Jul-hiss eller diss?

 

Lyssnade en liten stund på Karlavagnen igår som kunde sammanfattas som "Jul-hiss eller diss?"
Väldigt väldigt många människor verkar tycka att julen är hysterisk och jobbig, långt värre än vad jag brukar känna. Eller jag är i gott sällskap åtminstone.
Vilket  är så himla synd! Julen, om den görs "rätt" har ju all potential att vara en riktig mysstund.

Hur gör man julen rätt då?
Ja, enligt människorna som hörde av sej till Karlavagnen via samtal, mail, sms och sociala forum handlade det framförallt om kraven. Kraven på obscent många och dyra julklappar. Surfplattor, tvapparater, nya datorer, resor, smartphones och årets stora julklapp aktivitetsarmband.
Det handlade om tvång vilka man skulle umgås med, eller ensamheten som skulle uthärdas och det handlade om perfektionen i hemmet.
Nu är ju inte precis jag någon som ska banna folk över att de känner så, jag har mått dåligt oändligt många jular.

Men vem är det egentligen som ställer de här kraven på oss?
Är det våra barn? Våra vänner som vi jämför oss med? Reklam och massmedia?
Varför köper många så mycket saker och så dyrt?
Jag vet inte...
Förra året köpte jag för första gången bara till barnen plus vår secret santa då.
Det kändes konstigt, lite snålt och genant trots att alla barnen utom Mini tyckte det var helt okej.
I år. I år har något hänt med mej.
Dels har jag väl vant mej en smula. Nu är det andra året. Nu är det tradition.
Men det är oxå ett medvetande som börjar bottna i mej.
Hur mycket prylar vi egentligen har och hur lite andra har. Hur moder jord dignar under bördan.
Då känns det mer... orimligt.
Orimligt att delta i nån fånig tävling att den som köper flest julklappar vinner.
Därför får inte ens barnen särskilt många julklappar. Tre var.
Det räcker. Alla kommer att köpa till dem och de kommer...ändå... få berg av klappar som de är för små för att på riktigt förstå.
Julklappar till barnen när de är mellan 6-18 månader är ju faktiskt mest för min egen skull eller möjligen deras föräldrar.
Noah hade blivit lika glad för några kulörta band och Ängla för en burk sopbubblor.

Å städningen... kom igen. Vad spelar det för roll?
Egentligen?
Vi måste reclaima det fina med jul. Att samlas. Att sitta ner tillsammans. Att umgås.
Spela spel, se på tv ihop, äta gott.
Jag skulle gärna ha fler människor här. Vänner. Blanda frisk, låta vem som helst av dem man älskar komma. Hade det inte varit för maken som är mer... vad ska jag säga, restriktiv... så hade jag kunnat tänka mej att bjuda in några hemlösa med.
För det är väl så julen ska vara? Generositet är för mej nåt helt annat än att bräcka andra släktingar med att köpa till den som redan har för mycket. 

Jag fortsätter på att jobba med mej själv om att sänka ambitionerna. Det kanske tar några år att bli kvitt den där inre rösten men på sikt så... 

Puss/ Asta 

Julefrid del 618

Har ni sett reklamen "Det blir jul ändå"?
I skrivandets stund minns jag faktiskt inte VAD den gör reklam för vilket kanske är reklams syfte, i synnerhet om den är svindyr och sänds på bästa sändningstid i tv 4.
Men budskapet är så bra.
Det är en massa olika människor som förbereder sej för jul men allting bara skiter sej.
Ljusslingan ligger i ett för evigt förlorat trassel, julskinkan bränns vid, glasyren på pepparkakshuset klumpar sej och så vidare och så vidare.
För mej som är julneurotiker finns det något oerhört tröstande i det där.

En tröst i att det skiter sej i den tindrande, varma, lyckliga julförberedelsen även för andra.
Att det aldrig blir så där som man trodde, önskade, bad om innan.
Visserligen är det bara på tv allt det där sker, men jag tänker att reklam bygger ju ofta på igenkänning och då måste det vara så att fler känner igen sej.
För inte har de väl bara gjort reklamen för min skull? Det vore ju en smula narcissistiskt att tro det, å jag är inte ens född i lejonets tecken, jag VET att jorden inte snurrar kring mej.

