Halvårsredovisning. Vilken grej! Vilken tjej!

 

Sex månader... ett halvt år... inte riktigt men när den här månaden är slut har jag tränat. Regelbundet dragit mitt nyckelkort på Friskis & Svettis.
Det är ju... om man känner mej... helt surrealistiskt att jag faktiskt hållit i och snart måste lösa ett nytt halvårskort.
Jag måste säga att jag är omåttligt stolt över mej själv!

Jag bestämde mej i december för att för en gång skull ge ett nyårslöfte.
Att börja träna. Att bli stark(are.)
Och nej, jag trodde inte på det. Räknade i huvudet hur mkt det skulle kosta utslaget per månad om jag gav upp halvvägs.
Mer av nöd än av lust var det det där löftet.
Lederna värkte nästan varje dag. Jag var i usel form.
Droppen var när jag likt en gammal människa fick dra mej upp från sittande i duschen till stående.
Jag ville bli stark. Inte snygg. Det var viktigt. Jag är alldeles för lite fåfäng för att kunna ha det som motivation.

Hur har det gått då?
Bortsett från att jag faktiskt gjort detta, för mej oerhörda, att inte ge upp utan hålla i en träning.
Stark skulle jag kanske inte säga att jag är men jag är starkare.
Jag är i betydligt bättre form än vad jag var den 2:a januari när jag skrev in mej på gymmet.
Jag har inte ont i några leder längre och jag reser mej utan att dra mej upp.
Några kilon har jag tappat vilket är trevligt även om det inte var målsättningen och jag försöker jaga bort det där fåfänga... att jag älskar biffiga axlar och armar och ohälsosamt ofta kollar i spegeln om nåt händer med de där stackars bicepsen.
Det ska aldrig bli min dragkraft... men det gör inget om det så att säga följer med :)

Jag tycker faktiskt att det är rätt trist, särskilt sedan min äldsta dotter slutat och min yngsta å jag sällan går tillsammans.  
Jag har insett att motivation och lust är två krafter som jag inte kan förlita mej på om jag vill hålla i.
Det är bara att göra det. Ta på sej kläderna å gå. Oavsett vad lusten (inte) säger.
Tre gånger i veckan. Det ska göras.
Oftast är det okej när jag väl är där.

Fåfängan och risken att börja tänka i viktnedgång och yta är faktiskt inte det som jag får jobba mest med även om jag, jo aktivt jobbar med det.
Svårare har jag med att jag känner mej kass.
Jag råkar jobba på en arbetsplats full med hurtbullar.
Det har helt klart fördelar för jag har fått hjälp med mycket av mina kollegor.
Men de är lixom sådana att de lyfter sin dubbla vikt och/eller tränar sex dagar i veckan och/ eller springer en halvmara före jobbet och/eller har 20 000 steg en lat dag.
Då är det lätt att känna att den egna prestationen. 4 svettiga kilometer lufsande eller att göra knäböj 10 x 3 med 25 kg är rätt kasst... särskilt efter ett halvår.
Jag tror att allt för många känner igen sej i det här även om alla kanske inte är lika öppenhjärtiga (heter det öppenhjärtiga? alltid trott det heter öppenhjärtliga) med det som jag (tydligen alltid måste vara.)
Varför är vi sådana?!
Men jag försöker tänka att detta är inte min hobby. Inte mitt livselixir.
Det är med Bente, med havet, med barnen jag hämtar kraft.
Detta gör jag för att jag måste, för att kroppen ska fungera, samarbeta ett gäng år till. Just FÖR att stora starka röda franska hundar är mitt liv behöver jag muskler.
Och uppenbart gör jag det tillräckligt bra för den målsättningen.

Puss/ Asta                                  

Träning och återfall. Att vakta på sina motiv.

Jag har tränat 3 månader nu. 3 gånger i veckan.
Jag har jobbat med min kroppsacceptans betydligt längre.
När jag började träna efter 50½ år på jorden var det för att jag faktiskt kände mej rädd av kroppens förfall. Av att jag var trött i ryggen efter ett normalt arbetspass, av att jag knappt orkade lyfta upp Noah längre, av att jag ta me fan fick DRA mej upp i duschslangen när jag skulle gå från sittande till stående i duschen.
Jag var femtio år. Inte åttio. Och jag vill gärna hänga med och vara hyfsat aktiv många år till.

Min motivation och mitt mål var således glasklart: Jag ville bli stark(are.)
Stark kan man som bekant vara även om man har både gäddhäng och valkar i midjan. Styrka har ingenting med dubbelhaka att göra.
Och jag försöker verkligen hålla fast vid det tankesättet.
Men jag har märkt, efter att ha tappat ungefär 5 kg i vikt till följd av träningen och efter att kroppen så smått börjat förändrats att de där tankarna... de jag jobbat jävligt hårt med att bli av med... vaknar lite.
Det kan vara att jag väger mej (varför?) och suckar över att det inte blivit nåt mer. Det kan vara att jag surt noterar att jag ännu inte klär i att ha tröjan istoppad i jeansen för min midja är för obefintlig. Det kan vara att tanken swishar förbi om några veckor med 5:2 kanske eller att jag får dåligt samvete över att det blir öl å chips igen och snabbt räknar ihop ungefärlig kalorimängd (dock aldrig tillräckligt för att avstå.)
Och jag föraktar det där.
Jag blir besviken på mej själv och trodde jag kommit längre.
Att jag inte tränade för att bli "snygg."

Fast egentligen.
Man ska inte vara för hård mot sej själv. Jobba vidare, absolut men inte slå på sej själv över att man faller.
Vi kvinnor har sedan vi varit pyttesmå fått lära oss att vårt främsta värde sitter i vårt utseende och i att behaga.
Åh så söt du är. Vilken fin klänning. Och vilket fint hår du har. En riktig liten prinsessa.
Från tonåren och framåt handlar allt om att duga för den manliga blicken.
Att vara knullbar.
Jättefint om du är kompetent oxå. Skithärligt om du är smart eller rolig.
Men framförallt ska du vara snygg.
Och alla vet att för den stora massan (män?) är snygg = ung, smal och fit.
Hela livet har vi fått höra det. Sett det. Läst det. Hjärntvättats med det.

Jag har nåt långt.
Ett resultat av hårt arbete och säkert oxå tidens tand.
När man blir äldre blir man klockare men man inser oxå att man blir allt mer osynlig. Som tant är du asexuell. Inte längre kvinna utan tant.
Det är något befriande men oxå... tack vare att det varit så hela livet... nåt frustrerande.
Dubbelt.

Så ja. Jag får jobba vidare helt enkelt.
För det var ju stark jag skulle försöka bli eller hur?

Puss/ Asta

Från mej till mej

Detta tyckte jag att jag var värd. Kollektion från Stronger.
Som belöning för att jag nu tränat regelbundet tre gånger i veckan (och tyckt att det är kul!) i två månader och som pepp att fortsätta.
Jag vet att Strongers tajts är fantastiskt bra för min Mini äger flera set.
Från början var jag inne på att beställa setet i den nya våriga hallonröda färgen men trots all... kvalitet först och allt det där... vill man ju att det ska SE snyggt ut oxå och jag tror kontrasten mellan mej och modellen ovan blir tillräckligt stor ändå.
Fel på tanken eller ej, tror tyvärr många känner igen sej, så kommer jag att känna mej mer bekväm i svart.

