Jag är en orolig själ. Har alltid varit.
Likt "Lille Skutt" har jag i hela mitt liv varit rädd i varierande skala för allt i från "de tuffa killarna" som väntade på mej ibland när jag gick hem från skolan för att mula en snöboll i ansiktet på mej och tala om hur fuuul jag var" till händelser.
Som liten: Brand. Tjuvar. Att mamma skulle gå ut på natten. Krig.
Som större: Att bli knarkare. Våldtäkter. Killen skulle göra slut. Krig.
Som stor: Missfall. Förlossningen. Plötslig spädbarnsdöd. Krig.
Som nu: Svår sjukdom. Att något ska hända barnen. Krig.
Å mycket annat. Men alltid ängslig.
Jag har alltid, eller så länge jag kan komma ihåg, haft rädslan att jag ska straffas för mitt nojande. Min oro. Mitt inre ältande.
Vem jag ska straffas av är oklart.
Gud?
Ödet?
Karma?
En rädsla över att jag som klagar å gnäller å våndas en dag verkligen ska få anledning att vara rädd.
Så att jag straffas!
Så jag får tänka "varför slösade jag bort livet på att oroa mej för skitsaker" den där dagen jag får besked om en dödlig sjukdom eller polisen står med allvarliga miner utanför min dörr för att nån nära gått bort.
Egentligen så vet jag ju om att jag oroar mej och, åtminstone inför mej själv, gnäller för småsaker.
Stress på jobbet. Äktenskapliga problem. Tjorv i relationer. Att Gottfrid inte verkar kry.Världsliga ting.
Idag höll maken på och gnällde om den förlorade hockeymatchen mot Linköping.
Han gnällde om fackligt strul. Om orättvisor på arbetsplatser.
Och allt jag kunde tänka på var att det var skitsaker.
Putin och väst spänner musklerna mot varandra.
Likheterna med hur världen såg ut och hur förspelet förflöt innan Andra världskriget är stora.
Å krig har ju som sagt alltid, alltid varit något jag varit rädd för även om det aldrig sett så allvarligt ut som just nu vad det gäller risken för ett storkrig.
Jag är fruktansvärt rädd för det.
Å mitt i rädslan finns den andra rädslan. Den som säger att jag oroar mej för saker som inte har hänt, som kanske inte kommer att hända istället för att vara tacksam över det jag har.
Otacksamhet-karma-straff.
Det är en sån kväll.
Puss/ Asta