Varenda år... enda sedan jag var liten... har jag drömt om den där perfekta julen.
Julen när kramsnön ligger bländande (med vägarna ändå är rena och halkfria), när julklapparna är många å personliga (men jag inte har ruinerat mej), när julbordet dignar av läckerheter (utan att jag stressat mej till en magkatarr), hemmet är fyllt av skrattande, glada, kärleksfulla människor (å inte alls trångt eller irriterat.)
Jag drömmer om rykande doftande glögg, tindrande barnaögon och uppriktiga skratt.
Kärleksfulla klappar på varandras kinder och stearinljus som brinner så där vackert... helst utan att någon välter dom så stearinet flyter överallt, barnen bränner upp håret eller katten blir svedd i rumpan.
Det blir aldrig så där.
Jag har varit med om massor av jular så här långt, jag är ju fasligt gammal, men ingen sådan.
Det har varit bra jular, dåliga jular och ännu sämre jular. Till å med katastrofala jular.
Skilsmässodåliga jular, "nu-går-jag-ut-å-hänger-mej-dåliga-jular."
Å oxå riktigt fina jular.
Men aldrig perfekta. Å väldigt sällan harmoniska jular.
Jul är per definition lika med stress.

Det börjar redan i adventstider.
Fönsterna blir aldrig riktigt rena eller hur?
Alltid är det någon adventsstake som inte lyser. Huset som jag ägnar typ två åtta timmars arbetsdagar åt att skrubba rent är 30 minuter senare skitigare än de flesta hem är dagen före fredagsstädningen.
Å så julafton. Gästerna krånglar med vilken tid de ska komma utan att till fullo inse vilken organisation det är att hålla hundraelva rätter varma samtidigt medan resten ska vara krispigt kallt och fräääääscht.
Barnen mumlar att de "egentligen hatar julen" och det dåliga mammasamvetet kickar igång på alla elva cylindrarna trots att man gjort så gott man kunnat å mer där till.
Det är då mor i huset knäpper upp den där julölen bakom kaffebryggaren och dricker med giriga klunkar när ingen ser på för att behålla det milda leendet.

Jag överdriver så klart!
Tillspetsar.
Men ni anar känslan? Kanske är det till å med så att någon känner igen sej?
På senare år har det faktiskt blivit bättre. Jag har sänkt både förväntningar å ambitioner och rätt ofta... fullkomligt utpumpad förvisso... kunnat konstatera att "Jo, men i år blev det väl rätt trevligt ändå?!"
MEN
I år har i och med barnbarnen förväntningarna skruvats upp betydligt.
Tungt ok för två småttingar att bära.
I år ska det FAN I MEJ bli trevligt.
Morfar ska "köpa tidningen."
Tomten ska komma.
Katten ska inte bränna rumpan.

Och barnbarnen ska om några år (när de är större, har koll å kan prata rent) hänfört viska i hallen till sina föräldrar "Jag älskar julen hos mormor/farmor!"

Puss/ Asta

Nu är det (inte) snart jul igen.

Förra året startade vi en ny jultradition i enighet med att barnen faktiskt är vuxna nu.
Secret santa i egen variant.
Alla vuxna köper en julklapp var för mellan 2-300 kronor och alla vuxna får därmed en julklapp.
Sen köper vi förstås till barnen.
I år... idag... hjälpte sonen mej att dra lotterna och se till så att jag inte fuskade.
Vilket jag nog LÄTT hade kunnat tänka mej att göra annars då jag tycker det är så himla mycket tråkigare och framför allt svårare att köpa till män än till kvinnor.
Å nog sjutton fick jag en man på min lott även i år.
Förra året fick jag köpa till en svärson, detta året fick jag köpa till en annan svärson.
Nåja, jag har tid att grunna fram någonting bra.
Oceaner av tid.

För hör ni, det ÄR länge kvar till jul.
Idag såg jag Hemtex nya reklam, full av snöflingor och Merry Christmas.
I facebookflöden dyker det upp julklappsinköp och lussebullar å pepparkakor.
Gha! Jag är verkligen inte redo för nån jul än.
Här i södra Sverige har det just blivit höst. Kan vi inte njuta lite av det först?
Jag har inte ens hunnit bli sugen på glögg och det brukar vara första tecknet här.

