Varning. Löpning.

Jag ÄLSKAR att springa. Jämt och hela tiden. Utom precis innan jag ska ge mej ut och under själva rundan. Det är allt ifrån okej till en pina.
Men annars, älskar att springa. Älskar att vara en springare.
Varför ska jag komma till längre ner.

För er som inte vet är jag en exceptionellt lat människa!
Jag rör ogärna på mej i onödan och kan tillbringa dagar i sängen om jag fick.
Jag har aldrig hållit på med någon sport om man inte räknar en termin på tantgympa när jag var i trettioårsåldern, tre-fyra tillfällen jag prövade judo i min barndom, några år i en simklubb i mellanstadiet och ett år på gym för ungefär 15 år sen.
Sprungit har jag aldrig gjort och trodde faktiskt inte att jag kunde.
Jag har varit storrökare i väldigt många år och jag har astma, rätt ordentlig sådan, sedan jag var liten.
Under mina år som hundägare har jag vant kroppen vid att gå, både långt och fort, men bara jag sprang 10 meter så började hjärtat bulta okontrollerat och jag fick andnöd.

Inspirationen kom från Martina Haag som så roligt beskrev på radion hur hon började springa. Tre minuter i början. Som blev sju. Som blev ett maraton.
Jag läste hennes bok och bestämde mej för att försöka. Detta var väl... fyra år sen tror jag.
I början så sprang jag mellan lyktstolparna. 25 meter kanske och gick sedan flåsande tills jag klarade av att göra om det. Och ganska fort såg jag resultat!
Resultat om man med det menar att kunna klara av att springa tre minuter i sträck. Sju minuter. En kvart.
Jag minns min första kilometer, mina första fem kilometer och min första mil som något stort och fantastiskt. Något jag trott var omöjligt.
Sen dess har jag vår-sommar sprungit. Olika bra och rutinmässigt.
Jag har aldrig klarat av att hålla i när höststormarna och regnet kommit.
Och förra sommaren blev det inte så många rundor.
Men nu är jag på g igen!

Jag försöker att inte tänka hastigheter och längd utan bara att faktiskt komma ut men det är svårt. Och det är trögare i år än tidigare år.
Kanske för att jag är äldre eller tyngre, kanske för att det inte blev så mycket förra sommaren.
Är i alla fall uppe i 5 km nu och vill upp till milen.
Har lovat en vän att vi skall springa statsloppet på 1 mil i juli och då vill jag vara säker... ha lite marginal... till att jag grejar det.
Jag har tidigare år kunnat öka distansen fortare när jag väl kommit över 3 km gränsen men i år är det tungt och går med nöd å näppe 5 km.
Det går oxå långsammare i år än tidigare, har aldrig varit snabb men tidigare kanske sprungit 5 km på 33-34 minuter, nu är det snarare på 38-39 minuter.
Frustrerande.

Jag känner stor motivation.
Jag VET att löpningen ffa har två fantastiska effekter på mej.
1.) Min astma blir bättre.
2.) Mitt psykiska mående blir bättre
(Och 3.) min häck blir snyggare.)

Och när jag kan springa en mil tänker jag klicka hem det här setet från Stronger. HUR snyggt?!

Kan JAG springa, då kan alla!

Puss/ Asta

Varning. Viktinlägg- onödigt ärligt.

Bild: En snygg tjej.


Jag fortsätter min resa med kaloriunderskott... ja, men låt oss kalla skiten för vad den är- min bantning-... men är så jäkla ambivalent.
Ett tecken på hur kluven jag är i frågan är att jag följer ungefär lika många kroppspositiva konton som viktnedgångskonton på Instagram och jag lägger ner orimligt mycket tid på att fundera vad jag står, tycker och vill innerst inne.

Jag är, som jag sagt innan, jäkligt bra på allt eller inget i livet.
Älskar i övrigt lagom... är väldigt svensk på det viset... men just när det kommer till förändringar av mej själv har jag svårt för en medelväg.
Jag tror att det gäller väldigt många kvinnor tyvärr när det kommer till kilon och vikt.
Min beroende gen (särskrev för ordet ser ju inte klokt ut ihopskrivet) kräver snabba resultat, annars tröttnar jag. Men för de flesta människor tar förändring tid. En taskig kondition skaffade man sej inte på en vecka och en övervikt skedde ofta stegvis över tid, till å med jag kan ju då inse att jag inte kan springa milen lätt som en plätt vid tredje försöket eller att 10 kg ska vara väck på en kafferast där bullen avstods.

Mina resultat hittills?
Det går väldigt segt. Är väl inne på vecka 6 eller 7 nu. Startade på 70 kg och väger nu 65,5 kg. Ser resultat ffa över magen och känner lite grann på kläderna. 

Jag har relativt lätt för att leva på få kalorier. Att äta kring 1000 kcal per dag.
Problemet är att jag inte orkar det jämt och när jag frångår rutinen, som igår och tog en pizza med dottern, öppnar helvetetsgapet och ALLT slinker ner.
Avslutade väl gårdagen på 3000 kcal eller nåt sånt efter att ha kompletterat med både bärs och choklad och rostmackor med ost.
Och duktiga dagar ger allt mej dåligt samvete. Då kan jag stå och tveka på en extra Fin crisp. "Måste jag verkligen ha tre, två räcker väl utmärkt?" och det är så jävla stört.
Stört att nästan femtio år gammal lägga ner energi på sånt... sånt trams.

