När någon jag älskar är ledsen vill jag gärna mata den.
Jag vet inte om det är nåt mänskligt eller kanske snarare kvinnligt och moderligt. En kvarleva från när jag bar en baby i min famn och bjöd bröstet som mat, tröst och insomningsdryck.
Så fort mina barn kommer hem och är ledsna så tittar jag vad jag har i kylen. Reflexmässigt.
Jag gjorde det redan när de kom skrikande med skrapade knän. Tog upp i famnen, klappade om, blåste lite och sen... "Vill du ha en glass?"
Jag gör det fortfarande med mina helt vuxna barn. Minus blåser då.
Som om ingenting kan göra dem riktigt illa om de får sleva i sej en portion av mammas köttfärssås eller bullar.
Och likadant har jag gjort med mamma.
Matade henne. Bredde hennes smörgåsar. Lagade så god mat jag kunde. Hade fikapauser där de hemgjorda kanelbullarna tinades.
Det är klart att det inte hjälpte.
Jag hindrade henne från att dricka (nå väl, jag försökte i alla fall), jag portionerade ut ordinerad mängd av hennes lugnande och insomnande medicin, jag släpade med henne på motvilliga promenader, beordrade henne middagssiesta.
Det är klart att det inte hjälpte.
Gottit i magen hjälper kanske mot allt ifrån skrubbade knän till ensamhet men inte mot livssorger.
Ingenting verkar hjälpa mot det.
Min brors död indirekt och ett antal konfrontationer direkt med mamma har givit mej insikter.
Jag behöver terapi.
Jag trodde faktiskt att jag terapiat färdigt.
Att ingenting mer fanns att vrida å vända, att jag gråtit å snorat klart över det som varit men jag har insett att så inte är fallet.
Dels behöver jag hjälp att tackla mitt medberoende.
Den var väl ingen mindblower precis.
Det är en omöjlig ekvation att älska någon och att vara dess sista utpost men att inte kunna hjälpa, inte ens med milt tvång. Det är en omöjlig ekvation att släppa taget om den samma om det med stor sannolikhet innebär att det tar död på personen.
Jag behöver hjälp med de X:n och Y:a.
Men jag har oxå insett en annan sak. Min barndom/ uppväxt och saker i den gör att jag tar saker personliga som inte är det.
När jag inte blir vald så blir det samma sak som att vara bortvald.
När mitt sällskap inte räcker beror det på att jag inte duger i personens ögon.
När någon inte tar ställning för mej tar de den emot mej.
Det blir tydligt i min situation med mamma när jag "offrar" semesterveckor på att vårda, lyssna, trösta henne och hon bara ylar efter min bror.
Intellektuellt nåt helt naturligt, i min fuckade hjärna nåt annat.
Och det finns andra, inte lika självklara situationer, i vardagen där jag känner mej ratad utan att nödvändigtvis vara det.
Det måste jag göra nåt åt.
Allt handlar faktiskt inte om mej.
Puss/ Asta
