Vem blir vem

Jag läser om en gammal favoritbok, "Molnfri bombnatt" som är precis lika bra som jag minns den. Den utspelar sej, som så många böcker jag läst, om Andra Världskriget men ur en tyskas perspektiv. Unga Hedwig som går med i partiet, utbildar sig inom luftvärnsskydd och förlovar sig med en SS officer men som inte förstår det här med judarna...
(Recension kommer men redan nu kan jag säga att har du inte läst så GÖR det.)
Jag ser på Facebook att min favoritserie... genom alla tider... inte kommer att sändas i år (Corona strular till det även här) utan först 2021.
The Handmaids Tale.
Som jag saknar serien och framförallt som jag saknar June.
En hjältinna. En vanlig kvinna som trycker undan sorgen efter sina döttrar och besegrar rädslan för att bekämpa ett totalitärt och kvinnohatande samhälle.

Och jag tänker...
Vem skulle man själv vara i en farofylld värld. I ett krig. I en diktatur.
Skulle jag bli medlöperskan eller hjältinnan eller någonstans däremellan?
De flesta människor tänker på sej och sitt först främst under verklig fara.
Inte för att de är onda eller fega.
Den mänskliga naturen är sådan. Att se till de egna först och främst.
En reptilhjärna som kopplas på när rädslan blir för stor, när hotet är för överväldigande.
Väldigt få av oss är beredda att riskera dem vi älskar mest.
Väldigt få av oss är beredda att dö för någon annan undantaget våra barn.
Att inte försöka huka under radarn.
Jag tänker på Niemöllers, präst och Hitlermotståndare, kända dikt:

”Först kom de för att hämta judarna,
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte socialdemokrat.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde inte någon fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns det ingen kvar
som kunde tala för mig.”

Ändå är det ju så att vissa blir hjältar.
Vissa människor vågar att trotsa sin rädsla, ansluter sej till motståndsrörelser, gömmer flyktingar, förbereder motoffensiver. Vissa människor riskerar sitt och sina käras liv för att göra det rätta.
Vad är det som gör det? Vilka psykologiska mekanismer skapar dessa modiga människor som finns och har funnits i alla krig.
Säkert en del äventyrare, sådana som inte är särskilt rädda om livhanken i vanliga fall. Säkert även de som redan förlorat så mycket att livet ändå inte är dem särskilt värdefullt.
Men det finns ju och har alltid funnits de som har en väldigt massa att förlora och ändå vågar.

Jag tror ingen av oss som inte levt under ett sådant hot på förhand kan säga vem vi skulle bli. Men det vore spännande att studera vem som är benägen att bli vem.
Sånt tänker jag på en kväll i juni medan jag lyssnar på en roman om en ung kvinna i Tyskland 1944 och saknar den bästa serien som någonsin gjorts.

Puss/ Asta

Nej, det blev för nära.

Började att se en film ikväll. Den var svensk och hette "Jimmie" och handlade om en liten pojke på 4 år som flyr ett krig i Sverige.
Vi flinade lite åt det där... symboliken... som filmskaparen alldeles uppenbart hade jag å Mini men eftersom hon bara ser feelgood filmer fick jag se den själv.

Som sagt filmen handlar om "Jimmie" 4 år med samma frisyr som min Noah.
Mamman har ofrivilligt skilts från pappan och Jimmie sedan innan, varför vet man inte, bara att de hoppas få se henne igen. Pappa försöker lugna, trösta, skapa vardag för "Jimmie".  Det är vardagsscener blandat med flykt. Sagoläsning. Tandborstning.
Sen bomblarm. Springande med skottlossning bakom. "Jimmie" som tappar bort sin pappa. Allt filmat genom den lilla gossens blick.
Jag såg första halvtimman.
Det var plågsamt. Jag ville stänga av men beordrade mej själv att "skärpa till mej" och fortsatte. Men till slut blev ångesten för stor. Jag snabbspolade och såg de sista tre minuterna i hopp om att må bättre.
Det gjorde jag inte.

Sett början av filmer men stängt av har man ju gjort förr. För att de varit dåliga. Inte vad man behöver just nu. Men jag har ALDRIG gjort så förut. Slutat se något som är bra för att det ger mej ångest... men detta gick inte!

Scenerna är välbekanta för den som hyggligt hänger med i nyhetsrapporteringarna. Skottlossning. Rädsla. Skyddsrum. Barska soldater. Överfulla gummibåtar. Kallt vatten. Barn som tvingas gå längre än barn kan gå. Splittrade familjer. Tårrandiga barnkinder.
Det är hemskt redan här.
Men människan fungerar så att ju mer välbekant något är, ju närmare hjärtat kommer det.
Och när dessa scener spelas upp med ljusa lintottar till barn. Med svenska röster. Med Alfons Åberg och Madickenböcker. Med fjällrävenryggsäck. Med blå ögon och en pappa som ser ut som vilken svenssonkille som helst, med ett barn som skulle kunnat varit mitt barnbarn då når det in på riktigt.
Då blir det för svårt.
Och just detta att nästan vad som helst är uthärdligt, till å med att befinna sej i ett kallt svart vatten bara iförd kalla kläder och flytväst är uthärdligt så länge man har sitt barn. Så länge man har sin förälder. Men sen då?

