Hur känns det?

"Sluta upp med att skriva en massa djävla lögner om oss,din elaka självupptagna bitterfitta."

Kommentarer, sms och mail fortsätter att komma in angående en liiiten liiiten kommentar på min blogg. Den från pappa.
De flesta vill bara beklaga och trösta, en del berätta sina "pappahistorier" (så jävla mkt tragiskt), några är vääääldigt tveksamma till att det verkligen ÄR min pappa som skrivit och inte Herr Anonym som titt som tätt gör sina förolämpande små inhopp här (jag är säker) och en vanlig fråga är hur det känns.
Många har även uttalat att de bara läst saknad och kärlek i mina rader om pappa i olika inlägg.
Och så har jag oxå menat.

Jag har funderat på om jag ska skriva om det här. Det vill ju uppenbarligen inte den person som står för hälften av mitt dna men å andra sidan bäddar han för det själv genom att magstarkt och offentligt på min blogg skriva förolämpningar.
So well, sista inlägget i ämnet på ett tag.

Först såg jag bara detta fula ordet bitterfitta.
Det är ett så kränkande ord att säga till vilken kvinna som helst. Att säga det till en närstående... sin dotter/ fru/ mor... är ännu värre.
Lite senare noterade jag ordet självupptagen vilket faktiskt fick mej att le.
Le av flera anledningar. Åtminstone två. Han å mej.
Om min far hade en smula självinsikt (det har han inte) så hade det kunnat vara ett utslag av hans sarkastiska och rätt roliga humor. Den som jag har ärvt.

Mej kan man nämligen beskylla för mycket. Jag har en mängd dåliga egenskaper.
Jag är långsint, lättantändlig, avundsjuk ibland. Jag har ett skruvat bekräftelsebehov, jag är osäker, den räddaste jag vet.
Jag kan vara elak som fan om jag blir sårad. Tjurig. Dåligt med tålamod.
Jag tar plats, ibland är jag egocentrisk, jag är tidsoptimist och har hybris emellanåt.
Men jag är VERKLIGEN INTE självupptagen.
I hela mitt vuxna liv har mina barn, hundar, barnbarn och make kommit först.
Alltid före mej själv. Alltid.
Pappa däremot har tre skilsmässor bakom sej, ingen kontakt med två av sina tre barn och si så där med den tredje. Han har ingen nära kontakt med sina syskon och han gick ut och firade när hans far dog.
Pappa har alltid satt sina behov, sin vilja och sina känslor före ALLA andra.
Han är ordet självupptagen personifierad.


Jag har älskat honom ändå.
Alla mina dåliga egenskaper till trots. Jag är en jävligt förlåtande person.
Jag vill väl. Och jag ser alltid... alltid... min del i en konflikt eller haltande relation.

Hur det känns?
Först som att få en hästspark i magen om jag ska vara ärlig.
Blev otroligt arg och ännu mera ledsen.
Någonstans hade jag väl hoppats på att vi så småningom skulle lappa ihop det ännu en gång.
Nu?
Ledsamt och samtidigt lättande.
Nu vet jag var vi står. Nu vet jag precis vad jag har honom.

Citerar Taylor Swift. "We are never ever going back together."

Med det sätter jag punkt.

Puss/ Asta

Vad är en bitterfitta?

Bild: Bitterfittan her self

Med anledning av kommentar under föregående inlägg så har jag funderat över ordet bitterfitta. Ett ord jag själv inte skulle ta i min mun, men det är jag det.
Vad ÄR bitterfitta och VAD betyder det?

Tja, vill ni ha ett säkert svar på det får ni fråga någon som är duktig på språk, jag kan bara ge min tolkning av ordet, vi får väl se om ni håller med.
Bitterfitta består av två ord. Bitter och fitta.
Det är två ord som även var för sej är rätt så nedlåtande ord att använda om en kvinna.
En kvinna skall vara vacker, solig, timid. Hon skall inte låta för mycket, hon ska rätta in sej i ledet, inte ta för mycket plats. Hon skall vika av för män som går rakt på henne på trottoaren, sitta med benen i kors och inte breda ut sej som en man och hon skall fnittra lite lagom. Kort sagt, en kvinna ska veta sin plats och vara glad, kåt och tacksam.
Allt det där ovan är så långt ifrån bitter man kan komma.
Bitter, att rättmätigt vara förbannad eller ledsen som reaktion anstår inte en bra kvinna.
Fitta. Traditionellt använt väldigt brett när man i negativa ordalag talar om kvinnor. Det kan stå för svagt, klent, räddhågsen. Det kan även stå för uppkäftig, sur, otrevlig.
Och om man slår ihop det så får man så klart ett sjuhelvetes bra ord att förolämpa en kvinna med. Bitterfitta.
Lägger man till ljug och elak före så slår det väl det mesta i att försöka sätta en kvinna på plats. Skriver man något sådant visar man ganska tydligt på en rutten kvinnosyn.

Kvinnliga feminister har i viss mån tagit och gjort ordet till sitt.
Då står bitterfitta för något okuvligt, starkt, uppkäftigt och självständigt som vägrar underordna sej patriarkalt förtryck.
Jag gillar den tolkningen bättre. Jag är rätt säker på att det inte var den tolkningen min pappa menade när jag kallade mej det på MIN blogg.

Att skriva om privata konflikter kan vara känsligt. Jag hade respekterat om han bad mej sluta på ett väluppfostrat sätt.
Jag kan oxå tycka att jag av respekt och kärlek har hållit inne med väldigt mycket ur vår relation och av åren som varit. Berättat väldigt lite. Precis som en Anonym kommenterade har jag mest skrivit om min egen saknad och att han inte fanns där. Aldrig detaljer och absolut aldrig någon lögn.
Hans kommentar och hans ord säger så mycket mer om vår relation och om vem han är än alla mina inlägg om honom tillsammans.
Med det sätter jag för nu punkt kring detta ämne.

Tack för ert stöd. Självklart blev jag ledsen och era ord hjälper. <3

Puss/ Asta