Summa summarium

Bild: Bara för att den är vacker. Stulen på nätet. Eller lånad...

Igår arbetstränade jag igen. Å jäklar vad jag förtjänade mina pengar.
Fick tydligare arbetsuppgifter av chefen, att städa pentryt och satte min ära på att göra det ordentligt.
Fyra timmar nonstop tog det.
Det var som värsta julstädet och i slutet skakade jag i ben och armmuskler av allt upp å ner farande på stolar, allt skurande, allt hukande.
Fint blev det.
Å bra kändes det.
Jag menar, det är ju egentligen inte så att jag som en student behöver träna på vårdsituationer och bemötande. Det har jag väl förhoppningsvis inte glömt på 2 månader som sjukskriven.
Istället är det mer att vara bland allt folk, alla ljud, ha tider att passa igen osv.
Berättade för min chef om min trötthet och mina nygamla symtom då jag var ledig och hon är så klok.
Vi bestämde att varannan dag blir bra. Alltså stannar jag hemma idag. Så jag får tid till återhämtning emellan.

Jag la mej toktidigt igår men har sovit skruttigt.
Det är bara att inse att vi stör varann en hel del jag å Gotteman om natten när vi försöker samsas på den lilla madrassen.
Vaknat måååånga gånger, men somnat om rätt så fort.

Idag är det fredag.
Unnardagen i min annars strikta kalorivecka.
Jag har börjat känna på kläder nu att jag har gått ner i vikt.
Håller inte längre på att kvävas av mina jeans när jag sitter ner osv.
Det känns fantastiskt!
Nu ska vi "bara" försöka hålla det här oxå. Det känns nästan som en större utmaning.
Jag är väldigt mycket antingen eller vad det gäller mat.
Skitbra på att svälta men jätte dålig på att äta lagom.
Det är som att när jag öppnar portarna ja då väller det in.
Jag väger alltid mest på måndagar som är min viktdag.
Dels för att jag unnat mej men ffa för att "unna" i min värld ofta är lika med salta saker (chips mm) och att kroppen då bundit vätska.
Idag vägde jag preeeecis över 60 kg. 60,2 kanske.
60 kg var ju mitt stora mål när jag började på 65 kg.
Kanske kanske om jag kan nå 58 kg som jag vägde för 8-9 år sen men det känns inte jätteviktigt.
Jag är stolt över mej själv!
Jag ska inte hålla på att tjata för mycket vikt i min blogg, är det nån som är intresserad av hur jag käkar osv så får ni tjoa.

Ska ta en runda med Gottfrid i kylan.
Solen lyser men det är svagt å det ser riktigt kallt ut.
Sen ska jag åka å handla mat. Kyl å frys gapar tomma här efter en längre tid med tom plånbok.
Laga till nåt gott till ikväll. Inte nödvändigtvis nåt flärdfullt.
Just nu är jag sjukt sugen på hemmagjorda köttbullar och luftigt potatismos med gräddsås och en sval öl till.

Ha en härlig fredag.

Puss/ Asta

Trött är nog dessvärre mer än trött

 

Då har jag arbetstränat två pass.
Jag vet inte vad jag ska säga...

Mina kollegor är verkligen världens gulligaste.
Jag lullar runt på jobbet utan nåt annat ansvar än att jag faktiskt har min legitimation. Gör lite stödinsatser. Matar en patient, hämtar medicin för en kollega, vakar över en orolig tant, kollar mina mail.
Inget betungande alls. Inga krav.

Men igår kväll när jag kom hem märkte jag av en helt befängd trötthet.
Typ som om jag jobbat ett dubbelpass.
Jag sov oroligt. Drömde mycket, vaknade av svettningar, av att jag dreglat ner hela kudden (mycket obehaglig information nu.)

