Varning. Viktinlägg, så här käkar jag.

Vi kör på så. Med varning i rubriken så du som vet med dej att du blir triggad av inlägg som handlar om vikt, motion och dieter kan avstå att läsa. Eller kanske tycker du bara att det är skittråkigt, det brukar jag tycka när jag inte är mitt i det, då kan du oxå hoppa inlägget.

Jag har i fem veckor nu försökt att tänka på vikten.
I min värld var det ohållbart att fortsätta som innan, med att ha gått upp nåt kilo varje vecka och att bara en månad efter klädinköp inte längre komma i dem.
Jag har många kvinnor i släkten, både på mammas och pappas sida, med ordentlig övervikt så jag har att brås på.

Tidigare gånger som jag velat gå ner i vikt så har jag använt mej av 5:2.
Det har passat mej som lätt går utan mat till mitt på dagen innan jag blir hungrig och som sällan blir hungrig om jag inte börjar att äta.
Det har fungerat väl att fasta på kaffe och vatten två dar i veckan och övriga fem dagar leva på som vanligt.

Denna gången startade jag på mitt livs högsta vikt. 70 kg. Jag är bara 1,62 cm lång.
Av någon anledning var jag inte sugen på 5:2 den här gången så jag prövade något jag egentligen aldrig gått all in på tidigare, kaloriunderskott.
Jag bokför det jag äter i Lifesum appen. Lite halvhjärtat så där. Tycker det är svårt att räkna ut hur många kalorier min köttfärssås är på, men jag försöker.
Jag har som mål att inte äta mer än 1500 kcal/ dag. En vuxen kvinna i min ålder och situation gör av med drygt 2000 kcal per dag.
Oftast hamnar jag på mellan 1000-1300 kcal/ dag på vardagarna och på dryga 2000 på helgerna. Då unnar jag mej nämligen.

Kaloriunderskott kan man ju göra på hur många olika sätt som helst.
Hos mej kan en vanlig dag se ut så här.
Frukost (sen): 2 kokta ägg, kaviar och 2 fin crisp alt omelett med ost å skinka.
Middag: Vanlig mat fast mindre mängd. Utesluter ofta kolhydraterna (pasta/ris/potatis) eller tar väldigt lite och äter blandsallad till istället.
Sen kväll: Naturdiet shakeś
Tidig morgon (om jag jobbar natt): Ett par frukter.
Jag dricker mellan 1½-2 liter vatten/ dag. Alltid innan mat.

Idag har jag nått mitt första delmål, 66 kg.
Att jag valde just den siffran är för att det har jag vägt tidigare när jag vägt "mycket." 
Jag har alltså minskat 4 kg på 5 veckor vilket är en sund viktminskning och jag är ruggigt stolt över mej själv. Hade på känn (hade smygvägt mej lite) och köpte som belöning klänningen nedan.
Fyra kilo låter inte så mycket men om man tar fyra stycken milda margarin och tänker att det är borta så inser man att det är bra jobbat. Jag är i alla fall nöjd med mej själv!
Nästa delmål är 63 kg därför att det är en vikt som jag ofta har haft. Räknar med att vara där senast om en månad.

Jag tycker det är relativt lätt att gå ner i vikt om jag är ordentligt motiverad och pepp innan. Den är väl oxens envishet som triggar mej. Jag kan nästan bli FÖR entusiastisk och utveckla en ätstörning light när allt jag stoppar i munnen blir till någon slags skuld.
Självklart är det oändligt mycket svårare nu när jag närmar mej klimakteriet och har lite östrogenbrist än det var tidigare men det SVÅRA i kråksången är att hålla kvar den nya vikten. När dieten är över. När sommaren är här med alla sina härligheter. För man måste ju få leva och njuta med. Unna sej kalla öl, goda glassar och allt vad det är som hör sommar och ledighet till.
Men jag tänker att jag ska gå in i sommaren med bra kroppsliga förutsättningar och så får jag ta tag i sommarens synder igen till hösten.

Och jag vill betona att jag på intet vis strävar efter perfektion eller stl 36.
Jag vill bara ta kontroll igen.
Heja mej, eller?

