Vägs ände

Idag kom beskedet som jag trott att jag var inställd på, men tydligen inte...
Jag fick inte min vidareutbildning till Barnmorska betald.
Jag visste ju att oddsen var låga, jag hade det på känn när jag avläste chefernas ansiktsuttryck efter intervjun men jag hoppades väl ändå. Nånstans.
Men idag fick jag alltså veta att jag inte hörde till de utvalda.
Varför fick jag inte riktig kläm på men jag förmodar att platserna gick till folk som redan jobbar på kliniken.
Chefen sa i alla fall att det inte hade med mej att göra, att hon gärna ville ha mej kvar och att hon tyckte jag fungerade väl.
Japp. Vad det nu är värt.
Först kände jag bara en lätt besvikelse blandad med lättnad över att ha fått besked.
Sen blev jag helt omotiverat ledsen. Nästan gråtledsen så jag hade svårt den första timman att fokusera på jobbet.
Nu, jag vet inte...

Nu måste jag fundera. Fundera på HUR gärna jag verkligen vill bli barnmorska.
Hur mycket jag är beredd att offra. Fundera på om det överhuvudtaget är möjligt att läsa på lånade pengar. Väga för å emot.
Innan har jag sagt att jag läser bara om jag får betalt, lån fungerar inte.
Nu, jag vet inte...
Jag har kollat lite snabbt under kvällen på CNS hemsida.
Som jag förstår det kan jag med lån, bidrag och extralån för att jag är över 25 år och har arbetat få drygt 13000. Å skatt på det.
Det innebär att jag halverar min inkomst efter skatt ungefär.
Det är jag inte så orolig över. Inte för att jag egentligen HAR så mycket pengar över men jag är redo att spara, leva snålt, stå ut under en kortare tid. Jag tänker... funkar det för andra så funkar det för mej.
Men härligheten ska ju betalas. På relativt kort tid. Jag har redan stora studieskulder. Å Barnmorskor har inga feta löner.
Men även där är jag beredd att köra. Blunda för förnuft och gå på känsla, följa hjärtat.

Det här med att vilja bli barnmorska är ju inte plötslig nyck jag fått.
Det är något som jag har velat bli/ göra sedan jag började läsa in högstadiebehörigheten.
Grundvux, komvux, sjuksköterskeprogrammet.
Sen kom livet å jobbet som syrra emellan.
Jobbet som Sjuksköterska, jag har absolut trivts med det under långa perioder.
Det är ett yrke som jag känner stolthet inför. Men det är aldrig det som varit min dröm.
Nu jobbar jag på BB, jag pratar varje dag med barnmorskor, jag nosar på den här världen och jag älskar det.
Att gå tillbaka till Medicin som är rörig, ihop slagen ("min" avdelning finns ju inte ens längre kvar), under ständiga sparbeting med kollegor som flyr.
Stressen, oron och allt det där. Hur nära jag var att bli sjukskriven för utmattning igen där på slutet.
När jag jämför med hur jag mår å orkar nu så inser jag att jag förmodligen borde ha blivit just det...sjukskriven.
Aldrig har jag känt lika tydligt som ikväll att jag inte vill dit igen.
Jag har underbara kollegor och en del av dem älskar jag men då får jag finna vägar att älska dem å umgås med dem på andra sätt. Jag kan inte gå tillbaka bara för dom.

Då kommer vi till maken.
Maken vill inte.
Jag förstår det. Innan ni eventuellt skäller på honom eller säger att jag ska strunta i honom så vill jag säga att jag förstår det.
Hans ekonomi kommer oxå att förändras, hans livsvillkor drastiskt försämras.
Det påverkar honom med.
Och han får ingenting.
Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag skulle sagt "Kör, följ din inre röst" om han meddelat mej att jag under 1½ år skulle leva på nudlar och havregrynsgröt för nåt han ville göra.

Ghaaa. Så svårt det är.
Jag vet inte ens om jag kommit in på skolan men det tar jag för givet.
Jag har kommit in tidigare och nu jobbat mycket längre.
Det får bli många tankevändor här å sen får jag väl se om mannen ens är övertalningsbar.

Puss/ Asta

Det är på riktigt.