Första månaden gick jag hellre på pass. Februari har nästan bara blivit gym.
Gillar båda men gym är ju friare, att man kan gå när helst det passar en.
Egentligen borde jag investerat i ett par PT timmar, hade förmodligen varit mer välanvända pengar än ett snyggt träningsset för jag är väldigt osäker på om jag tränar optimalt. Om jag får med alla muskelgrupper.
Jag är ju en sådan novis på det här och vet i princip bara att jag tränar ben, rygg, armar men inte vilka muskler.
Imorgon ska jag i alla fall ta hjälp av ett riktigt proffs.
En kollega till mej som är grym på (ja mycket men i detta fallet) gymmande ska hjälpa mej med att se så tekniken är rätt vid basala övningar som marklyft och knäböj.
Det ska bli kul.
Ja, visst är det HELT otroligt... Asta Pastasson säger att nåt som involverar att inte få lata sej ska bli "kul." Jag är lika förvånad som ni mina trogna läsare måste vara.

Hade en liten tanke om att åka och träna ikväll.
Jag gick av natten i morse och det är väldigt olika hur det känns.
Trött är jag nästan alltid när jag vänder tillbaka dygnet men i olika grad.
Men ikväll efter Benterunda utmed stormigt hav känner jag mej helt urlakad.
Natten som var va ( jättekul men) stressig och jag satt inte många minuter, det gör stor skillnad för kraften dagen efter.
Man måste vara lite snäll mot sej själv oxå. Lyssna på kroppen.
Tror den snarast behöver en stor (kall) stark och tidig sänggång.

Puss/ Asta

Årets första månad

Inför 2020 satsade jag på nyårslöften istället för målsättningar och förhoppningar för första gången på säkert 20 år. Och jag gick All in och gav flera stycken löften.
De handlade främst om:
💙 Att börja träna för att bli starkare och rörligare
💙 Att komma ut och gå minst en gång varje dag oavsett omständigheter
💙 Att dricka mindre alkohol, välja mina tillfällen bättre
💙 Att fortsätta med att inte äta griskött
💙 Att drastiskt dra ner på sociala medier, ffa Facebook
💙 Genom mindre alkohol och mindre tid på sociala medier frigöra tid till mer kvalitativa saker som att se film, skriva brev, hänga med Bente och läsa romaner.

En månad har gått och hur har jag skött mej hittills?
Tja, lite gott & blandat kan man väl säga.
Jag väljer att inte se på det som misslyckande, eller rättare sagt, jag försöker att se på det som att jag påbörjat en resa och att det rör sej åt rätt håll.

💚 Jag anmälde mej till Friskis & Svettis och även om min målsättning var tre gånger i veckan så har det oftare blivit två gånger/ vecka. Men jag har i alla fall skrapat ihop 11 antal pass denna månaden. Testat både gruppträningar och gym.
💚 Jag har varit ute och gått varje dag utom en då jag aktivt valde att vara med Noah istället. Det känns ok.
💚 Ja, jag har druckit mindre mängder alkohol och vid färre tillfällen men kan bli ännu bättre här.
💚 Jag har inte ätit någon form av fläskkött och försöker även välja godis utan gelatin men där misslyckas jag ibland.
💚 Sociala medier. Här går det "så där." Det är lite dagsform men tyvärr den punkt jag känner går sämst.
💚 Jag har haft en lässvacka på en månad ungefär men nu börjat igen.
Sett betydligt mer serier och filmer... ganska lätt eftersom jag ser så lite.
Ser ni den magiskt bra svenska serien Kalifat?

Mest förvånande har varit
- Hur svårt det är att göra slut med Facebook
- Hur lätt... och kul... det är med träningen.
Jag känner mej ändå nöjd med mej själv. Om det är inbillning eller ej men jag känner mej lite mer rörlig, stark och stabil. I fas med mej själv.
Januari 2020 har varit sammantaget en BRA månad.
En GOD inledning på det nya året och decenniet.

Hur har du det?

Puss/ Asta 

Ska man skriva om träning?

Det här är inget inlägg om att träna. Det här är ett inlägg om vilken typ av blogginlägg som är okej att skriva och ett resonemang kring om och hur det påverkar att skriva om träning eller andra livsstilsändringar och där jag inte är riktigt klar med det själv.
Jag börjar inlägget så här därför att inledningen av inlägget syns på Facebook och ni som blir triggade av att "Nu tränar Asta" (denna veckan åtminstone) inte ska välja bort.

Som sagt. Jag följer många kroppspositiva konton och har gjort så ett tag, det är underbart läkande att få se en mångfald av kvinnor och inte bara den stereotypa unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan som vi utan att tänka på det matas med hundratals gånger per dag.
Väldigt många, jag törs nästan skriva alla, har en skev bild av hur kvinnor och kvinnokroppen ser ut.
Och inte bara det, vi jämställer oxå denna unga, smala, fita, fotoredigerade bild av en kvinna med hälsa. Smal blir per automatik hälsosam, tjock motsatsen.
Ung, spänstig hud blir det normala, rynkor och slapp hud det förstörda.
Allt detta är förstås fullständigt rubbat men vi ÄR i väldigt hög grad hjärntvättade av hur vi kvinnor ska se ut. Det finns starka krafter som vill bevara kvinnors negativa syn på sej själva då det är en mångmiljardindustri att kränga produkter och tjänster som kräver just detta.
Det finns en uppsjö av fantastiska kroppspositiva konton på Instagram och genom att få upp deras bilder och många gånger kloka texter går det att lära om. Att se igenom.

Inom den kroppspositiva världen är det ofta förenat med stor kritik om någon skriver om livsstilsförändringar, till exempel träning. Framförallt träning.
Det anses kunna upplevas som triggande och kroppshetsande.
Få folk att känna sej mindervärdiga eller... ja, jag vet inte riktigt.
I min värld beror det på HUR man skriver och vad syftet är men jag inser oxå att jag genom åren jag följt dessa konton lärt mej en massa och ändrat min syn på väldigt mycket som för bara några år sedan verkligen var fucked up.
Jag känner mej ambivalent om och i så fall hur jag ska skriva om mina tankar om detta.
Under 2019 kände jag att jag började bli gammal. Alltså gammel-gammal, äldre än vad jag är. Jag kände mej klen. I dålig kondition. Leder protesterade och började göra ont. Jag var trött orimligt mycket. Koncentrerade mej på fel saker.
Så inför 2020 gav jag, som aldrig ger nyårslöften, just ett löfte om förändring.
Om att få mitt liv mer i balans.
Ett steg att nå dit var att teckna mej hos Friskis & Svettis.
Jag tycker det är skitläskigt att skriva om för jag är så himla rädd att misslyckas. Jag är till och med rädd för att tänka det.
Jag har aldrig lyckats hålla i träning tidigare så varför skulle jag göra det nu?
Om jag höll i... ungefär 5 veckor... så som de flesta gör som ger nyårslöfte att träna och sen återgick till min mer... tja, bekväma hållning att dricka öl och hänga på Facebook så skulle jag känna mej ännu mer misslyckad än tidigare.
Jag har inga ambitiösa mål med min träning.
Har inga planer på att ta min dubbla vikt i marklyft, att springa Göteborgsvarvet eller att tappa 15 kg i vikt. Jag vill bara inte begränsas av min kropp i det dagliga livet i förtid. Jag vill visa att man kan vara lite rultig, lätt orka hela pizzan själv men ändå vara i bra form. Och "bra form" syftar här bara till just ork och att vara funktionell i sin kropp. För det ÄR en jäkla skillnad på att vara fyrtio år och femtio år. Det händer en massa nedbrytande under de åren. Ingenting är gratis längre.
December 2020 vill jag känna att jag är lite starkare än vad jag var för ett år sedan. Att jag gör bättre val för mej själv. Att livet är lite mer i balans.