Idag...
Jag märkte under promenaden med Gottfrid att jag fick bröstsmärtor igen.
De kom från ingenstans. Utan att jag ansträngt mej särskilt hårt fysiskt och utan att jag var orolig.
Bröstsmärtor hade jag frekvent sista tiden jag jobbade och ingenting under sjukskrivningen.
Arbetspasset gick bra, bortsett att jag kände att jag hade för LITE att göra och att det skapade en vilsenhet hos mej.
När jag skulle hem klarade jag inte av att ha ljudet på på radion.
Kom lagom till hockeyn... det är kvartsfinal och en jätte viktig match. Å hockey är som sagt ett av mina största intressen, men jag orkade inte hålla koncentrationen.
Prövade att gå ut å gå en snabb halvtimmesrunda med hunden mitt i och kom hem när sudden death började.
Men det gick inte alls.
Koncentrationen var noll. Istället stegrades pulsen på ett mycket obehagligt sätt till reportrarnas ettriga stämmor och de flaschiga bilderna av hockeyn.
Så jag gick till er istället.

Jag känner mej... skör... på ett otäckt sätt igen.
Jag har tänkt oerhört mycket på den här 13 åriga flickan som slängde sej framför tåget efter att ha blivit utnyttjad av en 44 årig nätpedofil.
Det är hemskt... men det fäster på ett sätt som inte känns sunt.
Jag har läst mycket om det i tidningarna.
Hur hon vädjat till förövaren att inte släppa bilderna som han hotade om.
Sagt att hon var rädd, att hon tänkte ta livet av sej.
Men det ASET struntade väl i det.

Jag kan inte förklara, det väcker så mycket.
I och med min egen sexuella utsatthet i den åldern så kan jag känna hennes förtvivlan, hennes skräck. Man är bannemej inte stor när man är 13 år.
Man har inte så vansinnigt mycket tillförsikt och perspektiv att luta sej emot.
Det rubbat min värld.
Det rubbar min nyvunna tro på Gud.
Men HUR kan det få hända?
Hur ska en liten tunn söt flicka alldeles ibörjan av sitt liv få känna en sån förtvivlan att hennes enda utväg blir ett dundrande tåg.

Jag är så ohyggligt trött ikväll.
Nedstämd, ledsen, orolig över vart fan jag är på väg.
Är jag inte redo?
När fan blir jag redo då?
Eller blir allt bättre bara jag får krypa in i Gottfrids famn och sova bort ett par timmar?
Den som lever får se. Men det är dåliga tecken. Mycket dåligt.

Trött på att vara en sköris. Letar desperat efter min harmoni.
Den må vara lite luggsliten men jag har haft den länge så hittar du den kan du väl vara schysst å lämna tillbaka den,

Säger Go natt då. Lite stukad.

Puss/ Asta

Veckan som gick å veckan som kommer

 

Jag lämnar debatterandet bakom mej... för nu... och fokuserar lite på mej, på mitt, på veckan som varit och veckan som kommer.

Sista veckan hemma som sjukskriven. Alla dessa veckor och all denna fria tiden som gått. Nu är den slut.
Från och med imorgon börjar jag arbetsträna. Rehabiliteras tillbaka förhoppningsvis. Till en fungerande sjuksköterska i en icke fungerande arbetsmiljö.
Well, en dag i taget.
Jag känner mej nervös. Det har ingenting med kollegorna att göra, egentligen ingenting med kraven heller för de finns inte den närmaste månaden.
Det är väl mer en oro över att saker å ting inte skall komma tillbaka till mej.
Tryggheten. Yrkesstoltheten. Glädjen till jobbet. Tålamodet.

Under veckan som gått har jag vilat mycket men oxå varit social.
Ätit lunch med en vän. Mött kära Annanas. Varit på jobbet å hälsat på.
Jag har sett på hockey. Gått långa promenader med lill-killen. Börjat valpkurs.
Jag har umgåtts med min man, med min Mini. Vi var på en fantastiskt trevlig parmiddag igår där vi drack ananas-cosmopolitan, vin, åt kyckling, dansade på stolarna, tryckte in ostbågar i gapet, spelade kort och hade allmänt supermys.
Kom i säng klockan 04 i går natt, så ikväll blir det tidig sorti.

