Jag blir allt klokare. Jodå, det blir jag.

Blir man klokare med åren?
Det är säkert väldigt individuellt det där, men om jag bara ser till mej själv så har jag blivit det.
På vilket vis undrar kanske ni ( eller inte)? Vilka livslärdomar har jag dragit som fyrtisjuåring som jag inte visste för tjugo år sedan?


Vimmelmamman skrev så fint om det. Hur äter man en elefant? Jo en bit i taget.
Det är en lärdom som livet gett mej och som gör det enklare.
Nästan vad som helst som skaver, oroar och gör ont blir bättre om man ger det tid. Allt utom ond bråd död går över och gör det fortfarande ont så är det det inte över.
Tillförsikt. Tilltro.
Så lite jag hade av det som yngre. Nu tror jag att jag överlever det mesta om inget händer mina barn och barnbarn. Har ju försökt göra en deal med Gud där, Gud som jag i perioder inte ens tror på, att bring it on... precis vad som helst ska jag bära, bara inte det.
Jag har en start tilltro till att jag, kanske under visst tvivel å viss ångest, klarar det mesta. Att jag är en känslig själ med inre styrka som av granit.

Jag har lärt mej ödmjukhet. Att inte veta så bergsfast. Att inte vara så säker.
Jag tycker fortfarande att jag, med hänsyn till kassa förebilder, varit en naturbegåvning på att ta hand om barn och jag tror... oxå fortfarande... mycket på att lita på sin magkänsla och sin instinkt.
Jag säger inte "sunda förnuft", för sunda förnuft är ingenting annat än de läxor livet lärt en och livet kan ha lärt en så in i helvete fel. Fördomar och inskränkthet kan rymmas inom "det sunda förnuftet."
Björn Söder och jag har säkert vitt skilda åsikt om vad ett sunt förnuft innebär.
Naturbegåvning var det ja. Men samtidigt har jag lärt mej och lär mej hela tiden av mina två döttrar som är mammor själva och inser hur många fel jag gjort.
Och då är ändå mina döttrar rätt olika som mammor. De är så mycket bättre än vad jag var. Och jag kan säga det helt utan bitterhet eller avund, tvärt om känner jag att då har jag gjort ett bra jobb. Deras ungar blir förmodligen enastående mammor å pappor.
Men ofta, nästan dagligen, funderar jag numera på saker som jag skulle gjort och resonerat annorlunda kring vad det gäller barnuppfostran idag. Saker som jag vill göra annorlunda med mina barnbarn än vad jag gjorde som mamma.
Det handlar inte så mycket om temperament, tålamod och stubin även om jag är lugnare idag utan mer om genus, jämställdhet, feminism, vilka värderingar man signalerar utan ord.

Vad vet du nu som du inte visste för tjugo år sen?

Puss/ Asta

Nu bär jag barnen med mej alltid

Jag minns inte riktigt när jag gjorde min första tatuering. "Nallen som kramar hjärtat" symboliserande... just ingenting.
På den tiden kom man inte med önskemål till sin tatuerare. Man kom med en summa pengar.
"Vad får jag för femhundra spänn?"
"Tja, varsegod å välj bland tjejmotiven på sida 5 och 6 i min katalog" svarade tatueraren.
En ros? En blåklocka? En hoppande delfin? Eller en nalle som kramar ett hjärta.
Jag var då mest nalleflicka tydligen.

Jag gillade väl den i början. När alla andra oxå hade menlösa små bilder föreställande ingenting alls av värde men på senare år så har jag nästan skämts för den.
I mitt huvud har jag massor av önsketatueringar men de måste betyda någonting.
Idag och helst oxå om trettio år. Vara något jag kan stå för, som är viktigt, nu å då.

Så igår var sista gången jag såg och lät fota min arm med "Nalle kramar hjärta."




Min nya tatuering har jag grunnat på ett tag.
De viktigaste rollerna i mitt liv är den som mamma och mor/farförälder.
Jag ville ha en symbol för det. Å att rada upp femtioelva namn kändes inte så läckert.
Jag menar, det kan ju bli ett par barnbarn med fyra ungar.

Till slut kom jag fram till att fjärilar får symbolisera mina barn och barnbarn.
Fjärilar är vackra. Står för någonslags lätthet, rörelse, framåtskridande.
Är nästan lite drömska.
Insekter. Men oerhört vackra.
Efter en del sökande kom jag fram till att en kille som heter Robert Duphorn skulle få göra dem.
Han är välkänd i min stad. Erfaren. Trygg. Grym, ffa på porträtt.
Gå gärna in å kika på hans sida på facebook.

Robban ritade upp fjärilarna på ett ungefär på frihand. Stödlinjer. Rörelser.
Sen satte han igång. Tre timmar tog det sammanlagt och då gick säkert en halvtimma åt till diskussion, ritande, iordningsställande av allt han behövde.