Jag har, sedan jag började blogga för gud vet hur många år sedan, alltid skrivit om det som engagerar mej just nu. I mitt liv och på ett vidare plan.
Att berätta om min träning, skriva om hur ängsligt det känns att komma till en gruppträning och vara ny och klart sämst eller om den sköna tillfredsställelsen av att ha gjort sitt bästa eller om hur gött träningsvärk kan kännas eller hur läskigt gymmet är eller... Ja det skulle kännas bra.
Å andra sidan så vill jag ju då inte trigga fram känslor av skuld eller hets hos någon.
Jag tänker, även om jag förvisso tycker det är en HELT annan sak, om de som gör fillers och kroppskorrigeringar att de är ett offer för det här vi började prata om... idealet av den unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan... så gör det då om du absolut måste men skriv inte om det. Jag blir förbannad på influensers som har tusentals ofta unga följare och som saluför sån skit.
Är det samma sak med träning tycker ni?
Även om det är tantgympa 2 gånger i veckan på Friskis & Svettis?
Ge mej era tankar!

Puss/ Asta

Är jag för gammal?

Lyssnade på Måns Möllers oväntat tänkvärda sommarprat men det som inspirerade mej mest var alla fysiska prestationer han genomförde.
Vasaloppet. Ironman där man tydligen cyklar 18 mil, springer ett maraton och simmar 4 km i hav. Och hur han sedan cyklade kust till kust i USA.
Hans tränare (tror jag det var) berättade hur Måns från början, inför Vasaloppet var totalt otränad. En kille som aldrig idrottat och som var hyfsat otränad.
Att det gick... menade den här Christer (kanske han hette)... berodde på en stark motivation och inget som helst konsekvenstänk. Måns funderade inte innan över lur långt någon av hans projekt var, hur svårt det var å om det var möjligt.
Som en parentes kan man ju nämna att programmet i mångt och mycket handlade om att sonen har autism. Det är väldigt ärftlig och utan att vara neropsykiatriker skulle jag våga mej på att gissa att Måns inte heller har fullständigt ordning på alla bokstäver och att det säkert kan vara en förklaring. Det är säkert hans superkraft, eller en del av den.
Jag tror inte vem som helst skulle kunna åka Vasaloppet otränad ens på en väldigt kass tid. Jag skulle verkligen inte kunna det.

Jag dras med ett gäng neuroser och är säkert högkänslig uppå det, men någon bokstavskombination har jag inte.
Inte heller Måns självförtroende eller brist på konsekvenstänkande.
Vad jag däremot märker allt för tydligt att jag har, bortsett från en otränad kropp, är att jag numera har en gammal otränad kropp.
Jag har levt mer fysiskt de senaste tre veckorna än tidigare men det har verkligen inte varit tal om något Vasalopp.
Jag lyckades springa min första halvmil i måndags. Dagen därpå kämpade jag mej till 2 kilometer, egentligen protesterade kroppen redan efter en halv.
Igår gick jag två korta promenader på sammanlagt 7-8 km.
Idag gick jag lite raskare drygt 6 kilometer. För att vila kroppen, inte överanstränga den, med en liten tanke om att springa en runda i morgon men ländryggen värker av det här lilla.

Det blir lite moment 22. Jag vill träna men jag vill inte bli skadad.
Jag har för mycket konsekvenstänk.
Jag är rätt säker på att den här molande värken i ryggslutet beror på bristande magmuskler. Obefintliga sådana och min kropp har aldrig protesterat så här när jag försökt träna.
I likhet med Måns har jag egentligen aldrig motionerat.
Mitt tränings CV består av att jag i barndomen gick några terminer i simning.
Som småbarnsmamma gick jag två terminer på tantgympa.
Jag gick regelbundet på gym under ett år för ca 10 år sen.
Sen har jag försökt springa några vår och somrar.
Aldrig förr har jag känt av så att kroppen inte vill eller orkar.
Det är inte träningsvärk utan den är för klen helt enkelt och förmodligen vborde jag börja på sidan 1 a med att träna upp bål och rygg men jag har varken tid, ork eller motivation att träna annat för att kunna träna det jag vill.
Jag känner mej gammal och klen.
Det är inte särskilt kul.
Jag ser på min yngsta och äldsta dotter som har ungefär samma utgångspunkt gällande hur otränade de var vid start att deras kroppar pallar.
Jag blir faktiskt lite rädd.

Här får ni gärna komma med tips, tankar och erfarenheter.
"Måste" jag börja från början?
Tar kroppen stryk av rörelse eller känns det bara så?
Hur får jag mest effekt av minst ansträngning? (Betänk att jag är en lat människa.)
Hur gör jag för att inte ge upp?
Är det ens möjligt för en äldre människa att få ordning på ett förfallet kroppaskrälle?

Puss/ Asta

Jämförelsevis

Jag är femtio.
På så många vis är jag en klokare människa än vad jag varit tidigare framför allt när det kommer till det här som jag ofta tjatar om, att vara sin egen bästa kompis.
Jag kroppshetsar mindre, jag har ett mindre bekräftelsebehov, jag har mer realistiska krav på mej själv. Jag lyckas oftast med det här att inte säga något till mej själv som jag inte skulle säga till någon annan jag bryr mej om.

Men det här med att jämföra sej?
Iiiiiinte riktigt där ännu.
Jag kan bara inte låta bli i alla lägen.
Som tex när jag var och simmade här om dagen. Som barn var jag bra på att simma. Typ bäst i klassen. Gick i simklubb, tränade flera gånger i veckan, tävlade ibland. Jag var bra. Snabb. Stark.
Men här om dan, simmade 1000 meter, växlade mellan bröst och ryggsim för jag får så ont i nacken annars... alltså bara DET... och en gubbe på 70+ blåste om mej. Jag försökte faktiskt hålla jämna "steg" men fick ge mej.
När det kommer till löpning är i princip alla bättre. Jag springer långsamt, kort å fult.
Ja faktiskt är det så att det må stå att jag är femtio år i passet men rent fysiskt är jag betydligt äldre än så.

Fast alltså, varför jämföra sej?
Det är sååå dumt.
Jag blir varken bättre eller sämre av hur andra presterar.
Det spelar min fysiska hälsa absolut noll och nada roll hur många som inte kan springa 50 meter eller hur många som plättlätt springer en maraton.
JAG är den jag är ändå.
Är det nån korkad tävlingsinstinkt eller vad är det?

Den enda man bör jämföra sej med... om man nu absolut måste... är sej själv.
Och inget gott kommer av att jämföra sej med hur jäkla bra man var för 20 år sen (om man nu var det, jag var ungefär lika oatletisk då.)
Nej, jämför med  hur det var innan du bestämde dej för att göra något åt... vad du nu gör något åt.
Jag har tex, utöver mina dagliga promenader, sprungit och simmat 4 dagar denna veckan. Veckan innan sprang jag två gånger. Veckan dessförinnan... noll.
DET kan jag jämföra med. Om jag nu nödvändigtvis ska.

Men det har jag säkert lärt mej... när jag är sextio eller nåt.

Puss/ Asta

Personlighetsklyvning

Jag hade tänkt skriva ett peppigt inlägg om löpning och vad jag redan efter 5-6 gånger känner att den ger mej i form av endorfiner och lugn men jag har så satans ont i huvudet att jag tappade lusten.
Jag får för övrigt ofta ont i huvudet när jag sprungit, inte av vätskebrist för jag dricker på bra, utan förmodligen för att det fortfarande är såpass tungt att jag spänner nacken för mycket. Det är i alla fall min teori.

