Presentation

Så här började jag ett blogginlägg i september 2013:

"Då var JAG äntligen tillbaka hos er!
Vem?
Asta Pastasson så klart... inte kan ni väl redan glömt bort mej?
Kan ni?
Okej, snabb resumé av min hundraåriga blogg.
4 barnsmamma. Mormor. Gift. Uttråkad av detta faktum rätt ofta.
Gottemamma. Sjuksköterska. Sosse. Arg antirasist. Nybliven löpare.
Smygrökare. Sko å klänningsgalen. Chipsberoende.
Debatterande. Bokslukande. Madrassovande.
Ja, men se där ja... nu börjar minnet komma tillbaka.
Härligt!Tittut på er."

Sex år har gått sedan dess och (deprimerande?) mycket är sej likt.
Så här ser dagens resumé ut om innehavaren till denna blogg.

Fyrabarnsmamma. Mormor och farmor till åtta stycken, varav en är en liten änglaflicka i himlen. Gift och just nu är det okej (DET var ett tag sedan :) )
Bentemamma. Barnmorska. Vilsen politiskt men nånstans åt vänster.
Fortfarande arg antirasist. Lika arg feminist. Återuppstånden löpare.
Snusare. Sko å klänningsgalen. Chipsberoende... ännu.
Debatterande. Då å då bokslukande.
Numera sover jag i säng. Min egen. Separata sovrum är att rekommendera.
Nåt jag vill tillägga?
Jag älskar att skriva handskrivna brev. Jag har börjat se på Hem till gården igen... efter ett uppehåll på si så där 10 år. Jag älskar The Handmaid's Tale så till den milda grad att om jag fått en dotter till skulle hon... kanske... hetat June.
Jag vet inte om jag är i klimakteriet. Jag har lättare till tårar än förr, lite lättare till ilska med. Å emellanåt är jag både varm och kärleksfull till min person.
Jag har en stigande klimatångest. Jag har ett sjunkande självförakt.
Och jag är inte riktigt så bekräftelsekåt som jag var för 6 år sedan.
Jag känner mej ofta ensam.
Och ändå aldrig ensam.
Olika sorters ensamhet.

Är du ny här är du väldans välkommen. Är du inte ny här... tja, då är du välkommen ändå.
Vill du så får du gärna berätta vem du är som läser och lite om dej själv.

Puss/ Asta

Vad är en bitterfitta?

Bild: Bitterfittan her self

Med anledning av kommentar under föregående inlägg så har jag funderat över ordet bitterfitta. Ett ord jag själv inte skulle ta i min mun, men det är jag det.
Vad ÄR bitterfitta och VAD betyder det?

Tja, vill ni ha ett säkert svar på det får ni fråga någon som är duktig på språk, jag kan bara ge min tolkning av ordet, vi får väl se om ni håller med.
Bitterfitta består av två ord. Bitter och fitta.
Det är två ord som även var för sej är rätt så nedlåtande ord att använda om en kvinna.
En kvinna skall vara vacker, solig, timid. Hon skall inte låta för mycket, hon ska rätta in sej i ledet, inte ta för mycket plats. Hon skall vika av för män som går rakt på henne på trottoaren, sitta med benen i kors och inte breda ut sej som en man och hon skall fnittra lite lagom. Kort sagt, en kvinna ska veta sin plats och vara glad, kåt och tacksam.
Allt det där ovan är så långt ifrån bitter man kan komma.
Bitter, att rättmätigt vara förbannad eller ledsen som reaktion anstår inte en bra kvinna.
Fitta. Traditionellt använt väldigt brett när man i negativa ordalag talar om kvinnor. Det kan stå för svagt, klent, räddhågsen. Det kan även stå för uppkäftig, sur, otrevlig.
Och om man slår ihop det så får man så klart ett sjuhelvetes bra ord att förolämpa en kvinna med. Bitterfitta.
Lägger man till ljug och elak före så slår det väl det mesta i att försöka sätta en kvinna på plats. Skriver man något sådant visar man ganska tydligt på en rutten kvinnosyn.

Kvinnliga feminister har i viss mån tagit och gjort ordet till sitt.
Då står bitterfitta för något okuvligt, starkt, uppkäftigt och självständigt som vägrar underordna sej patriarkalt förtryck.
Jag gillar den tolkningen bättre. Jag är rätt säker på att det inte var den tolkningen min pappa menade när jag kallade mej det på MIN blogg.

Att skriva om privata konflikter kan vara känsligt. Jag hade respekterat om han bad mej sluta på ett väluppfostrat sätt.
Jag kan oxå tycka att jag av respekt och kärlek har hållit inne med väldigt mycket ur vår relation och av åren som varit. Berättat väldigt lite. Precis som en Anonym kommenterade har jag mest skrivit om min egen saknad och att han inte fanns där. Aldrig detaljer och absolut aldrig någon lögn.
Hans kommentar och hans ord säger så mycket mer om vår relation och om vem han är än alla mina inlägg om honom tillsammans.
Med det sätter jag för nu punkt kring detta ämne.

