Under statens vingar.

Jag var tolv år, hann fylla tretton, när jag placerades på ett ungdomshem några mil från min hemstad. Jag placerades där enligt LVU, det vill säga Lagen om vård av unga och varken jag eller min vårdnadshavare hade något att säga till om.
Min mamma blev informerad om att antingen kommer jag dit frivilligt eller så blev jag hämtad av polis.
Tillsammans med min mamma och en socialsekreterare åkte jag dit.
I och med detta tog staten tillfälligt över vårdnaden om mej.
Blev min mamma och pappa. Blev den som skulle sörja för att mina behov av alltifrån mat till uppfostran tillgodosågs.
Det gick så där milt uttryckt.
De andra intagna på hemmet var i huvudsak killar. Samtliga flera år äldre än mej.
Jag har aldrig, varken förr el senare, sett så mycket droger.
Där placerades alltså en ung destruktiv tjej, ett barn.
Möblerna i våra rum var fastskruvade i golv och väggar.
Fönsterna fick inte att öppna.
Det utbröt ofta bråk mellan de intagna. Ibland våld från personalens sida.
Jag fick en sömntablett som hette Mogadon till natten. Den är vanebildande. Nämnde jag att jag precis skulle fylla tretton?
Staten tog över min vårdnad. Staten tog över ansvaret för mej.
Och inom institutionens väggar rökte jag hasch och utnyttjades sexuellt av äldre intagna killar. Inte en gång. Regelbundet.
Man behöver inte precis vara nobelpristagare för att räkna ut sårbarheten hos en ung ensam flicka som hamnar i ett gäng av äldre killar med betydligt mer erfarenheter av droger och kriminalitet.
Visst fanns det eldsjälar bland personalen. Jag minns en äldre man som tog med mej hem till sej å sin fru korta stunder så jag fick gosa med hans hundar och sitta ner i deras hemtrevliga kök. Jag minns en annan manlig vårdare som lärde mej bugga. En kvinnlig vårdare som blev som en jourhavande storasyster som jag kunde anförtro mej åt och som stod upp för mej på ett sätt få vuxna hade gjort innan.

Jag hade vänner som liksom jag varit på olika behandlingshem för unga.
Jag har släktingar.
Alla berättar samma historia. Den om hur staten tar över ansvaret från föräldrarna och sedan bokstavligen suger på att göra jobbet.Faktiskt är jag själv den enda som jag känner till som klarat sej hyfsat och som inte blivit ytterliga förstörd av denna "vård och behandling."
Det borde väl ändå  vara ett rimligt minimikrav? Att ungarna inte ska må sämre där än i sitt hem? Att de ska vara bättre rustade när de kommer ut än när de kom in?
Att jag klarade mej så bra har jag delvis min unga ålder att tacka för. Jag var för liten... fick inte hänga med på mycket dumt som hittades på. Som när hela gänget stal en bil, rymde och drog iväg på en brottsturné. Då lämnades lilltjejen kvar.

Detta var -82 om jag räknat rätt. Uppenbarligen har ingenting förändrats.
Med förfäran läser jag om alla självmordsförsök som inträffat på svenska ungdomshem. 18 stycken bara i år. En trettonårig flicka som efter häkteslik behandling slutligen tar sitt liv. Under statens ansvar och beskydd!
Om staten inte lyckas bättre vore det kanske en idé att frånta dem ansvaret och helt enkelt stänga igen denna typ av verksamhet.
Jag förstår själv att det inte är rimligt men det är å andra sidan lika orimligt att de får fortsätta göra ett lika uselt jobb som de gör nu och har gjort i decennier!

Jag blir så förbannad!

Puss/ Asta 

Julhumör å annat elände

Ett av mina favoritordspråk är "Summan av alla laster är konstant" för det är så sant.
Jag tror det är nåt liknande med elände.
Det känns som om jag är fast i nåt eländeshjul. Av i-landsformat men ändå...
Härom dagen gick ugnen sönder. Det är garanti på den, men ändå... ingen reparatör dyker upp på denna sidan nyår och ugn är rätt käckt att ha i juletid.
Men det är klart... jag kan väl grilla julskinkan å jansson över klotgrillen på altanen.
Det har väl grottmänniskor gjort före mej. Ja, kanske inte janssons frestelse då men...

Idag gick datorn sönder. Hårddisken kraschade. Eller en av dem.
Efter svåååår bloggabstinens säger mannen att den går att använda ändå... via Linux.
Ja, men herre gud, kunde han inte kläckt ur sej det innan jag börjat skaka av avhållsamhet?

Det finns så mycket jag vill säga, men som jag inte kan.
Av mina egenhändigt uppdiktade vett & etikett regler för bloggen.
Å sträng är jag. I synnerhet mot mej själv.
På tal om det...
Jag känner mej ofta som en eländig ursäkt för en människa.
Och så jävla dålig som i juletid är jag aldrig.

Jag har ägnat dagen åt att bocka av på min "att göra lista."
Städat.
Gått ut med hundarna. En å en.
Tvättat.
Stekt julköttbullarna.
Gjort snickers.
Städat igen.
Och brottats med min ångest. Den är nog fan rekordstor i år.
Tänkte medan jag gjorde snickersen (och brände mej på tummen),
För vems skull gör jag det här? Vem tänker "åhhh gulliga mamma/ Asta har gjort snickers, så gulligt av henne!" Inte någon...
Nej, jag gör det för att känna mej nåååågot mindre usel. Något bättre som människa.
Väl medveten om att jag bara slarvstädat toaletten och inte städat övervåningen...
Å vilken vettig normal människa är sååå slarvig kring jul?!
Nä, precis. Erkänn att ni inte slarvat en enda en av er.

Ergo sum var här med en julklapp.
Gulliga gulliga hon.
Det var innan jag städat å dammråttorna låg feta i hallen.
Själv har jag inte duschat på 3 dar.
För att jag inte ids. För att ingen ser mej ändå.
Jag blev jätte glad för julklappen... och för att hon gjort sej åbäket att köra ut till mej mitt i julstressen... men mindervärdskänslorna kom ändå.
Hon är min vän. Men en ny sån. Någonstans håller jag fortfarande en smula fasad när vi möts annars. Luktar inte uteliggare å så där...
Hoppas att jag inte skrämde bort dej min vän.
På tal om Ergo...
Hon sa en gång när vi möttes att hon hos sin terapeut fått fundera ut vad hon såg som kärnan hos sej själv, vad som spontant kom upp i huvudet när hon tänkte på sin person.
Jag gjorde så idag.
Brainstormade känslor kring mej själv.
Hör ni, det är inga snälla saker som kommer när man plockar bort filter och försvarsmekanismer och släpper sargen.
Bluff. Fuskare. Osann mot mej själv. Fejk. Misslyckad. Olycklig. Utnyttjad.
Ja, ni hör... julhumöret är redan på plats.

Inget annat kul så här dan före dan...
Jo just det, världen står kvar och Gottfrid har analsäcksinflammation (kul ord att säga, låter som nåt annat, lätt att göra felaktiga associationer.) Han luktar fan, uberstark ammoniak ur arslet typ.

Hör ni...
God jul på er

Puss/ Asta