Å här är den alltså klar. Barndelen är klar.
Äldsta flickan, dotter nr II, sonen och Mini.
Barnbarnen skall sättas på plats om en dryg månad.
Jag är sjukt nöjd!
Möjligen möjligen kunde första fjärilen varit något pyttelite större men det är ingenting jag stör mej på. Jag tycker den är råvacker och den sitter så att den tål att byggas ut å fyllas på så mycket det behövs. "Barnbarnen" kan ju få trilla både framåt bysten och bak mot ryggen.

Ont?
Ingenting. Det var verkligen stor skillnad att göra dessa jämfört med Märtatatueringen som sitter i nacken.

Visst är den fin?!

Puss/ Asta

Jag väljer det fina

Söndag kväll och jag har varit ledig hela helgen och mycket med helgen har varit jättebra!
Helgen har innehållit både gemenskap och vila.
Ändå känner jag mej trött själsligt ikväll och lite allmänt på dåligt humör.
Det finns så mycket småskit som jag irriterar mej på å som skaver ikväll.
Kan ni känna så?
Att ni nästan har lust att dra igång ett stort jävla gräl med någon för att lätta på trycket, bli av med aggressioner.
Men ingenting av det som skaver å retar är stort eller viktigt. Det är ett förfluget ord, ett uteblivet sms, en kommentar som sticker till, ord som sägs eller inte sägs. Stuff. Småsaker.
Det är summan av kardemumman som gör mej irriterad å lite ledsen.
Jag är på dåligt humör helt enkelt och det bästa att göra i det läget är att säga så lite som möjligt, gå å lägga sej, hoppas på ett lättare sinne imorgon och välja sina strider.
Precis allting som gör en irriterad behöver inte vädras. Å allting är inte illa ment, ibland är det faktiskt jag som mottagare som tolkar in och/ eller tar åt mej.

Så. Jag försöker fokusera om.
Imorgon ny vecka. Lång vecka. Jobb sex av sju dagar. Många dagpass.
Vad är gott just nu? Vad finns det att känna tacksamhet över?

Jag har fått träffa alla mina barn i helgen. Mina vackra, kloka, fantastiska ungar.
Som jag älskar så otroligt och är så stolt över.
En "spådam"... nåja, en kvinna som la en stjärna för mej sa en gång att "Du lever verkligen för dina barn, det gör alla föräldrar, mer eller mindre men dina barn är luften du andas" och det är så sant.
Jag vore ingenting utan dem. Jag har gjort massor av fel med mina ungar men ingen mamma kunde älskat dem mer eller varit beredd att offra mer för sina ungar.
Jag skulle vilja ha dem runt mej varje dag. Utan dem vore jag någon annan.

Mina barnbarn.
Alla gamlingar har alltid sagt att det är stort att få barnbarn.
Livets efterrätt.
Det är väl som med barnen, jag har förstått men ändå inte förstått hur magiskt det är innan det hände.
Jag kan verkligen älska dem lika högt som de barn som kommit ur min egen kropp.
Älska, oroa sej, glädjas. Lika mycket men bättre.
I helgen har jag fått träffa två av dem och sett en på foto å video.
Att få ha tillgång till Noah varje dag å att få vara hans idol, se hans leende och hans små armar som sträcker sej efter mej det är den största gåvan jag fått.

Gottfrid. Älskade, älskade hund.
Överlägset min bästa polare, min största beundrare, min trognaste följeslagare.
Så nöjd med att bara få vara med mej, så glad han är bara vi är tillsammans
Å så satans snygg han är.
Min karl. Den bästa.

Resten är verkligen bara petitesser. Jag är en rik kvinna.

Puss/ Asta

Astas adventskalender. 19:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 19:e december. Presenterar stolt...

Mina ungar (de är så många så de får dela)
Nog för att de förtjänar var sin dag, men ni kanske vill ha lite blandning i kalendern?!
Alla föräldrar säger det... "Jag har världens finaste barn"... men det är inte sant, för det är JAG som har det!
Ja, jag vet... det är grymt orättvist att just jag fick dem allihop :)
En kollega skrev lite provocerat på facebook en gång "Är ni ingenting utan era ungar eller?"
Jo, så klart. Men jag vore inte densamma. Inte samma Asta. Samma fru. Samma sjuksköterska. Samma hundmamma om det inte vore för mina barn.
Moderskapet är den absolut viktigaste pusselbiten i mitt liv, hjärtat i min personlighet och jag har mååånga, måååånga gånger försökt att köpslå med Gud.
"Gode Gud, låt mej drabbas av precis vad som helst i livet, men låt ingenting hända mina ungar, det kan jag inte uthärda."

Min vackra fyrklöver består av...

Min äldsta dotter Emelie. Stenbock. 26 år... snart. Sjuksköterska. Maka. Bloggerska. Blivande mamma.
Hon har alltid, alltid varit min bundsförvant. Den som redan som liten hjälpte mej med hemmet, hunden och syskonen. Den som tog på sej ansvar. Den som alltid försvarat mej.
Stridig med stort rött feministiskt rättspatos. Omtänksam, känslig, klumpig och humörsfull.
Tillgiven. Kramig. Familjär. Oresonligt envis och rätt långsint.