Hur gör ni med julklappar? Har ni börjat handla dem ännu?
Ni med vuxna barn, handlar ni till dem?
Mycket? Mera? Eller mest?
I år blir det alltså framför allt till barnbarnen.
Å även där tänker jag faktiskt hålla igen.
Jag älskar dem OBSCENT mycket men jag tycker samtidigt att det är galet att handla en massa saker bara för saken skull. Saker de varken behöver eller efterfrågar för den där kvarten av hämningslöst paketöppnande.
Jag känner inte heller att jag har någonting jag måste bevisa i kärleksväg genom att handla hundratre julklappar var. Jag älskar dem till månen men det har ingenting med onödig överkonsumtion att göra.
Nej, få väl valda julklappar ska det bli. Det är så många som älskar dem så de lär få sin beskärda del ändå.

En lyx denna julen är att jag är ledig och inte inplanerad att jobba varken 23:e, 24:e, 25:e eller 26:e.
DET är ovanligt inom vården.
I gengäld är det min tur att arbeta nästa jul och då är det lika bra att riva av alla passen.
Ska verkligen försöka njuta av barnbarnsjul i år.
Mer känsla, mindre prylar.
Mer kärlek, mindre stress.

Man kan ju få önska i alla fall.

Puss/ Asta

Allt är inte mitt fel.

Jag har, å har så länge jag kan minnas haft, dåligt samvete över nästan allting.
Men ibland får man uppenbarelser. En Guds röst eller en pollett som trillar ner från tomma intet.

Något som jag ofta har dåligt samvete över är att jag är en så dålig dotter.
Min mamma ringer mej ett oändligt antal gånger per dag. Hon är ofta kraftigt påverkad av alkohol och tabletter och jag svarar sällan... kanske var 10:e gång.
Av de gångerna kanske jag var 3:e samtal tar mej tid att verkligen prata med henne, övriga gånger snoppar jag av henne med att jag inte orkar prata med henne i det tillståndet.
Mamma blir aldrig arg över det.
Dag in å dag ut talar hon in sina sluddriga meddelanden på min telefonsvarare och när jag snäser så säger finner hon sej bara. Å ringer upp igen efter nån halvtimma.

Min pappa träffar jag allt för sällan. Ringer allt för sällan.
Jag tänker på honom å saknar honom, varje dag, men saker kommer emellan och jag tar inte tiden.
Jag har inte träffat honom sedan jag var å hälsade på honom på min semester... i juli!
Å båda mina föräldrar ger mej samvete.
Eller JAG ger mej dåligt samvete över dem. Över att vara en så oengagerad dotter.
Som aldrig ringer.

Men här om dagen slog det mej, utan att jag egentligen tänkte på dem.
Jag stod å sminkade mej när en röst inom mej sa med klar stämma:
"Man får de barn man förtjänar"
Och faktiskt är det så.
Utan att jag är bitter.
Jag är klar med ältande och det finns gränser hur många gånger man kan ställa människor till svars. Men båda mina föräldrar svek faktiskt mej som barn, på var sitt sätt... och nu ger jag dem vad jag förmår.
Älskar dem men behöver dem inte jämt och alltid.
Söker tröst på andra ställen.
Vi är vad vi är för varann. Det är inte mitt fel.
Å det var befriande att känna så. Att släppa skulden.

Samma sak kände jag med jul och mina egna barn.
En stor del av min stress beror varken på julskinka eller städning utan på ungarnas inställning. Jag vet att de inte gillar julen och jag vill förtvivlat gärna ändra på det.
Jag vet inte varför det är så viktigt för mej men jag vill så oerhört gärna att de ska älska att samlas här hos mej.
Å jag vet att Dotter nr II är känslig för spända vibbar.
Å jag vet att Äldsta dottern har högre krav på städning och perfektion än vad jag har.
Å jag känner alltid att jag inte får vara spänd och att allt måste vara perfekt, så de kan bli lyckliga, så de kan älska julen.

Men jag kände idag att... näää!
Alla får ta ansvar för sina känslor.
Jag är jag och mitt hem är mitt.
Jag älskar mina ungar, jag vill ha dem hos mej men jag ska inte... jag ska i allafall försöka... att inte stissa upp mej själv utan vara jag.
Här är det temperamentsfullt. Kladdigt på golvet. En hund som tar plats.
Coca cola som är ljummen. Vi äter där vi får plats.
Thats it.
Inte som en bristande respekt för ungarna utan som respekt för mej själv.
Förstår ni?

Det är dags att börja bli lite snällare mot sej själv och att sluta bära ansvaret för precis allting.