Jag får ofta höra... när jag gnäller om hur tungt, jobbigt, motigt det är att komma igång att springa... att jag ska göra något annat. Något mer lustfyllt, något roligare och att promenader oxå är bra.
Och jag förstår hur ni tänker, det ÄR lättare att göra roliga saker och promenader är bra av en mängd anledningar.
Men löpningen HAR en massa som annat inte har.
Det förbättrar min astma och mitt psyke på ett helt annat sätt än vad powerwalk gör och det ger ett sådant rus av lycka och lugn när det är avklarat.
Jag känner bokstavligen hur bra för min hjärna löpningen är.
Igår var första gången på denna omgång som jag kände det där riktiga ruset efteråt. Känslan av att jag vill ut igen, en gång till!
Den är svårslagen.
Idag när jag sprang hade de klippt gräset i hela området och då sa kroppen snarare jag får fan inte luft.
Inte en fullt lika fantastisk känsla!

Att springa är däremot ingen njutning. Möjligtvis väldigt korta stunder i stöten.
Faktum är att min personklyvning... ni vet, jag är motsägelserna personifierad... verkligen kommer i full blom under löpturer.
Jag springer korta rundor ännu, runt 3 kilometer, och även om jag springer långsamt så tar det inte särskilt lång tid.
Men jag hinner tänka/ känna...

Fan så jobbigt det här är, varför gör jag det?!
Det går bra nu, nu går det bra, det går så jävla bra!
Jag är för gammal. För tung. För lungsjuk.
Idag är det lätt!
Idag är det tungt!
Om jag skulle ta och springa en omväg, utmana mej lite.
Finns det nån genväg?
Nä, nu går jag! Det gör du inte! Jo! Nej! Jo! Nej"
Jag kan! Jag kan faktiskt!
Å herre gud, tänk om jag får en hjärnblödning?!
Snart kan jag nog ta en halvmil.
Jag kommer aldrig kunna springa en mil igen.
Alla andra kan ju...
Du är fan så mycket bättre än de som aldrig springer.

Ja, ni hör. Växlar mellan fullständig hybris till att tänka att jag är värdelös.
Men bortsett från helt överlägsna egenskaper hos just löpning så gillar jag två saker med det.
1. Att identifiera mej som en som springer. Tills för fem år sedan trodde jag att det med alla mina år som rökare och med min svåra astma var en omöjlighet.
2. Lättillgängligheten. Jag hinner inte ångra mej. Jag tar på mej kläderna, snör på skorna och sen är jag iväg.

Puss/ Asta

Vad sjutton håller min kropp på med?

Jag tänkte skrivit ett inlägg igår efter att ha varit ute och sprungit för andra gången denna vecka att "Nu jävlar är jag på gång" och eftersom jag idag har en helt blank dag så hade jag tänkt springa idag med.
Planen är ju att tre gånger i veckan SKA jag träna, blir det ytterligare någon gång är det bonus och lök på laxen men inget jag egentligen ska sträva efter.
Den huvudsakliga anledningen till att springa tre gånger i veckan just nu är varken flås eller muskelstyrka utan att skaffa mej den där vanan.
Den åtråvärda vanan. Det eftersuktade begäret till att få springa.

Så jag sprang (joggade, lufsade fram) igår och idag har jag svinont i halsen!
Så där så att man grimaserar när man sväljer sitt egna spott (men inte kan låta bli att göra det hela tiden.)
Jag tycker så förbaskat synd om mej själv och jag undrar vad fan det är som händer?!
Varför uppför sej kroppen så här, jag känner inte igen den?
Jag har börjat-pausat, börjat-pausat träningen hur många gånger som helst under hösten och efter ett-två-tre träningspass så får jag ont i halsen. Hela tiden.
Vad ÄR det?!

Jag vill ju träna för att ta hand om min kropp. Jag vill bli starkare och friskare.
Men jag är i grunden jäkligt lat och det tär på motivationen att jag håller mej frisk så länge jag sitter i soffan å häckar men blir förkyld så fort jag anstränger mej.

Denna hösten har varit helt exceptionell. Hösten är normalt min årstid, då jag är som friskast fysiskt och mår som bäst psykiskt.
I år har det inte varit så. Jag håller inte i huvudet längre hur många gånger vi varit förkylda. Jag har haft extremt svårt med sömnen (vilket är något bättre de senaste veckorna) och jag har mått väldigt dåligt psykiskt.
Kropp å själ hänger ihop. Så långt är allt logiskt men hur sjutton man kan få halsont av att springa en stund får jag inte ihop med mina patofysiologikunskaper.
Förkylning får man ju av virus och bakterier. Inte av frisk luft och pulsökning.
Jag börjar till å med bli lite orolig. Finns det nåt underliggande? Nån orsak till att jag har immunförsvar värre än en tvååring som börjat på förskolan?
Det är ju fan inte normalt att bli krasslig jämt. Jag som normalt är förkyld en gång om året max.

Som sagt, normalt är jag förkyld någon gång om året.
Jag käkar slarvigt, men det har jag alltid gjort.
Jag sover dåligt, men det har jag gjort länge.
Skillnaderna i mitt liv i år jämfört med tidigare år är vad jag kan komma på...
- Jag jobbar på förlossningen (men jag har alltid jobbat med sjuka människor, här är de friska)
- Jag jobbar natt
- Jag äter inte längre antidepressiva
- Noah har börjat förskolan (men jag har varit förkyld fler gånger än han.)
Kan förklaringen finnas här?


Trist inlägg. Ville mest gnälla av mej lite. Och kanske finns det någon som har en klok tanke om vad det kan bero på att min kropp... plötsligt... verkar allergisk mot träning?

Puss/ Asta

På et igen

Idag var första gången som jag sprang efter förkylningen. Har kvar en del slem i luftvägarna och därmed en del hosta men värst är det med motivationen.
Inte alls lika pepp som när jag tvingades till vila för 1½ vecka sedan.
Jag tog min kortaste runda, 3 km och jag sprang den långsamt, och ja det funkade men var inte alls så där kul som sist. Jag får helt enkelt ligga i och hoppas att det vänder snart. Alla de där fördelarna och vinsterna jag såg då finns ju kvar.

Paulo Roberto säger rätt mycket dumt. Men han brukar säga något i stil med att om man bara ska träna när vädret är fint och man själv utvilad å sugen så blir det inte många tillfällen.
Det gäller alltså att hålla i även de blåsiga, kalla, regniga, trötta, sura dagarna.

Jag är ordentligt klen i kroppen. Jag har aldrig varit vältränad men så här ur form har jag aldrig varit. Trots att det bara blev stillsamma tre kilometer idag (och sen fyra kilometer hundpromenad) känner jag mej trött i ryggen. Inte ont direkt mer sånt där "febermol" ni vet. Riktig träningsvärk kan vara så där lite gottont.
En smärtsam påminnelse på att man varit duktig. Men detta får mej bara att känna mej klen och usel.
Det i sej blir en sporre. Jag är faktiskt inte 80 år och jag vägrar bli så här gammal i förtid.
Jag tror, att om man skall genomföra en förändring (och särskilt om det är en motig en) så gäller det att ha ordentligt klart för sej varför. Varför det är viktigt och vart man vill nå. Vad målet med förändringen är.
Och jag HAR det där klart för mej.

