Trött, mottaglig och en doft av tjära

Ett tydligt tecken på att jag är trött är att jag blir känsligare för intryck utifrån.
Jag kan inte sortera, elände från när å fjärran, strömmar in utan att jag kan värja mej.
Det märkliga är att det är inte alltid det närmsta eller det hemskaste som når längst in.
Vissa katastrofer och vissa hemskheter lämnar mej med, om inte en axelryckning, så med ett konstaterande. "Ja ha, hemskt." Annat, inte alls lika dramatiskt får mej att svaja.

Den tiggande, fattiga kvinnan i Köpenhamn som fick motstå hån och fick öl hällt på sej drabbar mej med full kraft.
Att läsa om Magdalenas Graafs sorg över sonen som dog plötsligt bara ungdomen och som hon timmarna innan pratat och skrattat med lika så.
Oron över en vän som är sjuk lämnar mej ingen ro.
Min sons bekymmer lika så.
Och när jag på EKO's nyheter på radion i bilen hem hörde om syriska flyktingar som flyr undan ISIS in i Turkiets flyktingläger, slår upp sina tält överallt, sorgen, skräcken, sjukdomar och döden jagar dem å tänkte på att 13% la sina röster på Sverigedemokraterna som vill förvägra dessa människor möjligheten att ens drömma om en trygg plätt för sina barn så började jag faktiskt att gråta.
Samtidigt läser jag om mördare som styckar offer och rabblar filmrepliker och det berör mej inte.
Min bror ska upp i hovrätten i veckan och kommer med stor sannolikhet att dömas till fängelse å jag orkar inte ta in.

Den mänskliga hjärnan är förunderlig. Hur den sållar och tar in. Vad som blir transparent och inte.
Minis svärmor var här tidigare och hon är galen i naturprodukter. Hon hade köpt någon handgjord salva, ihop rörd av en namngiven person. Den luktade tjära. Ett gammalt fiskeläger.
Å ett minne jag inte riktigt kan få tag i från när jag var riktigt liten träder fram.
En salva min mormor eller gammelmormor hade i en brun apoteksburk. En beigeaktig salva i burk med svart lock som luktade precis så. Luktade en blandning av gott och kvalmigt, av barndom å trygghet.
Jag minns att jag inte tyckte om den där lukten som liten, men att jag tyckte om handen som doftade den.
Luktminnet sägs vara det som sitter djupast, som lagras allra längst.
Förunderligt vilken lagringskapacitet. Å hur något som varit fullständigt bortglömt och inte funderat på under åtminstone fyrtio år plötsligt blir levande igen.
Var fanns det minnet och hur får det plats?

Puss/ Asta

Julhumör å annat elände

Ett av mina favoritordspråk är "Summan av alla laster är konstant" för det är så sant.
Jag tror det är nåt liknande med elände.
Det känns som om jag är fast i nåt eländeshjul. Av i-landsformat men ändå...
Härom dagen gick ugnen sönder. Det är garanti på den, men ändå... ingen reparatör dyker upp på denna sidan nyår och ugn är rätt käckt att ha i juletid.
Men det är klart... jag kan väl grilla julskinkan å jansson över klotgrillen på altanen.
Det har väl grottmänniskor gjort före mej. Ja, kanske inte janssons frestelse då men...

Idag gick datorn sönder. Hårddisken kraschade. Eller en av dem.
Efter svåååår bloggabstinens säger mannen att den går att använda ändå... via Linux.
Ja, men herre gud, kunde han inte kläckt ur sej det innan jag börjat skaka av avhållsamhet?

Det finns så mycket jag vill säga, men som jag inte kan.
Av mina egenhändigt uppdiktade vett & etikett regler för bloggen.
Å sträng är jag. I synnerhet mot mej själv.
På tal om det...
Jag känner mej ofta som en eländig ursäkt för en människa.
Och så jävla dålig som i juletid är jag aldrig.

Jag har ägnat dagen åt att bocka av på min "att göra lista."
Städat.
Gått ut med hundarna. En å en.
Tvättat.
Stekt julköttbullarna.
Gjort snickers.
Städat igen.
Och brottats med min ångest. Den är nog fan rekordstor i år.
Tänkte medan jag gjorde snickersen (och brände mej på tummen),
För vems skull gör jag det här? Vem tänker "åhhh gulliga mamma/ Asta har gjort snickers, så gulligt av henne!" Inte någon...
Nej, jag gör det för att känna mej nåååågot mindre usel. Något bättre som människa.
Väl medveten om att jag bara slarvstädat toaletten och inte städat övervåningen...
Å vilken vettig normal människa är sååå slarvig kring jul?!
Nä, precis. Erkänn att ni inte slarvat en enda en av er.

Ergo sum var här med en julklapp.
Gulliga gulliga hon.
Det var innan jag städat å dammråttorna låg feta i hallen.
Själv har jag inte duschat på 3 dar.
För att jag inte ids. För att ingen ser mej ändå.
Jag blev jätte glad för julklappen... och för att hon gjort sej åbäket att köra ut till mej mitt i julstressen... men mindervärdskänslorna kom ändå.
Hon är min vän. Men en ny sån. Någonstans håller jag fortfarande en smula fasad när vi möts annars. Luktar inte uteliggare å så där...
Hoppas att jag inte skrämde bort dej min vän.
På tal om Ergo...
Hon sa en gång när vi möttes att hon hos sin terapeut fått fundera ut vad hon såg som kärnan hos sej själv, vad som spontant kom upp i huvudet när hon tänkte på sin person.
Jag gjorde så idag.
Brainstormade känslor kring mej själv.
Hör ni, det är inga snälla saker som kommer när man plockar bort filter och försvarsmekanismer och släpper sargen.
Bluff. Fuskare. Osann mot mej själv. Fejk. Misslyckad. Olycklig. Utnyttjad.
Ja, ni hör... julhumöret är redan på plats.

Inget annat kul så här dan före dan...
Jo just det, världen står kvar och Gottfrid har analsäcksinflammation (kul ord att säga, låter som nåt annat, lätt att göra felaktiga associationer.) Han luktar fan, uberstark ammoniak ur arslet typ.

Hör ni...
God jul på er

Puss/ Asta