När någon jag älskar är ledsen vill jag gärna mata den.
Jag vet inte om det är nåt mänskligt eller kanske snarare kvinnligt och moderligt. En kvarleva från när jag bar en baby i min famn och bjöd bröstet som mat, tröst och insomningsdryck.
Så fort mina barn kommer hem och är ledsna så tittar jag vad jag har i kylen. Reflexmässigt.
Jag gjorde det redan när de kom skrikande med skrapade knän. Tog upp i famnen, klappade om, blåste lite och sen... "Vill du ha en glass?"
Jag gör det fortfarande med mina helt vuxna barn. Minus blåser då.
Som om ingenting kan göra dem riktigt illa om de får sleva i sej en portion av mammas köttfärssås eller bullar.
Och likadant har jag gjort med mamma.
Matade henne. Bredde hennes smörgåsar. Lagade så god mat jag kunde. Hade fikapauser där de hemgjorda kanelbullarna tinades.
Det är klart att det inte hjälpte.
Jag hindrade henne från att dricka (nå väl, jag försökte i alla fall), jag portionerade ut ordinerad mängd av hennes lugnande och insomnande medicin, jag släpade med henne på motvilliga promenader, beordrade henne middagssiesta.
Det är klart att det inte hjälpte.
Gottit i magen hjälper kanske mot allt ifrån skrubbade knän till ensamhet men inte mot livssorger.
Ingenting verkar hjälpa mot det.
Min brors död indirekt och ett antal konfrontationer direkt med mamma har givit mej insikter.
Jag behöver terapi.
Jag trodde faktiskt att jag terapiat färdigt.
Att ingenting mer fanns att vrida å vända, att jag gråtit å snorat klart över det som varit men jag har insett att så inte är fallet.
Dels behöver jag hjälp att tackla mitt medberoende.
Den var väl ingen mindblower precis.
Det är en omöjlig ekvation att älska någon och att vara dess sista utpost men att inte kunna hjälpa, inte ens med milt tvång. Det är en omöjlig ekvation att släppa taget om den samma om det med stor sannolikhet innebär att det tar död på personen.
Jag behöver hjälp med de X:n och Y:a.
Men jag har oxå insett en annan sak. Min barndom/ uppväxt och saker i den gör att jag tar saker personliga som inte är det.
När jag inte blir vald så blir det samma sak som att vara bortvald.
När mitt sällskap inte räcker beror det på att jag inte duger i personens ögon.
När någon inte tar ställning för mej tar de den emot mej.
Det blir tydligt i min situation med mamma när jag "offrar" semesterveckor på att vårda, lyssna, trösta henne och hon bara ylar efter min bror.
Intellektuellt nåt helt naturligt, i min fuckade hjärna nåt annat.
Och det finns andra, inte lika självklara situationer, i vardagen där jag känner mej ratad utan att nödvändigtvis vara det.
Det måste jag göra nåt åt.
Allt handlar faktiskt inte om mej.
Puss/ Asta
Det finns klara fördelar med terapi, om terapeuten är rätt för dig, och det är att man blir mer på det klara med vad som är vad. Nackdelarna är, om terapeuten inte är rätt för dig, att det man dras med blir ännu tyngre. Jag började i terapi för massor med år sedan, hos en karl som blev kär i mig. Jag svär, det var så. När jag inte stod ut, bad han mig i princip på sina bara knän att jag skulle ge honom en chans till. Det gjorde jag dock inte. Han saknade förmåga att se mig, han såg bara sig själv. Det var fruktansvärt. När jag väl träffade en fantastisk terapeut,många år senare, var det så förlösande. Hon fick mig att se mig själv i rätt ljus, förlåta mig själv för mina tillkortakommanden och älska mig själv så som jag är. Hon fick mig att sluta förakta mig själv, skuldbelägga mig själv. Hon fick mig att sluta känna avsky samtidigt som hon fick mig att känna lust att förlåta. Både mig själv ochde som var aktuella för min avsky. Det var en sån befrielse. Jag hade aldrig blivit så "frisk" utan henne. Efter nästan 10 år skrev jag ett brev till henne och berättade hur mitt liv hade blivit "efter henne". Hon svarade med ett långt och glädjefyllt brev (det var innan mailandets tid). Jag älskade henne. Hon såg ut som flickan i "Vita stenen" men som vuxen. Bästa som hänt mig efter barn och min nuvarande make (sedan 15 år i år).
SvaraRaderaAllta handlar inte om oss själva, men om man inte kan befria sig från den känslan behöver man ju ha hjälp!
puss/cis