Puss/ Asta

Gnäll i 1 minut

Igår kväll hade jag inte många patienter. 6 stycken.
Jag kände dem väl, hade haft dem tidigare och förväntade mej en lugn kväll.
Men flera av dem var svårt sjuka. Krävde mycket vård. Många insatser.
Allting krånglade. Jourer fick ringas upp. Akuta prover tas. Nålar bytas. Röntgenundersökningar. Dropp.
Jag hann inte tänka, inte fundera på vad som var gjort, vad som var kvar, om jag missat något.

Jag jobbar 90%. Eftersom jag jobbar många kvällar som har kortare turer än dagpassen så är jag inne på jobbet oftare än de som jobbar 100%.
Alltid känns det som.
Å jag har inte råd att gå ner i lön.

De sista dagarna har jag känt av spänningar i kroppen.
Jag har ont precis i ryggslutet och i axlar och nacke. Jag har svårt att orka upp på förmiddagen när klockan ringer. Jag käkar Omeprazol för magen.
Det är stress. Det är varningssignaler. Jag förstår det... så klart men vad gör man?
VAD gör man?
Sjukskriver sej när ens kollegor går på knäna för att man KAN BLI sjuk?
Ställer in julen?
Inget av det är ju tänkbart.
Jag är ledig i helgen och har 101 saker som måste göras.
Kylskåpet är tomt.
Vi har stampat lergolv.
Ingen mat är klar inför jul.

Jag var bara tvungen att gnälla lite. Vet att hundratusentals kvinnor(?) där ute mår likadant just nu.

Puss/ Asta

Åhhhh jag är en sån misslyckad jävla morsa...

... Jag har misslyckats med det mest fundamentala av allt när det kommer till barnuppfostran. Å då inte misslyckats "lite grann", nej misslyckats grandiöst.

Okej, okej... kanske inte det MEST fundamentala.

Mina barn plågar inte djur
Misshandlar inte sin partner
Röstar inte på Sverigedemokraterna
(Å faktiskt inte Moderaterna heller)
Sitter inte i fängelse
Skär sej inte i armarna
Slår inte ner åldringar på stan
Rånar inte pensionärer i deras hem
Är inte rasister
De sparkar inte sönder bilar
Skickar inte bajs på posten till sina chefer
De äter inte snorkråkor in public
De sätter inte med vilje stilettklacken i någons fot på bussen
Tänder inte eld i källarlokaler...

... Men de hatar jul! Å de är inte stormförtjusta i att träffa hela sin familj samtidigt under mer uppstyrda former.

Jag som alltid drömde om en tindrande lycklig och kärleksfull jul som liten.
Jag som alltid alltid blev besviken på att allt egentligen, bortom tomten och julklappar var precis som vanligt. Med konflikter mellan familjemedlemmar, snorkiga kommentarer, illa dold sarkasm och öppna gräl.
Jag som ville ge mina barn allt det där... vackra.
Alla dofterna, alla skratten, all gemenskapen.
Å så hatar de julen!
Vill bara få den överstökad, få den gjord!
Va fan?!

Hur blev det så?

Puss/ Asta

Juldepp part two

 

Idag var jag som alla andra dagar ute med hunden.
Jag gick tvärs över ängen, den är inte stor... vi snackar kanske 200 meter om ens det.
Ett litet geografiskt avstånd men ett gigantiskt på andra sätt.

Ni förstår, när man gått över ängen så lämnar man medelklassen.
Vad kännetecknar medelklassen?
Helkaklade badrum. Nyrenoverade kök. Julpyntade krukor utanför dörren.
Julgardiner. Julstjärnor i varenda fönster. Skottade uppfarter.
Ordning å reda. Idyll och julefrid.
Å en doft...knappt förnimbar... av att vara "lite bättre."
På andra sidan ängen ligger hyreshusen.
Visserligen i radhusvariant men ändå. Gårdar.
Där bor ensamstående. Där bor en hel del av utländsk härkomst.
Där har man lite annat att fundera över än om man skall ha en eller två olika färger på julgranskulorna.

Jag gick genom kvarteren där.
Tittade mot fönsterna. I majoriteten fanns inga stakar eller stjärnor.
I ett å annat stod en stake av billigare slag.
I några fönster smaklöst överdåd av ljusslingor i rött å gult å blått.
Å luften blev lättare att andas.
Det är i sån här miljö jag är uppvuxen.
I en annan, mycket större stad, men känslan... känslan den samma.
Arbetarklass.
Man suddar inte ut ursprung å klass hur lätt som helst.
Inte hur svårt som helst heller.
Den sitter där den sitter. Å även om jag inte direkt känner mej underlägsen mina grannar så känner jag mej inte hemma bland det piffade å puffade.
Jag lever inte upp till det där... perfekta.
Jag är mycket mer hemma bland de mörka fönsterna, eller fönsterna med de fula ljusslingorna.