MÅLET är denna gång inte att tappa X antal kilon, nå en viss distans eller en viss tid. Målet är att få in träning till en naturlig del i vardagen. Att det ska bli självklart för mej att springa tre gånger i veckan.
Just tre gånger/ vecka tror jag är genomtänkt och bra.
Det är tillräckligt ofta för att ge resultat och för att det inte hinner gå för lång tid emellan. Men det är oxå realistiskt, fler gånger kommer jag inte att fixa alla veckor eftersom jag jobbar rätt mycket. Och jag vill inte ha ett mål jag ständigt misslyckas med. Att lyckas är viktigt.

ANLEDNINGEN är just det jag skrev om ovan i första hand. Jag är fyrtioåtta, inte sjuttioåtta. Och sjuttioåtta är nog mer sanningsenligt om man skall mäta min nuvarande fysiska ålder. Det är viktigt för mej att orka vara en aktiv mormor/farmor och jag är ju dessutom förälskad i den stora rasen Dogue de Bordeaux som kräver en viss fysik. Ska jag orka ytterligare en eller två sådana efter Gottfrid så är det skärpning som gäller.
Dessutom vet jag att jag behöver det mentala skyddet som löpning ger.
Jag vill bygga styrka inifrån och ut. Bli en starkare människa på alla sätt.

Då och då swishar fåfänga tankar förbi. Dotterns kommentar från Greklandsresan om att jag "fått en tantkropp" kan fortfarande bränna till.
Jag försöker att ignorera de tankarna. Ignorera tankarna på hur löpningen kan forma om min kropp.
Jag fastnar lätt i en ond kroppsföraktsspiral där jag drar in på mat och nojar över kilon på vågen.
Och ytan är för mej flyktig motivation. Skulle jag springa för att bli smal så skulle jag inte orka hålla i många veckor så nej fokus på det viktiga... mental och kroppslig styrka.

Vill du förändra någonting? Ska vi kämpa ihop?

Puss/ Asta

21. 28. 66. Eller typ aldrig.

Det sägs ( i självhjälpsböcker mm) att det tar 21 dagar (på vissa ställen 28 dagar) att skapa / avveckla en vana. En av mina favoritbloggare som skriver på ett populärvetenskapligt sätt om löpning hävdade i ett inlägg ( och han brukar ha rätt bra på fötterna) att det tar 66 dagar att skapa en ny vana. Inlägget kan ni läsa här.
Vanor är så klart lättare och svårare att både skapa och bli av med.
Lättare att på 66 dagar lära om till att dricka några extra glas vatten än att börja träna. Svårare att sluta röka än att käka skumbananer.
Som nämns i inlägget jag hänvisar till är det så att det finns egentligen ingen bestämd tid. Det beror på person och vad det gäller. Och det finns även människor som oavsett om de håller ut i åratal med något nytt ändå väldigt lätt återfaller i det gamla. Det vore ju själva fan med om jag tillhör den kategorin.

Jag har börjat "springa" igen. Trogna läsare vet att jag har haft mina ryck under ungefär 3-4 års tid när jag börjat och slutat springa.
Att springa ligger både för mej och absolut inte för mej, jag ska utveckla.
Det som talar emot löpning för min del är egentligen det som talar emot all form av träning... jag är lat! Jag kommer alltid (förmodligen även efter 21,28 el 66 dagar) tycka bättre om att hänga framför datorn än att svettas.
Jag har egentligen aldrig tränat konditionsträning innan jag började springa första gången där för ca 4 år sedan och det talar oxå emot. Även om kondition är en färskvara är det så att de som varit vältränade som unga har lättare för att komma igång igen.
Jag började alltså som "äldre", lätt överviktig, jag är astmatiker i botten  och jag har rökt en jäkla massa år.
Och löpning är tufft inledningsvis. Det kräver lite flås.
Här vill jag inflika oxå att när jag skriver "springa" menar jag egentligen lunka.
Det går inte fort.

Men det finns en jävla massa fördelar med löpning.
Det är precis utanför dörren. När man väl fått kondition kan man välja hur vilsamt- tufft det ska vara. Det är billigt men framför allt ger det en massa.
Den period jag höll i längst var 4-5 månader. Jag fick förstås bättre kondition (i början sprang jag max 100 meter och i slutet en mil), min astma blev väldigt mycket bättre, mitt psyke likaså... och så fick jag en snygg häck om det nu är relevant.

Anledningen i att jag nu igen tar tag i det är flera.
Det är nog nästan ett år sedan jag sprang med nån reda och sommaren har innehållit en väldig massa dekadens i öl och cigaretter.
Jag märkte att jag blev andfådd av att leka med barnbarnen en kort stund.
Jag har klenat till mej med och märkte att jag knappt orkade bära Noah.
Det är min fasa. Att bli "tant" på det viset att jag inte orkar vara en aktiv och lekande mormor/ farmor! En sån som säger "Jag orkar inte."
Jag har gått upp i vikt sista åren och många tar för givet att jag springer för att gå ner i vikt. Det stämmer på så vis att jag är lite tung för mina knän när jag springer (känner skillnaden) men utseendemässigt skiter jag i ganska hårt just nu.
Jag mår bra i det jag är. Har funnit någon slags vapenvila med mina valkar.
Jag vet att det kommer bli en bieffekt men det är inget mål och jag håller inte igen på käk eller godis.
Och sedan har jag, som ni känner till, slutat äta antidepressiv medicin.
Jag vill stärka psyket. Skaffa mej marginaler där.
Det finns tung forskning som visar att regelbunden konditionsträning med pulshöjning, minst 20 minuter åt gången tre ggr i veckan fungerar MINST lika bra som antidepressiv medicin mot depression och ångest.
Dessutom åldras hjärnan långsammare, det ger visst skydd mot demens, man blir smartare, mer stresstålig mm mm.
Kort sagt, att springa är en dundermedicin.
Jag vill mer än gärna motivera er till att börja!
Kan jag så kan ta med fan alla.

Men så är det ju den där latmasken då...
Han (för jag är övertygad om att det är en han) har ganska stor makt över mitt liv.
Men nu har jag sprungit 6 dagar i sträck. Som sagt, inte långt, inte snyggt och absolut inte snabbt men jag har kommit ut.
Om jag klarar att hålla i 21, 28 eller 66 dagar i sträck kan vi kanske sätta ett stort ? inför men jag tänker att om jag håller i säg 10 dagar kommer tre gånger i veckan att kännas som en barnlek sen.

Gillar ni inlägg om träning eller ska jag triggermärka dem så ni kan hoppa över?

Puss/ Asta

Vi kör en till...

Vi fortsätter lite på temat träning-exponering-utseendehets.

För inte alls särskilt länge sedan tänkte jag per automatik på tjocka människor som ohälsosamma och lite lata. Lata åtminstone när det kommer till fysisk aktivitet.
Sedan dess har jag läst på och ny forskning visar att ett stillasittande liv är betydligt farligare och ökar risken för förtidig död, ungefär dubbelt så farligt alltså.
Kraftig övervikt påverkar så klart hälsan negativt på en massa sätt fortfarande, men inte lika dominerande som man tidigare har trott.
Tjocka människor vet att de är tjocka. Ingen behöver upplysa dem om det "i omtanke kring deras hälsa."
Alkohol i måttlig mängd står oxå för en massa cancerfall och folk springer inte runt och varnar måttlighetsdrickarna.
Att vara smal är inte per automatik att vara hälsosam.
Denna sköna bönan ovan är min yngsta dotter. Hon är smal. Norm smal.
Hon slopar oftast frukost, gärna middag med och lever med fördel på chips, kakor och coca cola. (Det kunde absolut varit värre, hon använder inte tobak och hon är näst intill nykterist.)
Men eftersom hon ser ut som idealet (snygg som fan) ifrågasätter ingen hur hälsosam hon är.