Tack för ert stöd. Självklart blev jag ledsen och era ord hjälper. <3

Puss/ Asta

Vem är du egentligen?

Jag som heter Asta Pastasson har nu bloggat i en hel evighet. Först på Amelia och därefter här.
Jag har skrivit tusentals inlägg av olika karaktär, om allt från smink å kläder till politik å samhällsfrågor till det mer privata å känsliga.

En hel del av er läsare känner jag ju till. Några av er har varit med mej hela långa vägen, i många år, och det är helt fantastiskt ärofyllt. En del läsare har fallit ifrån, andra har tillkommit.
Jag är lite nyfiken på er och skulle vilja att ni tog er tid att svara på nedanstående frågor.
Både ni som brukar kommentera och ni som aldrig gör det. Det är enkelt, det tar inte lång tid...
Tack söta ni på förhand.

1.) Hur länge har du läst bloggen och hur ofta tittar du in?

2.) Läser du alla inlägg eller är det bara vissa ämnen som intresserar dej?

3.) Hur hittade du min blogg?

4.) Vem är du lite kort? Man/ kvinna? Ålder? Vart bor du?

5. ) Vilka ämnen intresserar dej mest och vilka intresserar dej minst?

Puss/ Asta

Marias sista fråga, om bloggen

Bästa/sämsta med bloggen? Hur tänker du runt det här med att lämna ut andra i bloggen?
Marias sista fråga. Som jag frågade även henne.

Det bästa med bloggen är... oj, det är mycket!
Det är att jag får formulera mina tankar på ett sätt som känns mer meningsfullt än i en pappersdagbok i sängbordet.
Jag hade stoooora planer och stooooora ambitioner med min blogg när jag startade den på Amelia en gång i forntiden.
Kunde Blondinbella så kunde väl jag?!
Min blogg blev aldrig stor och berömd, men den är min och jag är väldigt stolt över den.

Jag har 4-500 besökare/ dag. Lite mer om jag retar skinnskallarna :)
Inte så himla många jämfört med storbloggarna  men ni är världens bästa läsare och med det är jag nöjd!
Jag tänker ofta på er under dagen. En del av er har hängt med länge, kommenterat regelbundet och blivit som vänner. Men jag tänker på er andra med, att detta måste jag berätta och detta måste jag visa er. 

Jag har haft förmånen att träffa en del av mina bloggsystrar.
Beata som många kanske minns. Kloka Cis som kommenterar här ibland.
Annanas. Nelly som dog för några år sedan.
Jag har träffat Maria två gånger, hon å jag har på något sätt hängt ihop ända från begynnelsen och för mej är hon en bloggsyster i verklig bemärkelse för vi känner varann så väl. Jag har även haft nöjet att träffa färgstarka Nina och kloka Jessica.
Ja å så allas vår Ergo Sum då som jag ser som en nära vän.
Alla dessa människor som jag förmodligen aldrig skulle ha mött om jag inte bloggat är ju så klart nåt av det bästa.

Det sämsta är tiden jag lägger. Tankemödan. Särskilt i tider av strid.
Vissa dagar äts upp utav bloggen och emellanåt känner jag att det är på bekostnad av det verkliga livet. Av vänskap irl.
Men bloggen och ni är ett beroende som jag måste lära mej hantera.
Jag kan inte se hur jag skulle kunna sluta skriva?
Vad som skulle kunna få mej till det?
Kanske om ni mangrant slutade läsa.
Gör inte det är ni snälla.

Vad jag skriver. Om vem. Vilken hänsyn jag tar.
Mmmm.
Jag försöker tänka så att det jag berättar på bloggen skulle jag kunna berätta för en främling på bussen.
Jag är en oerhört transparent person. Öppen med känslor och tillkortakommanden.
Jag är oxå oerhört mycket mer privat än vad man kan tro. Egentligen är det ingen som riktigt känner mej.
När man bloggat så länge som jag och skrivit så många inlägg är det lätt att de där gränserna för vad som är okej att skriva och berätta blir flytande.
Lätt att man skriver lite mer än vad man tänkt sej.
Ändå är det sällan jag raderar. Då ofta av hänsyn till andra.

Om jag tar upp en konflikt eller en händelse. Kanske som har med min man att göra (händer sällan), med barnen (oxå sällan) eller med mina föräldrar (lite vanligare) så gör jag inte det för att lämna ut eller snacka skit om ex mamma el pappa.
Jag gör det mer för att belysa en känsla... bra el dålig hos mej. Förstår ni skillnaden?
De gånger jag bara är allmänt förbannad så skriver jag inte det.
Men det är en hårfin skillnad och det är inte säkert att läsaren uppfattar skillnaden.

Puss/ Asta