Nej, jag klarade inte av det. Och jag tänker att jag hör inte heller till de människor som borde/ måste se den här filmen. Jag fattar. Jag förstår att det är precis lika vidrigt, exakt lika smärtsamt även om man flyr TILL Sverige och talar arabiska som om man flyr FRÅN Sverige och talar svenska.
Men ångesten blir starkare. Onekligen.

Se den om du vågar för den ÄR bra och den lilla killen som spelar "Jimmie" fantastisk. Du finner den på svtplay.

Puss/ Asta

Vi befinner oss i krig

50 människor mördades i terroristdådet på Nya Zeeland.
Femtio människor. Bröder, systrar, makar, barn, vänner, älskande.
Offren presenteras och hedras av Aftonbladet här.
Femtio liv som bara tog slut i ett dåd av högerextremisten inspirerad av Breivik.
Ofattbart.
Oskyldiga människor, flera av dem barn, slaktades i ett av de värsta terrordåd världen skådat.

Jag blir så illa berörd av att tongångarna låter annorlunda när det är en vit man som dödar muslimer istället för tvärtom.
Det talas om att gärningsmannen var psykiskt sjuk... ja, det får vi väl anta att alla som dödar okända människor är?!
Det talas om att detta är ett resultat av politiker som tvunget skall blanda olika folkslag och religioner. Som om det vore ett försvar? Stackarn blev så trött på det mångkulturella samhället lixom.

Hatet och det öppna föraktet mot muslimer skrämmer mej fan så mycket mer än några återvändande IS soldater. Glidningen mot acceptansen av högerextrema åsikter. Rasism som blivit öppen och rumsren. Det skrämmer skiten ur mej.
Samma människor som fortfarande klandrar den svenska regeringen för att de lät nazisterna färdas genom vårt land på 1940 talet uttrycker öppet sina fördomar och förakt mot muslimer... och applåderas för det.
Fy fan.

Jag lyssnade på en terrorforskare på radion. Han talade om det som hänt på Nya Zeeland men oxå om IS. Han sa att IS övergripande och uttalade mål med de dåd som de begått är inte i första hand att döda västerlänningar.
Det är att så splittring mellan kristna och muslimer.
De avskyr det öppna toleranta samhället. De avskyr att man i västvärlden kan vara ex både muslim och svensk, både muslim, svensk och homosexuell.
Genom att så splittring, genom att få oss att ta avstånd mot muslimer i vårt samhälle så driver vi dem till att ta avstånd fån oss. Vilket gynnar IS.

Det är skrattretande (om det inte  vore för att det är så jävla tragiskt) att de... IS och högerextrema terrorister... inte ser hur lika de är. Olika sidor av samma mynt. De hatar kärlek, tolerans, demokrati.
Det är ett krig det här. Ett globalt krig. Vi som värnar demokratin måste stå upp på det sätt som terrorister fruktar allra mest... genom öppenhet och omsorg om varandra, oavsett etnicitet och religion.

Puss/ Asta

O maj gadd Magda Gad

Här om dagen var det då dags för journalisten och krigskorrespondenten Magda Gad att vara sommarvärd i P1 och jag som så många andra kan jag tro hade väntat på just henne.
För redan innan så visste jag ju att hon är en sjuhelvetes kvinna, orädd som fan själv.
Hon har rapporterat från massor av farliga platser i världen, sett saker som skulle fått vem som helst att lägga benen på ryggen å fly, sett grymhet som skulle placerat de flesta av oss på en psykiatrisk avdelning efteråt.
Nu senast har vi via Expressen fått följa henne inifrån Irak, bara nån kilometer från stridigheterna med IS.
När hjälporganisationer backar för att det är för farligt, då står Magda Gad kvar.
Driven av en envishet att visa världen vad fan som pågår.

Och sommarpratet handlade mycket om just det här.
Dammiga barn som ligger på gatan sargade efter bomber medan livet rinner ur dem. Femåringar som stå med hela sin förtvivlan mitt framför henne då hela familjen är utplånad. Våldtagna kvinnors berättelser. Mödrar som tvingas uppleva hur döttrarna blir gruppvåldtagna. Ebola. IS som hugger huvudet av unga pojkar. Helvetet på jorden, så mycket grymmare än vad koranen och bibeln någonsin kunnat måla upp tillsammans.
Emellanåt är det outhärdligt att lyssna på. Jag både gråter, förfäras och får pausa i mitt lyssnande.

