Ja, jag vet

Ja, jag vet.
Jag lägger orimligt mycket tid på att tänka på min viktuppgång.
Jag tänker nog på den... tja, hundra gånger om dan. Minst.
Och åtminstone hälften av de gångerna så försöker jag övertala mej själv om att DET ÄR  BARA FETT, DET ÄR INTE CANCER!!!
Än så länge en liten hälsorisk utan mer en estetisk trivselfråga men likväl.
Varje gång jag ställer mej på vågen har jag gått upp nåt kilo, varje gång jag tar på mej ett par byxor som det var någon vecka sedan jag hade sist så sitter de åt lite mer.
Sista veckan tycker jag att jag har tänkt mej för mer. Inte druckit alkohol. Ätit mindre portioner. Mindre godis. Resultat: 1 kg upp. Igen.

Ja, jag vet.
BMI är ingen särskild bra metod men nu ligger jag på övervikt på den med 25,5.
Jag har aldrig legat på faktisk övervikt innan.
Mätte mitt midjemått med och där skall kvinnor ligga åtminstone under 80 cm och jag hade 84.
Jag ser ut i kroppen som tjejen över 29 i BMI.

I natt när jag jobbade så såg jag det så tydligt. Större byxor än vad jag brukar ha (stl 70-80 kg!) och min vanliga tunika som brukar fladdra lös men som nu spände över stuss och byst.
Jag blev medveten om att alla andra oxå ser det, i synnerhet kollegorna på BB som inte sett mej på länge, medveten om att de i sina huvuden noterar "Hoppsan vad hon har blivit rund", för det gör jag själv. Trots att jag tycker att jag är en rätt snäll människa.
Medvetandet om att människor ser och tänker om min kroppsform är ny för mej och jäkligt obehaglig. Jag vill att de ska se mej och inte min nya vikt.

När jag skulle åka till jobbet satte jag på mina baggyjeans.
De brukar vara för stora. Jag har gått i dem när jag vill slappa till det eller vissa dagar när jag känt mej svullen. Nu kunde jag inte knäppa dem.
För några veckor sedan satt de åt, nu fick jag bara med nöd å näppe igen dem, med resultat att jag blev helt orörlig i bilen å fick ont i magen så jag fick knäppa upp dem och hasa fast dem på höfterna.

Jag har ju att brås på. Mamma är bara drygt 1,50 lång och har vägt över 90 kg och vi är lika genetiskt.
Jag kan inte låta detta rinna iväg.
Och även om jag gillar att jag har mer tuttar och är lite fylligare i ansiktet så kan det ju inte fortsätta så här. Jag har inte råd att köpa en helt ny garderob.
So, what to do?! Träning lär jag inte hinna med nu i dessa tider som väntar med praktik och en massa pendlande. Då återstår maten.
Jag får ta tag i 5:2 nu med det samma.

Ja, jag vet.
Ni har hört det förr...

Puss/ Asta

Summa summarium

Bild: Bara för att den är vacker. Stulen på nätet. Eller lånad...

Igår arbetstränade jag igen. Å jäklar vad jag förtjänade mina pengar.
Fick tydligare arbetsuppgifter av chefen, att städa pentryt och satte min ära på att göra det ordentligt.
Fyra timmar nonstop tog det.
Det var som värsta julstädet och i slutet skakade jag i ben och armmuskler av allt upp å ner farande på stolar, allt skurande, allt hukande.
Fint blev det.
Å bra kändes det.
Jag menar, det är ju egentligen inte så att jag som en student behöver träna på vårdsituationer och bemötande. Det har jag väl förhoppningsvis inte glömt på 2 månader som sjukskriven.
Istället är det mer att vara bland allt folk, alla ljud, ha tider att passa igen osv.
Berättade för min chef om min trötthet och mina nygamla symtom då jag var ledig och hon är så klok.
Vi bestämde att varannan dag blir bra. Alltså stannar jag hemma idag. Så jag får tid till återhämtning emellan.

Jag la mej toktidigt igår men har sovit skruttigt.
Det är bara att inse att vi stör varann en hel del jag å Gotteman om natten när vi försöker samsas på den lilla madrassen.
Vaknat måååånga gånger, men somnat om rätt så fort.

Idag är det fredag.
Unnardagen i min annars strikta kalorivecka.
Jag har börjat känna på kläder nu att jag har gått ner i vikt.
Håller inte längre på att kvävas av mina jeans när jag sitter ner osv.
Det känns fantastiskt!
Nu ska vi "bara" försöka hålla det här oxå. Det känns nästan som en större utmaning.
Jag är väldigt mycket antingen eller vad det gäller mat.
Skitbra på att svälta men jätte dålig på att äta lagom.
Det är som att när jag öppnar portarna ja då väller det in.
Jag väger alltid mest på måndagar som är min viktdag.
Dels för att jag unnat mej men ffa för att "unna" i min värld ofta är lika med salta saker (chips mm) och att kroppen då bundit vätska.
Idag vägde jag preeeecis över 60 kg. 60,2 kanske.
60 kg var ju mitt stora mål när jag började på 65 kg.
Kanske kanske om jag kan nå 58 kg som jag vägde för 8-9 år sen men det känns inte jätteviktigt.
Jag är stolt över mej själv!
Jag ska inte hålla på att tjata för mycket vikt i min blogg, är det nån som är intresserad av hur jag käkar osv så får ni tjoa.

Ska ta en runda med Gottfrid i kylan.
Solen lyser men det är svagt å det ser riktigt kallt ut.
Sen ska jag åka å handla mat. Kyl å frys gapar tomma här efter en längre tid med tom plånbok.
Laga till nåt gott till ikväll. Inte nödvändigtvis nåt flärdfullt.
Just nu är jag sjukt sugen på hemmagjorda köttbullar och luftigt potatismos med gräddsås och en sval öl till.

Ha en härlig fredag.

Puss/ Asta