Jag gick vidare, upp i de gamla kvartern av min by.
Där husen återigen är ägda och kostar en slant.
Jag gick förbi ett sött hus med levande ljus på borden inne i rummet och julstjärnor i fönsterna och jag tänkte "Jag vet att din man ligger med en annan."Det är ju så. Jag vet det. Inte någonstans är idyllen självklar.
Inte någonstans är allt vad det synes vara.

Man är inte ensam. Det bara känns så ibland.

Puss/ Asta

Julhumör å annat elände

Ett av mina favoritordspråk är "Summan av alla laster är konstant" för det är så sant.
Jag tror det är nåt liknande med elände.
Det känns som om jag är fast i nåt eländeshjul. Av i-landsformat men ändå...
Härom dagen gick ugnen sönder. Det är garanti på den, men ändå... ingen reparatör dyker upp på denna sidan nyår och ugn är rätt käckt att ha i juletid.
Men det är klart... jag kan väl grilla julskinkan å jansson över klotgrillen på altanen.
Det har väl grottmänniskor gjort före mej. Ja, kanske inte janssons frestelse då men...

Idag gick datorn sönder. Hårddisken kraschade. Eller en av dem.
Efter svåååår bloggabstinens säger mannen att den går att använda ändå... via Linux.
Ja, men herre gud, kunde han inte kläckt ur sej det innan jag börjat skaka av avhållsamhet?

Det finns så mycket jag vill säga, men som jag inte kan.
Av mina egenhändigt uppdiktade vett & etikett regler för bloggen.
Å sträng är jag. I synnerhet mot mej själv.
På tal om det...
Jag känner mej ofta som en eländig ursäkt för en människa.
Och så jävla dålig som i juletid är jag aldrig.

Jag har ägnat dagen åt att bocka av på min "att göra lista."
Städat.
Gått ut med hundarna. En å en.
Tvättat.
Stekt julköttbullarna.
Gjort snickers.
Städat igen.
Och brottats med min ångest. Den är nog fan rekordstor i år.
Tänkte medan jag gjorde snickersen (och brände mej på tummen),
För vems skull gör jag det här? Vem tänker "åhhh gulliga mamma/ Asta har gjort snickers, så gulligt av henne!" Inte någon...
Nej, jag gör det för att känna mej nåååågot mindre usel. Något bättre som människa.
Väl medveten om att jag bara slarvstädat toaletten och inte städat övervåningen...
Å vilken vettig normal människa är sååå slarvig kring jul?!
Nä, precis. Erkänn att ni inte slarvat en enda en av er.

Ergo sum var här med en julklapp.
Gulliga gulliga hon.
Det var innan jag städat å dammråttorna låg feta i hallen.
Själv har jag inte duschat på 3 dar.
För att jag inte ids. För att ingen ser mej ändå.
Jag blev jätte glad för julklappen... och för att hon gjort sej åbäket att köra ut till mej mitt i julstressen... men mindervärdskänslorna kom ändå.
Hon är min vän. Men en ny sån. Någonstans håller jag fortfarande en smula fasad när vi möts annars. Luktar inte uteliggare å så där...
Hoppas att jag inte skrämde bort dej min vän.
På tal om Ergo...
Hon sa en gång när vi möttes att hon hos sin terapeut fått fundera ut vad hon såg som kärnan hos sej själv, vad som spontant kom upp i huvudet när hon tänkte på sin person.
Jag gjorde så idag.
Brainstormade känslor kring mej själv.
Hör ni, det är inga snälla saker som kommer när man plockar bort filter och försvarsmekanismer och släpper sargen.
Bluff. Fuskare. Osann mot mej själv. Fejk. Misslyckad. Olycklig. Utnyttjad.
Ja, ni hör... julhumöret är redan på plats.

Inget annat kul så här dan före dan...
Jo just det, världen står kvar och Gottfrid har analsäcksinflammation (kul ord att säga, låter som nåt annat, lätt att göra felaktiga associationer.) Han luktar fan, uberstark ammoniak ur arslet typ.

Hör ni...
God jul på er

Puss/ Asta