livet är den som mamma.
Det viktigaste jag gjort under jordelivet är att ha född och fostrat barn.
Det största jag fått... alldeles till skänks... är mina barnbarn.
Det vill jag på något sätt föreviga i en tatuering.
Men inte med text, namn är kanske fint om man har få barn... max två... eller möjligen om de har väldigt korta namn.
Jag har fyra barn och hittills tre barnbarn och flertalet av dem har inga korta namn.
Då har tanken på fjärilar som symboler växt hos mej.
För att de är... vackra och har dynamik i sin rörelse.
Jag tänker mej väldigt ogenus färglägga dem i rosaröda färger för tjejerna i familjen och blågröna färger för killarna. För att det ska bli mer symboliskt.
Den första fjärilen ska sitta placerad nån halv decimeter under vänster nyckelben... clavicula heter det på latin, visst är det fint? Cirka fem centimeter under clavicula. Å den ska då vara rosa/röd för äldsta dottern.
Sen kommer nästa nästa fjäril... oxå rosa/röd... för andra dottern på själva axeln.
Tredje... blå/grön... för sonen ska täcka nallen med hjärtanet och för evigt förpassa den till himlen för tatuerade nallar.
Fjärde... rosa/röd... för Mini längre ner på vänster överarm.
Och sen är det barnbarnens tur som följer samma färgregler men som ska vara mindre och flyga mer fritt.
Visst låter det fint?

Jag vill även sätta en text i nacken, ovanför Märta.
"Kom ihåg mej då"
För Märta. För mej. Å som en hyllning till min favoritlåt alla kategorier av Lars Winnerbäck.

Gottfrid?
Tro mej :) Jag har funderat på en plats för honom å hans porträtt med.
Mini påpekar att det inte kommer se klokt ut när jag är gammal å ligger på hemmet och har tatuerat in alla mina 18 hundar som komma skall efter prinsen jag har idag.
Men då svarade jag att det vore väl JUST det som anstår en crazy dog woman!

Vad tror ni om planerna?
Vad tycker du om tatueringar?

Puss/ Asta