Puss/ Asta

Tjocka barn och gråtande pappor

Läste en debattartikel i Aftonbladet som verkligen fick mej att haja till. Ni har den här.
Jag fick ont i magen.
Det är en pappa som skriver och berättar om sin oro och förtvivlan för sin nioåriga dotter som lider av fetma. Dottern går på en överviktsmottagning och familjen har ändrat på hela sin livsföring. De har sällan godis el fika och aldrig på vardagarna, de säger nej till minsta mariekex och till å med frukt begränsas, hela familjen intar sin middag på assietter. Och likt förb... har ungen gått upp och allt brister för pappan en dag av ångest och oro.
Jag läser vidare på facebook där Lady Dahmer delat ett inlägg hon skrev om detta och kommentarerna under och då får jag ännu mer ont i magen.

Här är mina tankar.
Jag tycker att det är fruktansvärt svårt.
Dottern lider alltså av fetma, fetma är inte så som det skrivs i LD's kommentarsfält småbarnsmullighet som växer bort i puberteten.
Fetman är ett hot mot barnets hälsa och dessutom oerhört stigmatiserande för henne i sociala sammanhang och i den känsliga tid i livet hon står inför.
Jag tror även att om föräldrarna struntade i läkaren och överviktsmottagningen, ignorerade råden och "lät henne vara ett vanligt barn" så skulle inte det ha setts med blida ögon, kanske hade det till å med blivit en orosanmälan till de sociala.
Jag förstår alltså pappas oro och frustration, familjen gör säkert i mångt och mycket rätt. Att hela familjen anammat en smala livsföring bland annat så inte flickan känner sej utpekad i sitt eget hem. Bra mat, hålla fest till fest och mycket motion och rörelse mår väl egentligen alla bra av.
Jag tycker det är orättvist, så som man ser i kommentarerna att kalla pappan för svin, avskum, elak mm

Ändå är det nåt som träffar mej och gör ont mitt i mellangärdet.
Kanske pappans sammanbrott och öppenhjärtiga samtal med sin flicka.
Jag har alltid förespråkat att man ska vara ärlig gentemot sina barn och att det är okej att visa alla typer av känslor men här har nog min gräns passerats faktiskt.
Jag vågar inte tänka på vad denna öppenhjärtliga gråtstund kommer att betyda för denna flickas självbild och självkänsla som vuxen.
Att pappa börjar gråta på hennes fråga "Varför är jag annorlunda?" och hans svar sen: "Jag vill att du ska kunna leva som alla andra, men jag är rädd att du ska bli sjuk."
Jävlar. Vad. Det. Måste. Göra. Ont. Att. Höra. Och. Se. För En. Nioåring.
Och jävlar vad den känslan som kan planteras å växa inom henne kan (och sannolikt kommer) ställa till med för hennes hälsa, självbild och förmåga att fungera i sociala sammanhang som är långt värre än fetma. 

Jag har gjort så jävla många fel angående det här.
Pratat om min bantning och om förakt för min kropp när barnen hört.
De har sett mina bantningskurer och dieter.
Jag önskar jag varit klokare då, jag är klokare nu och försöker absolut undvika sådant prat i närheten av barn.
Jag tror inte på att barn skall bantas. Jag tror inte på att man överhuvudtaget skall tala med barn om sådant utifrån ord som tjock, gå ner i vikt osv.
Jag tror att man ska prata med barn om vad kroppen behöver för att må bra och för att orka och prestera. För att bli stark och smart.
Jag tror barn åtminstone när de kommer upp i skolåldern förstår om man förklarar varför bullar, glass, läsk och godis inte är bra varje dag men kött, potatis, fisk och grönsaker är det. Att kroppen mår bra av mycket vatten och av aktivitet. Att för stora portioner mat blir jobbigt för magen att hantera. Att fest har man på lördag.
Men aldrig aldrig att barnet är tjockt och behöver gå ner i vikt för att duga.
För att bli "normal."

Vad tänker du?

Puss/ Asta