Att röra på sej (20 minuters pulshöjande promenad/ dag räcker om vi pratar hälsa) är alltså skitviktigt!
Allt som kan ge inspiration till det är bra tycker jag.
Och jag tror... men nu gissar jag bara... att precis som jag blir mer inspirerad till att köpa en snygg bikini som sitter på en tjej med "vanlig" kropp (lite löst här å där, några kilon för mycket) än när det sitter på en modellkropp så blir många mer inspirerade av att läsa om att jag tvingar på mej skorna och går ut och springer en pluttesträcka framför när någon fit tjej som tränat hela livet bränner av ett Göteborgsvarv som ingenting.
Kan hon så kan jag lixom.

Jag instämmer i min äldsta dotters kommentarer till inläggen nedan att det inte är helt problemfritt när vältränade el normaltränade människor lägger ut bilder på sej själva i träningssituationer.
För även om det poppar upp kroppspositiva konton på instagram så möts vi hela tiden, jämt å ständigt, av en viss typ av kropp. I film, i reklam, i tidningar, bland kändisar... överallt. Tänk på unga växande småtjejer... typ i 10 årsåldern.
Tänk hur många sådana budskap de hinner se på en dag.
På väg till skolan, på busshållplatsen, i affären, i tv, i tidningar.
Hjärntvätt är ju ett ganska milt uttryck här.
Och vi ÄR inte förskonade. Hur mycket vi än tror att vi rakar benen, sminkar oss, bantar för vår egen skull så beror det på nåt. Jag brukar själv tänka att jag inte sminkar mej för någon annan än mej själv, jag skiter i vad min man tycker (tror inte han ser det ändå), jag skiter vad andra män tycker, jag gör det för att jag tycker det är kul och för att det ger mej en annan säkerhet.
Säkerhet sa jag? Hur tänker jag där?
Ja, jag blir tryggare, rakare i ryggen, tar min plats när jag är... kanske inte snygg men i alla fall inte ful.
Ja, men då är det ju för nån annan/ nåt annat ändå, eller hur?
Jag skulle knappast gjort det under en semester 20 mil in i urskogen där bara me, my self and I höll till.
Vi behöver reflektera över det där.

Puss/ Asta

Ja, jag vet

Ja, jag vet.
Jag lägger orimligt mycket tid på att tänka på min viktuppgång.
Jag tänker nog på den... tja, hundra gånger om dan. Minst.
Och åtminstone hälften av de gångerna så försöker jag övertala mej själv om att DET ÄR  BARA FETT, DET ÄR INTE CANCER!!!
Än så länge en liten hälsorisk utan mer en estetisk trivselfråga men likväl.
Varje gång jag ställer mej på vågen har jag gått upp nåt kilo, varje gång jag tar på mej ett par byxor som det var någon vecka sedan jag hade sist så sitter de åt lite mer.
Sista veckan tycker jag att jag har tänkt mej för mer. Inte druckit alkohol. Ätit mindre portioner. Mindre godis. Resultat: 1 kg upp. Igen.

Ja, jag vet.
BMI är ingen särskild bra metod men nu ligger jag på övervikt på den med 25,5.
Jag har aldrig legat på faktisk övervikt innan.
Mätte mitt midjemått med och där skall kvinnor ligga åtminstone under 80 cm och jag hade 84.
Jag ser ut i kroppen som tjejen över 29 i BMI.

I natt när jag jobbade så såg jag det så tydligt. Större byxor än vad jag brukar ha (stl 70-80 kg!) och min vanliga tunika som brukar fladdra lös men som nu spände över stuss och byst.
Jag blev medveten om att alla andra oxå ser det, i synnerhet kollegorna på BB som inte sett mej på länge, medveten om att de i sina huvuden noterar "Hoppsan vad hon har blivit rund", för det gör jag själv. Trots att jag tycker att jag är en rätt snäll människa.
Medvetandet om att människor ser och tänker om min kroppsform är ny för mej och jäkligt obehaglig. Jag vill att de ska se mej och inte min nya vikt.

När jag skulle åka till jobbet satte jag på mina baggyjeans.
De brukar vara för stora. Jag har gått i dem när jag vill slappa till det eller vissa dagar när jag känt mej svullen. Nu kunde jag inte knäppa dem.
För några veckor sedan satt de åt, nu fick jag bara med nöd å näppe igen dem, med resultat att jag blev helt orörlig i bilen å fick ont i magen så jag fick knäppa upp dem och hasa fast dem på höfterna.

Jag har ju att brås på. Mamma är bara drygt 1,50 lång och har vägt över 90 kg och vi är lika genetiskt.
Jag kan inte låta detta rinna iväg.
Och även om jag gillar att jag har mer tuttar och är lite fylligare i ansiktet så kan det ju inte fortsätta så här. Jag har inte råd att köpa en helt ny garderob.
So, what to do?! Träning lär jag inte hinna med nu i dessa tider som väntar med praktik och en massa pendlande. Då återstår maten.
Jag får ta tag i 5:2 nu med det samma.

Ja, jag vet.
Ni har hört det förr...

Puss/ Asta

Vikt, metabolisk ålder och drömmen om att bli stark.

Läste i Aftonbladet att Charlotte Perelli ska banta 10 kg till sommaren för att vara fin när hon ska gifta sej. Å det är det ju många som gör och vill... vara sitt vackraste jag på sitt bröllop.
Hon ville inte ha en massa "fläbb" hängande under armarna sa hon.
Där började jag känna någon slags obehag. Fläbb?
Å när det sedan står att hennes man tränat i smyg för att vara snygg då han friade tycker inte jag det är ett dugg gulligt utan bara... hur ytliga ÄR dom i den där familjen?
Samma blivande make var tidigare gift med sportjournalist Susanne Sjöberg och på den tiden stod det i en intervju att hennes man brukade säga till henne när han tyckte hon blev för fet.
Jag minns det för att jag tyckte det var så osympatiskt.
Kanske är det därför jag reagerade lite extra negativt på artikeln om Perellis planer.

Det och lite avundsjuka för jag önskar att jag själv hade karaktären.
Jag vill få bättre flås och jag vill bli jäkligt mycket starkare... jag har lixom bara ingen lust att jobba för det. Jag ljuger inte när jag säger så, kondis å styrka känns så här mitt i livet viktigare för mej än att "bli smalare." Det är dessutom något jag skulle få på köpet.
Jag önskar att jag på något sätt kunde drabbas av en sådan där träningsabstinens.
Känslan av att jag bara måste få gå till gymmet en stund för att bli människa... och så springer jag hem efteråt.
Men det...
Det är som om det helt enkelt inte är "jag."

Idag hjälpte min kollega mej med nåt himla spännande.
Jag fick väga mej på hennes specialvåg. Hon är Herbalifeförsäljare och allmänt tokig i träning och hälsa.
Jag vill betona att jag hade jobbkläder på mej, både klänning och byxor. Peanger, tejprullar, pennor och lite annat så, kan kanske dra av nåt kilo.
Men resultatet blev som följande.
Kvinna. 45  år. 162 cm lång.
Vikt 63,8 kg.
BMI 24,3
Fett 31,9 %
Vatten 49,9 %
Muskler 41,2 %
Bukfetma 5,5 %
Fysisk gradient 5
Metabolisk ålder 40.
Vätskenivån är alltså normal och alla värdena är "okej" och visar ganska väl att jag är en aktiv, icke tränande person. Jag går mina promenader, jag rör mej en hel del men jag kunde ha mindre fettprocent och högre muskelprocent.
Min metaboliska ålder är 5 år yngre än den som står i passet.