 

Dotter nr II, Evelina. Fisk. 24 år... snart. Driftig försäljare. Sambo. Bloggerska. Och utan några som helst tankar på att skaffa barn.
Intresserad av horoskop, new age och sånt lite hokuspokus.
Uppger sej alltid att vara "ungdom" och engagerar sej hårt i frågor som rör detta.
Datalagarna. De politiska försämringarna för ungdomar. Människors attityder och förväntningar på ungdomar.
Hon är stridig. Självständig. Hårt präglad av att vara mellanbarn.
Svart el vit i sina åsikter, säker på sin sak.
Hon har en enorm integritet och jag vet inte hälften av vad hon vill, känner, mår av vad jag gör med mina andra barn.
Hon är positiv. Stark, men känslig. Okuvlig och inte särskilt familjekär (jag hoppas på att det där ändras lite när hon själv får barn.
Späd och den som är mest lik sin pappa

Sonen. Rasmus. Soldaten som han fick heta här på bloggen när han gjorde lumpen.
22 år fyllde han i augusti. I lejonets tecken. Läser till lärare. Bor i Göteborg.
Min lille filosofs och ensamvarg till unge som blev social, utåtriktad och poppis.
En ung man som är så genomsnäll, som kommer att bli en fantastisk lärare med sitt pedagogiska lugn och sin självklara auktoritet.
Smart och logisk så in i bänken, lika slarvig och ostrukturerad. Oxå ett typiskt mellanbarn.
Oxå självständig men inte så stolt som sin yngsta storasyster.
Inte heller så vansinnigt familjekär men besöker ändå mamma med regelbundenhet... för matens skull`?


 

Å så Mini. Min Petronella. Skorpion. Som nyss fyllt 18 år. Förlovad. Student inom konditori men kommer bli sjuksköterska en dag... minns var ni hörde det först.
Väldigt lik sin äldsta storasyster fast fostrad på ett klokare och ibland mer bortskämt sätt.
Familjekär, ömsint, väldigt mammig.
Nyfiken, vetgirig med stort rättpatos. Ilsken och debattlysten.
Lat, bekväm, väljer alltid minsta ansträngningens väg.
 

Visst är de underbara... allihop!

Puss/ Asta

Dubbelt

Ibland krockar förnuft med känsla.
Eller ibland?! Rätt ofta är det så i min värld.
Jag vet eller förstår något intellektuellt, men känner något annat.
Så är det just nu.
Ett av mina barn har tagit ett stort beslut som jag respekterar rent förnuftsmässigt.
Jag har till och med givit henne det rådet, att tänka efter själv och handla därefter.
Men känslomässigt?!
Känslomässigt känns det både tomt och ledsamt.
Ja, jag ber om ursäkt att jag är kryptisk. Snart kan jag berätta. Ska jag berätta.
För det är nåt roligt.

Rent generellt har jag svårt för det här att mina barn blir äldre. Stora. Egna självständiga individer.
Ja, jag vet...
Det är knasigt. Det är själva målet med barnuppfostran och med allt arbete man lägger ner som mamma från det att man får det lilla blodiga knyttet på magen tills dess att de är där. Självständiga.
Allt annat vore ju rätt tragiskt.
Att inte klippa navelsträngen. Att binda sina barn så hårt intill sej att de lever sina föräldrars liv och inte sina egna.
Likväl...
Likväl, kan jag då och då känna mej som konsulinnan Ahlhagen i Morrhår å ärtor.
Margaretha Krooks underbara tolkning av en bitter mamma som gjort just det, vägrat klippa navelsträngen.
För mej själv kan jag snörpa på munnen och liksom säga i mitt huvud "Åk du, tänk inte på mej. Tänk inte på lilla mamma." 

En gång trodde de att jag var anledningen till att solen gick upp.
En gång var jag den viktigaste personen i deras liv. Helt överlägset.
Så blir de vuxna. Får en partner. Bildar egna liv, egna familjer.
Å ja, man reduceras till att bli nån långt mindre viktig.
Fullt naturligt. Jag VET.
Jag vet inte hur jag ska förklara...
Jag har alltid haft en ganska dålig relation med min mamma och kanske tack vare det ofta tänkt på hur annorlunda det vore... om vi var tajta. Om jag kunnat ha med mej henne i alla viktiga stunder i livet, om jag kunnat ringa henne hela tiden om allt och inget.
Å jag har verkligen en jätte bra relation med mina barn, men likväl väljer de att inte ha mej med på allt det där.
Kanske för att de faktiskt ÄR trygga människor och vågar göra egna val.
Kanske är det en komplimang. 

Det är aldrig enkelt när roller förändras.
Det gäller inte bara barnen. Det gäller ens vuxenrelationer, vänskapsrelationer...
Allt egentligen.
Det är bara att hänga med, man har inget val. Å så får man försöka finna sin plats i det nya.

Till mina barn.
Jag älskar er. Jag är stolt över er. Jag vill att ni ska välja de vägar som känns bäst för er.
För ni har rätt till huvudrollen i era egna liv. Ni är inte statister i mitt liv.

Puss/ Asta