Döden och karma

Efter min senaste läsupplevelse "Dålig karma", se inlägget nedan, känns det naturligt att fundera lite på det här med bokens huvudteman. Döden å karma.
Vad tror ni?

Är det möjligt att återfödas som myra om man gjort riktigt taskigt ifrån sej i sitt senaste människoliv?
Det kanske låter lite lockande att tänka så, åtminstone om du betraktar dej som en god människa (vad det nu är?!) Det kan kanske även uppfattas som inspirerande, som ett högre syfte att göra gott ifrån sej i livet.
Men innebär det i så fall att alla som lider har förtjänat det på något sätt och alla som har det förbannat bra just nu belönas?
Njä. Jag tror inte riktigt på den där... du blir som du lever teorin som Buddisterna tror.

Flera liv då? Att vi återföds, kanske inte efter förtjänst utan efter slumpen eller någon gudomlig försorg?
Många människor tror ju på det där mer eller mindre vagt. Många människor har vittnat om diffusa minnen från tidigare liv, deja vu. Det finns medier som ägnar sej på heltid åt att hjälpa människor minnas eller komma över sina ärr från tidigare liv.
Jag vet inte...
Jag tror det finns en jävla massa lurendrejeriare, minst 999 på 1000 medier, men att alla ljuger vill jag låta vara osagt.
Jag tror att det finns en väldig massa som vi människor inte förstår oss på eller kan se å uppfatta.
Sen om jag VILL leva ännu ett liv låter jag vara osagt.
Visst gillar jag livet, jag är inte alls suicidal på något sätt, men sååå jäkla roligt att jag vill göra om det vet jag inte om jag tycker det är. 
Å varför skulle jag nästa gång ha turen att födas i Sverige?
Nästa gång kanske det blir i som flicka i Pakistan och det verkar inte allt för lattjo.
Eller som liten gosse rakt in i en Sverigedemokratisk familj i Upplandsväsby?
Nej, det räcker bra med detta livet. Som gärna får bli långt å friskt.

Tanken med karma i livet som pågår tilltalar många av oss.
"Karma is a bitch" å "What goes around comes around."
Alltså att människor får vad de förtjänar av någon form av slump.
Den som är elak får på något vis under livets gång smaka på sin egen medicin.
Tyvärr tror jag inte att det fungerar.
Om det finns ett eller annat som talar för karma så finns det desto mer som talar för tesen att "Livet är jävligt orättvist-punkt slut!"
En del människor drabbas av allt möjligt elände. Sjukdomar, död, sorger och bedrövelser och andra seglar genom livet med kanske en skilsmässa som värsta prövning.

Ja, det var mina fredagstankar om döden å gudomlig rättvisa det. Hur ser dina ut?

Puss/ Asta 

Asta recenserar på egen hand "Dålig karma" av David Safier

Jag har läst ut min första bok från Bokrean 2015.
"Dålig karma" av David Safier som har det mest fantastiska bokomslag jag någonsin sett.
Ett bokomslag att bli kär i!
Boken då? Är den också nåt att bli kär i?

Well. Historien är en av de konstigaste och knäppaste jag läst.
Kim Lange är en glamourös tv-stjärna med stort ego. Hon har även en snygg och underbart snäll man samt en liten dotter som hon spenderar alldeles för lite tid med. Å hon är otrogen med den läckra kollegan Daniel Kohn.
Kim träffas av ett brinnande tvättställ från en rysk rymdstation och så var det tack å ajöss till det här livet.
Med anledning av alla de egoistiska val hon gjort som Kim Lange blir hon förpassad till att bli myra i sitt nästkommande liv.
Det är inte en dans på rosor. Myran Kim får klart för sej att om om hon någonsin ska göra någonting annat än att slita å släpa och ödmjukt buga för myrdrottningen så gäller det att samla på sej god karma i mängder.
Genom boken får vi följa Kim Lange liv och vedermödor som myra, marsvin, mask, hund, feta Maria i kampen för att få komma tillbaka till sin familj.

Kan man underhållas på något plan samtidigt som man förfasas av en roman?
I så fall är det precis vad jag gjorde när jag läste "Dålig karma."
Den är lättläst och faktiskt ganska spännande, jag vill veta hur det går!
Emellanåt log jag till å med när jag läste. Framför allt i början.
Där tar det positiva slut.

