Vägs ände

Idag kom beskedet som jag trott att jag var inställd på, men tydligen inte...
Jag fick inte min vidareutbildning till Barnmorska betald.
Jag visste ju att oddsen var låga, jag hade det på känn när jag avläste chefernas ansiktsuttryck efter intervjun men jag hoppades väl ändå. Nånstans.
Men idag fick jag alltså veta att jag inte hörde till de utvalda.
Varför fick jag inte riktig kläm på men jag förmodar att platserna gick till folk som redan jobbar på kliniken.
Chefen sa i alla fall att det inte hade med mej att göra, att hon gärna ville ha mej kvar och att hon tyckte jag fungerade väl.
Japp. Vad det nu är värt.
Först kände jag bara en lätt besvikelse blandad med lättnad över att ha fått besked.
Sen blev jag helt omotiverat ledsen. Nästan gråtledsen så jag hade svårt den första timman att fokusera på jobbet.
Nu, jag vet inte...

Nu måste jag fundera. Fundera på HUR gärna jag verkligen vill bli barnmorska.
Hur mycket jag är beredd att offra. Fundera på om det överhuvudtaget är möjligt att läsa på lånade pengar. Väga för å emot.
Innan har jag sagt att jag läser bara om jag får betalt, lån fungerar inte.
Nu, jag vet inte...
Jag har kollat lite snabbt under kvällen på CNS hemsida.
Som jag förstår det kan jag med lån, bidrag och extralån för att jag är över 25 år och har arbetat få drygt 13000. Å skatt på det.
Det innebär att jag halverar min inkomst efter skatt ungefär.
Det är jag inte så orolig över. Inte för att jag egentligen HAR så mycket pengar över men jag är redo att spara, leva snålt, stå ut under en kortare tid. Jag tänker... funkar det för andra så funkar det för mej.
Men härligheten ska ju betalas. På relativt kort tid. Jag har redan stora studieskulder. Å Barnmorskor har inga feta löner.
Men även där är jag beredd att köra. Blunda för förnuft och gå på känsla, följa hjärtat.

Det här med att vilja bli barnmorska är ju inte plötslig nyck jag fått.
Det är något som jag har velat bli/ göra sedan jag började läsa in högstadiebehörigheten.
Grundvux, komvux, sjuksköterskeprogrammet.
Sen kom livet å jobbet som syrra emellan.
Jobbet som Sjuksköterska, jag har absolut trivts med det under långa perioder.
Det är ett yrke som jag känner stolthet inför. Men det är aldrig det som varit min dröm.
Nu jobbar jag på BB, jag pratar varje dag med barnmorskor, jag nosar på den här världen och jag älskar det.
Att gå tillbaka till Medicin som är rörig, ihop slagen ("min" avdelning finns ju inte ens längre kvar), under ständiga sparbeting med kollegor som flyr.
Stressen, oron och allt det där. Hur nära jag var att bli sjukskriven för utmattning igen där på slutet.
När jag jämför med hur jag mår å orkar nu så inser jag att jag förmodligen borde ha blivit just det...sjukskriven.
Aldrig har jag känt lika tydligt som ikväll att jag inte vill dit igen.
Jag har underbara kollegor och en del av dem älskar jag men då får jag finna vägar att älska dem å umgås med dem på andra sätt. Jag kan inte gå tillbaka bara för dom.

Då kommer vi till maken.
Maken vill inte.
Jag förstår det. Innan ni eventuellt skäller på honom eller säger att jag ska strunta i honom så vill jag säga att jag förstår det.
Hans ekonomi kommer oxå att förändras, hans livsvillkor drastiskt försämras.
Det påverkar honom med.
Och han får ingenting.
Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag skulle sagt "Kör, följ din inre röst" om han meddelat mej att jag under 1½ år skulle leva på nudlar och havregrynsgröt för nåt han ville göra.

Ghaaa. Så svårt det är.
Jag vet inte ens om jag kommit in på skolan men det tar jag för givet.
Jag har kommit in tidigare och nu jobbat mycket längre.
Det får bli många tankevändor här å sen får jag väl se om mannen ens är övertalningsbar.

Puss/ Asta