Jag har hållit fast vid mina goda vanor.
Ätit med återhållsamhet. Förutom en del synder i fredags och ännu fler igår.
Jag har fortsatt med låååånga promenader. Med att dricka massor av vatten.
Å med att tala med Gud varje kväll innan jag somnar.
Jag känner mej hyfsat harmonisk i grunden även om jag gruvar mej för morgondagen.

Imorgon drar det alltså igång.
Jobbar 16-22.
Eller arbetstränar.
Innan dess ska jag på ett jobbigt möte med Mini, rektorer, kuratorer å allt vad det är.
Mini är skoltrött, less i största allmänhet och hon har två rötägg till lärare.
Två lärare som skälper mer än de hjälper sina elever.
Som använder sexism i sin undervisning. Som talar nedlåtande till sina elever.
Jag måste sätta ner foten men det känns ju inte KUL precis.
Å så är det viktdag imorgon. Spännande. För mej. Att ni skiter i vilket förstår jag mer än väl.

Puss/ Asta

Dr Gunnar

Jag var hos Doktor Gunnar idag.
(När jag gick i skolan hade vi en föreläsning med en sjuksköterska som hela tiden hänvisade till läkaren hon jobbade med i var och varannan mening. "Doktor Siåså säger Dr Siåså menar, Dr Siåså tycker att, Som Dr Siåså alltid insisterar..." Tills vi eftermiddagströtta studenter vred oss av fniss å skickade lappar om vilken typ av vuxenlekar Syster Föreläsare och Dr Siåså säkert ägnade sej åt.)
Det var en parentes, men jag känner att det själv finns en stor risk att jag själv kommer låta likadant. Inte för att jag är horney på nåt sätt på "Dr Gunnar" utan för att jag tycker han är ett under av klokhet, pedagogik och empati.

Jag var alltså hos Dr Gunnar. (Paus) Med min utbrända själ som jag själv tycker har återhämtat sej rätt så väl.
Lite nervös, för jag visste inte riktigt själv vad jag trodde skulle vara "bäst för mej" men jag tänkte att jag säger precis som det är och förlitar mej på professionen.
Så. Jag kom dit. Dr Gunnar sa att jag såg glad ut och jag svarade att jag mår rätt så bra.
Ingen ångest, jag är inte ledsen, jag känner mej i stort sätt som mej själv men är lite mer lättstressad, lite mer lättaggad åt alla håll, fortsatt ljudkänslig. Jag berättade att jag tar in "för mycket" om stressen kollegorna vittnar om på facebook och att jag känner sån bitterhet gentemot politikerna.
Jag sa även... till Dr Gunnar :)... att det är svårt att avgöra HUR jag mår för jag lever en ganska så enkel tillvaro där hemma med sovmorgon, långa promenader, eftermiddagslurar och allt vad det är.
Jag planerar in saker var annan dag ungefär, för även om det är roliga saker så blir jag stressad av att ha för mycket framför mej.
Ungefär så.

Lite till min förvåning så sjukskrev han mej helt 2 veckor till för att jag därefter skall arbetsträna (innan jag går på halvtid.) Vara på arbetet utan prestationskrav. Kunna gå hem om det känns jävligt. Inte räknas in i bemanningen utan mer ses som en resurs.
Jag skriver det så sent idag för jag ska prata med min chef.
Hon är väldigt väldigt bra, men jag vet ju att jag ställer till bekymmer för henne å det känns "så där."
Samtidigt känns det bra.
Det är som Dr Gunnar säger, det tar tid att läka utmattning. Ingen... varken jag, min arbetsgivare eller samhället... tjänar på att jag kommer igång för fort och sedan får bakslag. Jag ska hålla... för att kunna producera... till jag blir 65 år. Eller 85 som det lär väl vara om vi inte byter regering.
Det låter ju klokt. Det ÄR klokt.

Puss/ Asta