Om jag granskar mina argument då?

Jag vill vara stark. Sund. Orka med ett tungt jobb, barnbarn och ha biffig hund.
Fast för det behöver jag väl inte väga 60 kg?

Jag vill vara snygg.
Är bara väldigt smala tjejer snygga?

Jag vill inte att omgivningen ska titta på mej och tänka att jag gått upp en massa i vikt och börjar bli tjock.
Exakt vad händer då som är så farligt?

Jag vill känna mej bekväm i bikini till sommaren?
Bekväm, igen... för vem då?

Jag vill inte hålla på och byta garderob för att jag inte kommer i mina kläder.
Fair enouth.

Jag vill inte, så som kvinnliga släktingar, hamna kring 100 kg för vid en sån vikt tar kroppen stryk.
Oxå godtagbart, fast de två sista argumenten behöver man ju inte leva på sallad and sallad only för att uppnå.

Jag tycker att särskilt äldre kvinnor både mår bra av och ser bättre ut med lite övervikt.
What?! Vad sysslar jag då med.

Ja, ni hör. Och här fick ni. Ett onödigt ärligt inlägg.  Men jag tror det är så det är, vi är alla offer för en slags rådande norm som är svår att bryta med även om man kan syna den för vad den är.

Puss/ Asta

Varning. Viktinlägg, så här käkar jag.

Vi kör på så. Med varning i rubriken så du som vet med dej att du blir triggad av inlägg som handlar om vikt, motion och dieter kan avstå att läsa. Eller kanske tycker du bara att det är skittråkigt, det brukar jag tycka när jag inte är mitt i det, då kan du oxå hoppa inlägget.

Jag har i fem veckor nu försökt att tänka på vikten.
I min värld var det ohållbart att fortsätta som innan, med att ha gått upp nåt kilo varje vecka och att bara en månad efter klädinköp inte längre komma i dem.
Jag har många kvinnor i släkten, både på mammas och pappas sida, med ordentlig övervikt så jag har att brås på.

Tidigare gånger som jag velat gå ner i vikt så har jag använt mej av 5:2.
Det har passat mej som lätt går utan mat till mitt på dagen innan jag blir hungrig och som sällan blir hungrig om jag inte börjar att äta.
Det har fungerat väl att fasta på kaffe och vatten två dar i veckan och övriga fem dagar leva på som vanligt.

Denna gången startade jag på mitt livs högsta vikt. 70 kg. Jag är bara 1,62 cm lång.
Av någon anledning var jag inte sugen på 5:2 den här gången så jag prövade något jag egentligen aldrig gått all in på tidigare, kaloriunderskott.
Jag bokför det jag äter i Lifesum appen. Lite halvhjärtat så där. Tycker det är svårt att räkna ut hur många kalorier min köttfärssås är på, men jag försöker.
Jag har som mål att inte äta mer än 1500 kcal/ dag. En vuxen kvinna i min ålder och situation gör av med drygt 2000 kcal per dag.
Oftast hamnar jag på mellan 1000-1300 kcal/ dag på vardagarna och på dryga 2000 på helgerna. Då unnar jag mej nämligen.

Kaloriunderskott kan man ju göra på hur många olika sätt som helst.
Hos mej kan en vanlig dag se ut så här.
Frukost (sen): 2 kokta ägg, kaviar och 2 fin crisp alt omelett med ost å skinka.
Middag: Vanlig mat fast mindre mängd. Utesluter ofta kolhydraterna (pasta/ris/potatis) eller tar väldigt lite och äter blandsallad till istället.
Sen kväll: Naturdiet shakeś
Tidig morgon (om jag jobbar natt): Ett par frukter.
Jag dricker mellan 1½-2 liter vatten/ dag. Alltid innan mat.

Idag har jag nått mitt första delmål, 66 kg.
Att jag valde just den siffran är för att det har jag vägt tidigare när jag vägt "mycket." 
Jag har alltså minskat 4 kg på 5 veckor vilket är en sund viktminskning och jag är ruggigt stolt över mej själv. Hade på känn (hade smygvägt mej lite) och köpte som belöning klänningen nedan.
Fyra kilo låter inte så mycket men om man tar fyra stycken milda margarin och tänker att det är borta så inser man att det är bra jobbat. Jag är i alla fall nöjd med mej själv!
Nästa delmål är 63 kg därför att det är en vikt som jag ofta har haft. Räknar med att vara där senast om en månad.

Jag tycker det är relativt lätt att gå ner i vikt om jag är ordentligt motiverad och pepp innan. Den är väl oxens envishet som triggar mej. Jag kan nästan bli FÖR entusiastisk och utveckla en ätstörning light när allt jag stoppar i munnen blir till någon slags skuld.
Självklart är det oändligt mycket svårare nu när jag närmar mej klimakteriet och har lite östrogenbrist än det var tidigare men det SVÅRA i kråksången är att hålla kvar den nya vikten. När dieten är över. När sommaren är här med alla sina härligheter. För man måste ju få leva och njuta med. Unna sej kalla öl, goda glassar och allt vad det är som hör sommar och ledighet till.
Men jag tänker att jag ska gå in i sommaren med bra kroppsliga förutsättningar och så får jag ta tag i sommarens synder igen till hösten.

Och jag vill betona att jag på intet vis strävar efter perfektion eller stl 36.
Jag vill bara ta kontroll igen.
Heja mej, eller?

Puss/ Asta