Jag blev jävligt pepp av det här.
Tror att resultatet var precis lagom dåligt å tillräckligt bra för att jag ska känna att det går att förändra.
Promenader och löpning och sen bygga muskler.
Jag har det egentligen jävligt förspänt med ett gym på jobbet som är gratis och tydligen helt okej.
Hemmaövningar är ju en annan variant som kan vara precis lika effektiva om man bara ser till att komma till skott.
Så är det ju med all träning... den bästa träningen är den som blir av.
Vad gör du? Vad önskar du att du gjorde?
Vilka är dina bästa tips? Vill ni ha mina tips?


Ska 2015 verkligen bli året som jag börjar träna?!

Puss/ Asta

Ps. Nej, jag vet att BMI inte alltid är ett bra sätt att mäta. Muskler väger mer än fett osv.
Men på mej stämmer den rätt bra och jag ser nog ut ungefär som kvinnan på senare delen av "normal."

En ny roll.

 

Ja det ska handla om min löpning. Inlägg som dessa får förmodligen en del att bläddra vidare, någon enstaka inspireras och tänker att "Hon?! Kan hon?! Jag då kan fane mej jag oxå" men de allra flesta läser nog vidare, med skämskudden i ständigt grepp. 

Jag är en ambivalent löpare. Förmodligen för att jag är så ny på det.
Jag har ännu inte hittat någon bra metod.
Jag ihärdar i att hela tiden utmana mej själv. Utmaningarna kan handla om tid, längd, antal veckodagar, sammanlagd löptid per vecka, lopp jag tänker springa.
Å jag misslyckas hela tiden.
Förmodligen av två anledningar...
1.) Man... eller åtminstone jag... kan inte bli bättre/ snabbare varje pass.
Jag vill för mycket, för fort.
2.) Jag har ingen... och har aldrig haft... nån riktig vinnarskalle. Åtminstone inte när det kommer till sport. Sällskapsspel är en annan sak.

Mina mål å ambitioner blir tvärtom som sänken. Nåt jag inte når upp till/ orkar med och så får jag justera målen ungefär lika ofta som jag skapar nya.
Jag gick med i en grupp på facebook... Lonesome runner. En av de mest peppade grupper jag någonsin varit medlem i. Gruppen är för alla som springer, varesej det är en kilometer eller ultralopp som är 10 mil typ.
Fast de allra allra flesta är av en annan sort... nej, en annan art... än vad jag är.
De springer halvmaror och maror och tränar lika långa distanser och det är "tjohooo" och "vad härligt med 30 km runda i motljus" å "hurra, jag sprang milen på 40 minuter blankt" i parti å minut.
Jag peppades av det de första dagarna. Nu känner jag mej som världens looser som tycker det är apjobbigt att springa 5 km... på 35 minuter.

Samtidigt måste man väl ha någon form av mål med sin träning?
Varför skulle man annars utsätta sej för det?
Mitt senaste mål, som jag kom på idag, är att "bara komma ut", avverka ungefär (eller ja, på millimetern faktiskt) 21 km (en halvmara) i veckan. Nöta på med det, förbjuda mej själv att sätta upp nya mål tills det blivit en vana å känna okej eller ännu hellre så där Lonsome runneraktigt toppen.
Skita i tider, skita i distanser... bara se till att när veckan är slut är 21 km avklarade.
Det borde jag väl kunna fixa?!

Sen jag började springa har jag fått ett annat förhållande till musik. Eller mer korrekt, till min springmusik.
Min springmusik och min ordinarie musiksmak har ganska lite att göra med varann.
Min springmusik måste gå i en peppig fart. Hur fin Kent's Utan dina andetag än är så hjälper den inte upp adrenalinet.
Den måste ha rätt takt. Helst med tydlig bas och rejäla trumslag.
Allra helst ha en text som liksom drar igång min fighting spirit.
Som Born to Run, Eye of the tiger, Kom ihåg mej då (den funkar i och för sej i alla sammanhang.)
Working 9 too 5 är en bra springlåt. Slå mej hårt i ansiktet en annan. För att inte tala om ABBA's gamla slagdänga The winner takes it all.

Ja, det vill säga så mycket av musiken jag hinner att höra medan kriget mellan mitt snälla jag och mitt taskigt kritiserande jag bråkar i mitt huvud.
- Fan vad trött jag är.
- Nej, det är jag inte alls. Jag är stark, start, stark.
- Men det här är ju sjukt tråkigt och jobbigt
- Icke. Det är lätt som en plätt
- Varför?
- För att jag vill bli stark. Snabb. Frisk. Snygg.
- Å gud vad det går långsamt
- Neeej! Nej, det går inte långsamt, du GÖR ju det här. Massor av människor orkar inte springa
- Nej, nu ligger vi i. Tänk vad skönt att ha det gjort. Miljoner av lockoendorfiner och skrytfaktorn på facebook. Den du... blir inte samma sak om du skrev "Nej, men idag solade jag mej en stund." 

Hur går det för er andra hobbymotionärer?
Klipper ni Maran i höst eller?
Å vad lyssnar ni på för musik?

Puss/ Asta

Vikt, lopp å komplimanger om arslen

 

Sista inlägget i maj 2014. En dag som gick och som aldrig kommer åter.
Maj är vid sidan om hösten min favoritmånad.
Imorgon är det juni. Juni som i "sommar på riktigt."

Jag jobbade kvällspass igår och dagpass i dag och efter det är jag inte riktigt människa.
De där nattimmarna blir aldrig särskilt långa eller många.
Jag sov middag en timma när jag kom hem. Efter det hade jag tänkt ge mej ut på en löptur men jag kom mej inte riktigt för. Den där latmasken har rätt stor makt över mej.

Oftast när jag ska ut å springa så tar det emot.
Jag kommer på hundra ursäkter och är bättre i världen än vilken tonåring som helst på att säga "Visst... sen!" till mej själv.
Sen blir sällan. När jag väl kommer ut är de gånger jag inte dividerar för mycket med mej själv utan bara klär på mej, sätter i lurarna i öronen och går ut. Utan betänketid.
För några dagar sedan gick jag med i en grupp på facebook som heter Lonesome runner.
Det är en grupp för alla som springer. Varesej du kämpar med 2 km eller med en Maraton.
Åtminstone står det så i gruppens beskrivning.
Men de flesta som springer... eller som skriver där i alla fall... spelar i en helt annan liga än vad jag gör. Springer maratons och andra riktigt hårda lopp.
Men det är en himla peppande snäll grupp. Faktiskt har jag aldrig stött på nåt liknande. 
Min presentation där gillades av typ 200 st och jag fick massor av kommentarer, välkomnande, hejarop. Jag kan varmt rekommendera den för alla som gillar att springa och som vill nörda in lite mer på ämnet.
Jag har blivit lite peppad och faktiskt funderat lite på om jag möjligtvis skulle fixa att springa Göteborgsvarvets 21 km nästa år.
Det låter ju galet långt. Sinnessjukt och ja omöjligt för en tant som aldrig tidigare motionerat men det vore en rejäl utmaning och något att fokusera träningarna på.
Platserna håller tydligen på att ta slut redan (det är i maj) så jag får tänka snabbt och jag känner mej livrädd vid blotta tanken men...
Ahhh, nåt är där å lockar och drar ändå. Denna ständiga drivkraft att duga och att klara av det andra fixar.
Nån av er som sprungit en halv eller helmara?