Jag vet... jag VET att "Dålig karma" ska vara en komedi och att man inte behöver ta allting så allvarligt här i världen. Det försökte jag oxå säga till mej själv genom hela läsningen och framför allt senare delen när vi följer "Feta Maria" men utan att egentligen lyckas.
"Dålig karma" är lite som filmen "Min stora kärlek" med Gwyneth Paltrow minus charm.
Den är sexistisk och full av... proppfull av... skämt å hån mot tjocka människor. Hela tiden.
Kim Lange träffar i sitt liv som myra en mängd olyckliga själar som dragit livets nitlott som ett resultat av sitt tidigare eländiga liv.
Den raraste av dem är Senior Casanova. Sen är det en mängd massmördare å annat löst folk.
Ingen vanlig manlig karriärist som försummat sin fru å varit lite otrogen här inte.
Det hårda straffet tillfaller kvinnorna.
Romanen är proppfull med beskrivningar fetma. Hur det dallrar. Hur äckligt bulligt det är.
Hur folk stirrar på tjockisen Maria. Hur märkligt det är att hon lyckas ragga upp en karl så tjock.
Och än märkligare... tjockisen kan vara både god, smart och älskad.

Njä. Den lämnar en rätt rejält besk eftersmak. Å då ääälskar jag ändå Jonathon Tropper som är "mansgrisigt rolig" i sina romaner så sååå jäkla politiskt korrekt är jag inte. :)

Betyg: Klen 3:a för trots kritiken ÄR den emellanåt halvkul och orginell.

Puss/ Asta

Lille Skutt funderingar

 

Jag är en orolig själ. Har alltid varit.
Likt "Lille Skutt" har jag i hela mitt liv varit rädd i varierande skala för allt i från "de tuffa killarna" som väntade på mej ibland när jag gick hem från skolan för att mula en snöboll i ansiktet på mej och tala om hur fuuul jag var" till händelser.
Som liten: Brand. Tjuvar. Att mamma skulle gå ut på natten. Krig.
Som större: Att bli knarkare. Våldtäkter. Killen skulle göra slut. Krig.
Som stor: Missfall. Förlossningen. Plötslig spädbarnsdöd. Krig.
Som nu: Svår sjukdom. Att något ska hända barnen. Krig.
Å mycket annat. Men alltid ängslig.

Jag har alltid, eller så länge jag kan komma ihåg, haft rädslan att jag ska straffas för mitt nojande. Min oro. Mitt inre ältande.
Vem jag ska straffas av är oklart.
Gud?
Ödet?
Karma?
En rädsla över att jag som klagar å gnäller å våndas en dag verkligen ska få anledning att vara rädd.
Så att jag straffas!
Så jag får tänka "varför slösade jag bort livet på att oroa mej för skitsaker" den där dagen jag får besked om en dödlig sjukdom eller polisen står med allvarliga miner utanför min dörr för att nån nära gått bort.


Egentligen så vet jag ju om att jag oroar mej och, åtminstone inför mej själv, gnäller för småsaker.
Stress på jobbet. Äktenskapliga problem. Tjorv i relationer. Att Gottfrid inte verkar kry.Världsliga ting.

Idag höll maken på och gnällde om den förlorade hockeymatchen mot Linköping.
Han gnällde om fackligt strul. Om orättvisor på arbetsplatser.
Och allt jag kunde tänka på var att det var skitsaker.
Putin och väst spänner musklerna mot varandra.
Likheterna med hur världen såg ut och hur förspelet förflöt innan Andra världskriget är stora.
Å krig har ju som sagt alltid, alltid varit något jag varit rädd för även om det aldrig sett så allvarligt ut som just nu vad det gäller risken för ett storkrig.
Jag är fruktansvärt rädd för det.

Å mitt i rädslan finns den andra rädslan. Den som säger att jag oroar mej för saker som inte har hänt, som kanske inte kommer att hända istället för att vara tacksam över det jag har.
Otacksamhet-karma-straff.
Det är en sån kväll.

Puss/ Asta