2017 års upplaga av sommarsemestern.

Alltså denna semester.
Sommaren 2017 års upplaga kommer inte att kvala in som någon av de bättre jag upplevt.
Jag hade sådana förhoppningar på den efter att inte ha varit ledig så här länge i följd på på tre år men...
Jag försöker verkligen att inte vara bitter här... att inte framstå som fullkomligt egocentrisk och gnällig... men jag måste ändå medge att begravningar, seklets familjegräl, babysitta morsan, munsår under 4 veckor (å inte läkt än), diverse hudåkommor på hunden, den jävligaste allergin i mannaminne, cancerskräck efter att det kommit blod u tutten och... och... skitväder inte stod på min önskelista när jag i februari drömde om semester.
Och nu är den slut.
Nästa vecka är det jobb igen. Fem nätter på sju dar. Hey.
Jag känner mej tröttare än någonsin.

Vi sammanfattar den med en liten ja eller nej lista på somriga saker. 

Varit på stranden:
Inte som i "sola å bada på stranden" nej.

Gjort nån resa:
Till Borås djurpark, räknas det?

Blivit brun:
Nja, brunare än jag var innan semestern men det är mer mitt pigments fötjänst än solgudarnas.

Grillat:
Tre-fyra gånger kanske, å då har jag inte varit supernogräknad med att det ska vara toppenväder.

Varit på/ haft sommarfest:
På Änglas fyraårskalas och en begravning.

Träffat vänner:
Tre st vänner tror jag jag hunnit träffa. Jag är inte populäraste bruttan i la stada länge tydligen. Eller vadå längre?

Tagit middagslurar:
Hell yes.

Läst böcker:
Två böcker. Båda superbra så sen kom jag av mej. Men jag har lyssnat på en halv ljudbok å sett 2½ säsong av Orange is the new black. 

Druckit goda drinkar:
Mer öl

Semesterromantik:
Jodå, skedade med Gottfrid i morse.

Flirt:
Va?!

Älskat utomhus:
Vad för nåt?

Badat:
Till knäna. Nä jag sprang i för att fånga Noah å hindra honom från att drunkna.

Kommit igång med löpningen:
Har den jävligaste allergin i mannaminne sa jag ju. Jag orkar inte springa 200 meter med de här luftrören.

Liseberg:
Nej.

Lars Winnerbäck konsert:
Nä.

NÅN konsert:
Men det var ett jäkla tjat! Nej!!! rub it in.

Jordgubbar:
Jaaaa. Massor.

Men det verkar ju ändå som om jag inte har cancer (håll tummarna), alla jag älskar lever ( ja, förutom brorsan nu då), jag går tillbaka till ett jobb jag gillar.
Det kunde varit värre. Det kunde det absolut. 

Och... om 54 dagar och 18 timmar drar jag till Grekland och då jäklar!

Puss/ Asta

Medberoende och elefantbajs

Här om dagen träffade jag min goda vän och bloggsyster Ergo Sum.
Hon är en vansinnigt klok kvinna.
Vi hade inte träffats på hur länge som helst trots att vi bor i samma stad, det verkar vara lite så jag jobbar med alla mina vänner. Hmm.
Hur som helst sågs vi på stan, hon tog en nyttig fruktjuice och jag en öl.
Det speglar våra personligheter rätt bra.
Vi är olika. Men lika.

Vi pratade ikapp och självklart pratade vi en del om att min bror dött och om hur jag har det med min mamma.
Jag pratade om det här med mitt medberoende.
Om att oavsett vad jag vill och vad jag orkar så har jag svårt att bara acceptera att hon ligger där hemma och super ihjäl sej. Att jag är hennes sista utpost, den enda som hon har, och att det inte spelar så stor roll vad jag vill å orkar.
Jag är nog klassiskt sk kvinnlig där. Jag har ett "ta hand om" ok över mej och har efter mormor axlat rollen som den som får ordna upp all skit. Jag skulle ha svårt att leva med att jag lämnade henne åt sitt öde.
Ergo Sum sa då något klokt, något jag själv tänkt men som inte får samma fäste riktigt när det kommer från min egen hjärna.
Hon sa typ att "Jo, du har ditt "ta hand om" krav och du är sista utposten för din mamma. Men när hennes och i förlängningen ditt mående inkräktar på dina barn då kommer du att släppa taget. Få en anledning som är legitim i hjärtat att välja. För barnen kommer alltid först."
Och så ÄR det ju. De ska inte behöva oroa sej för mej som jag oroar mej för mamma.

Det är en process. Jag bestämmer mej å tar tillbaka.
Och en viss kontakt är vi ju "tvungna" att ha nu fram till begravningen nästa vecka.
Alltså missförstå mej rätt. Om mamma sa att hon ville bli nykter, att hon ville ha hjälp, att det fick vara nog så skulle jag utan tvekan lägga ner pengar, engagemang och tid i det. Låta henne flytta in. Investera i henne.
Jag tycker ju om min mamma.
Men som det är nu ringer hon packad och lätt aggressiv flera gånger om dagen. Hon förnekar att hon är full trots att hon inte kan prata rent.
Hon slänger på luren om jag påpekar det. Och hon mal å mal om att hennes liv är förstört.
När Mini städade Noahs rum som varit mammas under hennes tid här fann hon lösa sömntabletter på golvet.
Det gör mej arg!!!
Rasande faktiskt.
Och såna stunder kan jag tänka, men Fine, sup ihjäl dej då om vi inte betyder mer.