Jag har varit sjukt onyttig hela helgen.
Ätit pizza både fredag och lördag. Å idag sitter jag å trycker in chips i kakhålet.
Sockerberoende har jag aldrig varit men salt å fett beroendet är inte att leka med.
Det får bli omstart ordentligt nästa vecka. Jobbar förvisso 6 dgr nästa vecka med men måste ändå försöka få lite ordning på ätandet å motionerandet.

På tal om sånt så fick jag en komplimang idag.
En vaktmästare kom gående bakifrån och sa när han kom jämsides...
"Du har gått ner i vikt va?"
Nja, svarade jag för det har jag inte, men jag ser lite slankare ut sen jag började med löpningen igen.
"Det syns på din rumpa" sa han
"Spanar du in den" tänkte jag.
"Jag vet inte för jag väger mej så sällan" ljög jag.
"Ha! Det var det dummaste jag hört. Ni kvinnor har ju koll på varenda gram" sa han.
Jag rodnade nog för det var mitt i prick. Påkommen med fingrarna i syltburken lixom.
Jag HAR koll på varenda gram.
Jag är kass på att ta tag i det men koll har jag.

Puss/

Pepp el putt

 

Jag har fundera på det här med att så sina värderingar.
I många bloggar har jag läst funderingar och ställningstagande till att skriva om saker som vikt, kost, motion och yta.
En del tar ställning mot dessa ämnen för att inte ytterligare späda på utseendehetsen som råder mot kvinnor och yngre tjejer.
Jag har verkligen tänkt efter å känt i magen vad jag själv står i frågan.

Till å med en kärring som jag på 45 år påverkas av idealen.
Jag noterar vänner och bekanta, IRL och på facebook, som legat på gymmet och under dieter hela vintern och som nu är i form på ett sätt jag bara kan drömma om.
Jag noterar de som ökat ytterligare i omfång sedan jag såg dem lättklädda sist.
Vi påverkas alla.
Men jag tror inte att allt för många unga tjejer med fokus på en överperfekt kropp läser min blogg med regelbundenhet.
Mina... relativt få... inlägg om viktkontroll eller löpning är till för att peppa mej själv och för att motivera andra i samma situation.
Vi som alla är ägare till en liten latmask men som vill/ strävar efter att bli sundare.
De är till för att vara som en träningskompis och en morot till att du som läsare själv ska vilja börja springa och inte till för att ge någon komplex.
Sååå bra å långt å regelbundet springer jag verkligen inte.

För alla vet ju det där ändå.
Att det ÄR bra att röra på sej regelbundet. Att det inte ÄR bra med allt för mycket övervikt. Jag pratar nu inte om size zero eller att vara modellsmal.
Alla vet att unnar man sej pizza eller bakverk flera gånger i veckan då får det konsekvenser.
Plus å minus. Inkomster å utgifter.
Vi kan välja att strunta i övervikt och dålig kondis eller vi kan välja en hälsosam livsstil. Det gör vi som vi vill, men väljer... det gör vi.
Jag tycker det finns något tokigt i att vi i vår iver att inte späda på kroppskomplex  och osunda ideal bagatelliserar problemen med övervikt å alla följdsjukdomar som följer i dess spår.
Själv vill jag... visserligen se bra ut men... framförallt vill jag vara frisk!
Jag vill ha energi, kondition och styrka.
Jag vill orka med att vara en aktiv å busig mormor till mina barnbarn.
Jag har tänkt att leva länge än.

Jag kommer att fortsätta skriva inlägg då å då om min träning och om kost.
Berätta om när jag kämpat mej igenom milen och när det går veckor som jag inte kommer ut en enda gång för att motivationen dalar.
Inte i syfte att trycka till någon. I syfte att peppa.
Jag menar, kan Asta så...

Puss/ Asta

På tjurighet å ren vilja och lite om mina mål

 

Jag kom iväg ändå på min löparrunda och det var baskemej allt annat än tur.
Det var ren envishet, "bara GÖR det."
Sprang dryga 7 km. På rätt kass tid. Det var grymt tungt. Så jäkla varmt och kvavt.
Jag ville sluta hela tiden. Ge upp. Men jag gav mej fan på det.
Ibland är den där tjurigheten vi oxar besitter bra.

Jag har aldrig varit intresserad av träning i hela mitt liv. Jag gick på gym 2-3 ggr/ veckan under nåt års tid innan jag skaffade Märta och jag tyckte det var trist mest hela tiden.
Således har jag aldrig läst träningstidningar/ bloggar å annat heller.
Men! Nu sedan jag började med löpningen har jag fått min husgud.
Paolo Roberto.
Jag skulle inte vilja säga att Paolo och jag har särskilt mycket gemensamt vid första anblicken. Men jag gillar hans ton kring träning.
Det är inget lullande, lockande, pockande, ursäktande.
Det är rakt på sak.
Bara gör det!
"Den som inte lägger tid på träning kommer att få lägga tid på att vara sjuk."
"Ett uteblivet träningspass blir snart två och rätt snart har man slutat träna."
"Svett är fett som gråter."
"Om du tränar för mycket får du skador, om du tränar för lite... ja då blir du en otränad tjockis."
"-10 grader är ingen ursäkt att inte utomhusträna, det är bara mesar som springer på löpband."

Säga vad man vill om hans direkta språk men det går hem hos mej.
Det väcker mitt jävlar anamma och får mej motiverad.

Paolo ställer klockan tre dagar på raken på 05:30 (nä, det är overkill för mej), går upp och drar i sej kaffe, vatten och ger sej ut och springer. Sen vilar han en dag... "för vila är ett vapen"... och så börjar det om.
Jag tycker det är förbannat starkt och dit vill jag komma.
Kanske inte halv sex på morgonen men typ halv nio?!
Det är ett av mina tre mål.
Mitt nästa mål är att sluta att jämföra mej med andra.
På min löparrunda idag mötte jag flera andra som sprang, både killar och tjejer.
Alla såg de betydligt hurtigare ut än vad jag gör när jag springer.
Rakare, mindre flåsigare, snabbare, mer tryck i stegen.
Å när jag ser det vill jag helst gå å gömma mej.
Jag tänker att "jag är ingen löpare, jag är en otränad tant som leker löpare och det är en jävla skillnad."
Just den typen av nedklankande på mej själv måste jag sluta med.
Jag måste sluta tycka att 7 km är skitdåligt för jag har sprungit en mil... jag höll ju fan på att avlida och då är det väl strongt att bara GÖRA det oavsett tid och distans?!
Mitt tredje mål är att tycka att det är roligt.
Det tycker jag inte ännu.
Jag tycker kanske det när jag kommit hem. Jag tycker det kanske när jag tänker på mej själv som "hon som tränar" men jag tycker det inte när jag springer.
Det är tungt, svettigt, flåsigt och tar emot från första 100 metrarna.
Så... hur blir det kul?!
Jag tänker att det kanske blir det automatiskt när jag är mer vältränad, har bättre flås och orkar på ett annat sätt. Som det är nu har jag ju hela tiden allergin i botten med.

Vad tror ni? Är det bra mål? Har ni egna mål med er träning? Vad är din pepp?
Vem är din husgud? Eller tränar du inte? Berätta...

Puss/ Asta

Ps. Jag sprang av mej min irritation. Nu är jag mild å timid igen.