Bilden som skakar världen.

Facebook och kvällstidningslöp svämmar över av bilden av en liten pojke.
Han hette Ayan och var tre år. Nu är han död och uppspolad på en strand i Turkiet.
Drunknad i Medelhavets vågor.
Tre år och redan död.
Trots att vi vet att det är många, många som mister livet under sin flykt till Fort Europa, vi får näst intill dagligdags rapporter om katastrofer så griper bilden av den lilla gossen med de smala benen och blå skor oss alldeles särskilt.
Jag har sett den flera gånger nu. Jag kippar efter andan varje gång.
Den slår undan benen på mej och naglar sig igenom mitt själsliga försvar.
Treåriga Ayrans döda kropp är omöjlig att värja sej mot.
Jag kan inte förmå mej dela den här. Den gör för ont.

Synen på att denna typ av bilder delas och sprids över hela världen går i sär.
En del tycker att det är viktig information som vi är skyldiga att se. Att det är någon form av upprättelse för barnet som dog.
Andra finner det osmakligt att lägga ut bilder på en död människa.
Anser att det är respektlöst både mot den döda gossen och hans anhöriga samt att allmänheten inte ska få sådant upptryckt i ansiktet.
Att det blir ett frosseri i andras olycka.

Jag är splittrad.
Jag förstår båda sidor. Jag har delat bilder, tagit tillbaka, delat igen.
Men jag tror... jag tror... att det i grunden mer lutar över i att det finns ett värde i bilden och i de starka känslor den väcker. Det känns så.
För Ayans pappa som mist både sin son och sin fru till havet har det värsta redan skett.
För människor som mej som är övertygade om att en generös flyktingpolitik är enda moraliskt försvarbara linjen framåt och för övertygade, hjärntvättade Sverigedemokrater som tex Kent Ekroth eller "Anonym" som envisas med att hänga på min blogg och kväka ur sej dumheter spelar det kanske inte så stor roll.
Men för många andra, andra inte fullt lika övertygade, kan det spela stor roll.
Jag tror att en ruskigt bra bild, och det ÄR bilden av lilla Ayan, den kommer att i framtiden symbolisera hela den här vidriga tiden i människans historia så kan opinionen vända.
En bild som är så klockrent grym kan påverka ett helt folk. Kan vända vindar. Kan öppna upp samtal.
Och finns det en liten liten chans att så är fallet så är det värt det.

Ingen människa sätter sitt barn på en skranglig å överfull båt om inte havet ter sej säkrare än landet de lämnar.
Dessa människor, som i desperation flyr terror, krig och brutalitet, för att ge sina barn ett bättre liv besitter i all sin skräck en beslutsamhet och ett mod. Det är kapabla människor.
Europa måste agera och vi måste agera nu för ett flyktingmottagande det anstår en värld i kris och för säkra vägar hit.
Integration, bra bostäder, arbete och allt annat sådant som är viktigt för att nya medborgare skall få bra liv i sina nya länder får komma i andra hand. Här å nu gäller det i första hand att ge dessa människor säkerhet. Att flytta dem ur krig och ur hänsynslösa flyktingsmugglares klor.

Jag tror på människors godhet.
Jag tror på svenskarnas solidaritet.
Jag tror att vindarna vänder nu.
Om så sker, ja då är inte lilla Ayan och andra drunknade barn döda helt förgäves.

Puss/ Asta

När nyheter når igenom

Det är eländes, eländes elände i tidningarna och på nyheterna dag in och dag ut.
Tänk vad vi moderna människor tar in varenda dag med vår stenåldershjärna.
Det sägs att bara i en enda dagstidning får vi mer information om vår omvärld än vad en bonde fick under en hel livstid för hundra år sedan.
Ibland kan man... jag... känna att jag är kall.
Tragedi efter tragedi, jag läser men registrerar inte riktigt, tar inte in.
Mord, skjutningar, överfulla flyktingbåtar som sjunker.

Men så ibland når det mej, tränger igenom.
Jag läste om ettåringen som försvann från sin tomt i Umeå.
Polis tillkallades och ett stort sökpådrag drog igång mindre än en timma efter att barnet försvann.
Gossen hittades i älven. Inte drunknad, ännu inte död men på intensiven och läget är mycket kritiskt.
Från att jag läste att han försvann har jag regelbundet kollat in kvällstidningarna via min telefon på jobbet.
Tyngden över den lilla pojkens allvarliga tillstånd, över den sorg, oro och skuld hans föräldrar måste känna vill inte lämna mej. Etsar sej fast.

Kanske för att jag har Noah här hemma i nästan samma ålder.
Kanske för att han bara för några dagar sedan trillade i vattnet vid strandkanten, hamnade under ytan innan jag fick lyft upp honom.
Kanske därför det hamnar så nära.
Förr var det barnen. Nu är det barnbarnen.
Jag vet inte hur/ om jag skulle orkat leva vidare om något hände dem.

På tal om filtrering. Perception.
Jag läste en gång en studie, har glömt var och hur stor trovärdighet den hade men den handlade om män och kvinnors empati när vi läser nyheter.
Den visade att kvinnor reagerar med empati i följande ordning: Djur som far illa, barn, kvinnor och sist män.
Hos män fanns ingen skillnad. De reagerade lika mkt/ lite gällande alla grupperna.
Lite intressant och när jag ser mej omkring i min bekantskapskrets så stämmer det rätt bra.

Natten är snart här.
Jag ska upp och jobba tidigt.
Noah sover. Jag känner ett närmast plågsamt behov av att få trycka hans varma, levande, mjuka kropp mot min en stund.

Puss/ Asta