Bla bla bla.
Jag har varit på Borås djurpark med. Med Mini, Noah å Ängla.
Och förutom se på alla djur å leka på en ny lekplats så fick vi "gissa bajset."
15 olika bajs i burkar skulle paras ihop med bilder på djur från parken.
Väldigt svårt å otippat kul. Fick 6 rätt. Elefantbajs var kanske inte så svårt men vem ä haj på hur säl/ giraff/ antilopbajs ser ut.
Vi hade en jätte mysig dag å jag var helt slut när jag kom hem.

Puss/ Asta

Kontrasternas sommar

Ja, det går ju inte att komma ifrån att det blev en ovanlig semester med min brors död och omhändertagandet till och från av mamma. Många känslor. Hela spektrat.
Men däremellan pågår faktiskt semesterlunken som nu gått in i vecka 2 av 3,  och jag har ingen som helst ågren eller stress över att "ingenting händer."

Jag har läst ett par böcker och jag har njutit utav det vackra vädret vi har haft senaste dagarna (samtidigt som jag svurit över pollenallergi och ett munsår i världsrekordstorlek.) 
Idag kände jag dock att min hud fått nog och behövde vila så vi drog in till stan en stund jag å min klan.
Jag var ute efter en rejäl fuktbomb till mitt ansikte som blivit lite bränt och både stramar och känns lite irriterad/ soleksemig.
Fastnade för Body shops Aloe Soothing rescue mask.
En ansiktsmask som man sätter på om kvällen och sover med.
Har bara haft den nån timma än men den känns fantastisk!
Huden har verkligen chillat ner.
Nån som testat den?

Maken är iväg på fackkurs (halleluja) så Mini å jag slog till med färska räkor, hetsås, vitt (livsfarligt) bröd och cava. Så jävla gott. Att inmundiga ute i solskenet.
Med Marabou Japp efteråt och sedan en stilla promenad med hunden.
Mitt i allt det svåra finns livsglädje och lycka.
Hade tänkt mej ett besök på Borås djurpark i veckan och ev hinna träffa lite vänner. Vi ska väl även dansa ett par varv kring en midsommarstång i ösregn.
Nästa vecka väntar läkarbesök (det kommer blod ur tutten på mej), begravning av en bror och parmiddag.
Kontrasternas sommar.

Puss/ Asta

Bullar å terapitankar.

När någon jag älskar är ledsen vill jag gärna mata den.
Jag vet inte om det är nåt mänskligt eller kanske snarare kvinnligt och moderligt. En kvarleva från när jag bar en baby i min famn och bjöd bröstet som mat, tröst och insomningsdryck.
Så fort mina barn kommer hem och är ledsna så tittar jag vad jag har i kylen. Reflexmässigt.
Jag gjorde det redan när de kom skrikande med skrapade knän. Tog upp i famnen, klappade om, blåste lite och sen... "Vill du ha en glass?"
Jag gör det fortfarande med mina helt vuxna barn. Minus blåser då.
Som om ingenting kan göra dem riktigt illa om de får sleva i sej en portion av mammas köttfärssås eller bullar.

Och likadant har jag gjort med mamma.
Matade henne. Bredde hennes smörgåsar. Lagade så god mat jag kunde. Hade fikapauser där de hemgjorda kanelbullarna tinades.
Det är klart att det inte hjälpte.
Jag hindrade henne från att dricka (nå väl, jag försökte i alla fall), jag portionerade ut ordinerad mängd av hennes lugnande och insomnande medicin, jag släpade med henne på motvilliga promenader, beordrade henne middagssiesta.
Det är klart att det inte hjälpte.
Gottit i magen hjälper kanske mot allt ifrån skrubbade knän till ensamhet men inte mot livssorger.
Ingenting verkar hjälpa mot det.

Min brors död indirekt och ett antal konfrontationer direkt med mamma har givit mej insikter.
Jag behöver terapi.
Jag trodde faktiskt att jag terapiat färdigt.
Att ingenting mer fanns att vrida å vända, att jag gråtit å snorat klart över det som varit men jag har insett att så inte är fallet.

Dels behöver jag hjälp att tackla mitt medberoende.
Den var väl ingen mindblower precis.
Det är en omöjlig ekvation att älska någon och att vara dess sista utpost men att inte kunna hjälpa, inte ens med milt tvång. Det är en omöjlig ekvation att släppa taget om den samma om det med stor sannolikhet innebär att det tar död på personen.
Jag behöver hjälp med de X:n och Y:a.
Men jag har oxå insett en annan sak. Min barndom/ uppväxt och saker i den gör att jag tar saker personliga som inte är det.
När jag inte blir vald så blir det samma sak som att vara bortvald.
När mitt sällskap inte räcker beror det på att jag inte duger i personens ögon.
När någon inte tar ställning för mej tar de den emot mej.
Det blir tydligt i min situation med mamma när jag "offrar" semesterveckor på att vårda, lyssna, trösta henne och hon bara ylar efter min bror.
Intellektuellt nåt helt naturligt, i min fuckade hjärna nåt annat.
Och det finns andra, inte lika självklara situationer, i vardagen där jag känner mej ratad utan att nödvändigtvis vara det.
Det måste jag göra nåt åt.

Allt handlar faktiskt inte om mej.

Puss/ Asta