 

Postval. Inte post som i brev, post som i efter. Postval.
Luften gick ur mej efter valkvällens resultat och efter Löfvens... i mitt tycke... märkliga agerande.
Det är en konstig känsla. Detta att ha vunnit ett val men att vara besviken.
Att vakna upp dagen efter med en tung känsla i kroppen.

Miljöpartiet gjorde inte alls om framgångssagan från EU valet. Trots årets sommar med bränder och översvämningar. Vänstern gjorde inte heller det val många trodde de skulle göra efter sina krav på vinststopp i välfärden som delas av en stor del av befolkningen, en långt större del än Vänsterpartiets sympatisörer.
Egentligen blev det ett förlorat val för alla partier utom ett... Sverigedemokraterna och det sög musten ur mej.
13%!!! röstade på ett rasistiskt och homofobt parti. I min landsända är det ännu fler, siffrorna hålls nere lite tack vare Norrland och storstäderna.

Jag har läst och hört runt omkring mej stämningar av icke Sverigedemokrater som tycker att Sd och Sd's anhängare behandlas orättvist. Att det är ett demokratiskt valt parti och att det måste respekteras.
"Vi kan väl vara sams ändå?" "Människor måste få tycka olika!" "Jag känner många Sverigedemokrater som är jätte fina människor."
Ehhh, alltså förlåt mej men nej!
Det är en demokratisk rättighet att få rösta på vilket kalle anka parti som helst, men det är oxå min demokratiska rätt att få säga vad jag tycker om det.

Hur ska jag försöka få er att förstå?
Jag har pratat med vänner efter valet som bott här i många herrans år men som inte längre känner sej välkomna. De är inte "lite besvikna", de är inte ens kyligt förbannade som jag är. De är rädda, ledsna...
"Vart ska vi ta vägen? Mina barn har vuxit upp här. De känner Sverige som sitt land."
"Jag är muslim. Jag går inte runt och är aggressiv eller vill mörda folk, det är idioter som gör så, mördare inte muslimer."
"Ska vi inte hjälpa människor som flyr för sina liv, jag har flytt för mitt liv, vem av alla dessa rasister har flytt för sitt liv?"
Jag har tröstat gråtande människor med ursprung från andra länder. Strukit dem över ryggen, försökt övertyga både dem och mej om att majoriteten tycker inte så här. Trots allt tycker inte 87% av befolkningen så här. 87% är många fler än 13%.
Jag har tröstat homosexuella vänner som varit... förtvivlade. Där Sd sympatier splittrar familjer, klyver dem mitt i tu. Där de känner att de offrades för att deras röstande vänner eller släktingar medvetna om partiets homofoba politik ändå röstade för att "de är så jävla trötta på massinvandringen."
Det är på riktigt! Det handlar om riktiga människor som inte bara blir arga eller irriterade över att rasismen sitter som Sveriges tredje största parti. De är rädda, kränkta, övergivna.
Mina vänner. De jag tycker om och älskar.
Så kom inte här å snacka med mej om att jag är hård i tonen och inte respekterar folks fria val!

För 4-5 år sedan kunde jag faktiskt inte drömma om att ett parti som Sverigedemokraterna, med Sverigedemokraternas bakgrund och mylla men Sverigedemokraternas i princip dagliga skandaler där det hoppar rasistiska grodor skulle kunna bli Sveriges tredje största parti.
Nu?! Nu tror jag fan att vad som helst kan hända. Det skulle inte längre förvåna mej om Sd är riksdagens största parti 2018.
Minns Kent Ekroths ord järnrörsnatten till Soran Ismail. "Det här är mitt land, inte ditt. Vänta du till efter valet då blir det synd om dej."
Å i detta val sa han något liknande om den fria pressen efter att de som folkvalt parti nekade Expressen att delta på partiets valvaka. Där tweetar någon om att han inte kan stoppa media  och han svarar "Ha ha, det gör vi i sinom tid."
En obehaglig liten karl det där som verkar ha ganska tydliga visioner.

Så nej. Ni kommer aldrig få höra mej brista ut i We shall overcome... aldrig.
Aldrig!

Puss/ Asta