Men jag visste allt detta. Jag visste att Magda Gad sett alla dessa fasor.
Jag funderade först efter att ha hört programmet hur det ä möjligt att bli så där förbannat stark som hon är.
Visst... hon är uppvuxen i ett idylliskt Dalarna med föräldrar som älskade varandra och henne. En barndom som stärkte och omhuldade, men ändå?
Hur är det möjligt att bli så otroligt modig och hel?
Men sedan kom andra tankar. Nya frågor...
Magda berör flera gånger i sitt sommarprat men utan djupare analys att arbetet är viktigast för henne. Kommer före allt annat. Kommer före alla andra.
Sin mamma, sitt syskonbarn, sina vänner, sitt Dalarna.
Det finns alltid något krig som utkämpas, alltid en berättelse som måste berättas.
Hon berättar om en flicka hon hjälper i Kongo. En flicka som förlorat allt. Med läsarnas hjälp startas en insamling som blir till ett hem åt flickan och andra barn.
En flicka som kommer att kalla henne mamma.
Hon berättar om en kvinna, den stora kärleken, som hon under en tid älska att dansa med, somna bredvid, vakna ihop med.
Och sen drar hon vidare. Varför får vi ingen förklaring till.
När hon i början av sommarpratet väljer alla hon prioriterar bort för jobbet (mamma, vänner m.fl) så nämns varken kvinnan eller flickan.
Det väcker tankar och frågor inom mej.

Jag dömer henne inte! Så hoppas jag inte ni tolkar min text.
Men jag tänker att man kan vara modig och hel på olika sätt. Och man kan vara rädd på olika sätt.
IS och beskjutning skrämmer inte Magda Gad. Men kanske skrämmer känslor?
Kanske skrämmer åtaganden?
Varför lämnade hon flickan som valt henne till mamma? Varför konstaterade hon bara att trots att hon mött den största av kärlekar gick hon bara vidare?
Vart fanns modet och envisheten då?
Jag vet inte, men det är de frågorna och tankarna som blir kvar hos mej när jag analyserar ett av sommarens starkaste sommarprat.

Tankar?

Puss/ Asta

Gud hjälpe oss

Vi var nog en del som vaknade och tillkallade högre makter i morse.
Själv följde jag nyheterna rätt sent och vaknade även till i natt å då såg det än så länge lugnt ut. Men när jag tog telefonen och klickade på Aftonbladets app i morse var "Gud hjälpe oss" ord som kom över mina läppar och en känsla av skräck som fyllde mej.
Jag läste på min äldsta dotters facebook att hon reagerat liknande med "Herre Gud, Herre Gud, Herre Gud."
Det finns så många skrämmande dimensioner i det här valresultatet och i det faktum att världens mäktigaste man nu heter Donald Triumf.
Minns ni för åtta år sedan?
Minns ni när vi vaknade upp till Barack Obamas seger och fick lyssna till hans segertal?
Kände ni då, liksom jag, att vi vaknat till en ljusare och mer hoppfull värld?
Att allt, i ett slag, blivit tryggare.
Idag är känslan den totalt motsatta.
Barack Obama är den bästa president USA någonsin haft, trots att han varit mycket beskuren i det han velat vara och göra. Varken Triumf eller Clinton hade hans kapacitet men det här... värre kunde det knappast bli.

Jag har så svårt att sortera i det här.
Världens mäktigaste land har valt en vulgär man som uttryckt kvinnoförakt, rasism, att han vill isolera USA, att han skiter i miljön. Det har framkommit att han fuskat å fifflat med pengar och att han är den typ av man som pratar om sin egen dotter som ett stycke kött, som säger att latinos = våldtäktsmän, muslimer = terrorister, som har en fru som ser livrädd ut, som påstår att människans klimatpåverkan är påhittad och trams och som betalar två miljoner dollar av andras pengar för ett självporträtt av sej själv.
Ändå! Ändå väljer amerikanska folket honom till ledare och president och de gör det med marginal!!!
Struntar de i att han är en rasist?
Struntar de i att han är kvinnohatare?
Gillar de honom till å med för det?
Eller är det för att allt är bättre än en kvinna på presidentposten?
Jag vet inte...

Jag tror inte Donald Triumf startar krig imorgon.
Jag skulle till å med tro att han är mindre benägen att starta krig än Clinton.
Han har ju näst intill uttalat att Putin kan göra vad han vill med Baltikum för det är inte USA's business.
Men han står för en oroväckande trend i världen där politiker tillåts säga vad som helst, göra vad som helst utan att det straffar sej. Det t.o.m lönar sej.
Ungern. Polen. Ryssland. Turkiet. Marie Le Penn som kan bli president nästa år. Brexit. Vårt eget Sd.

Sverigedemokraterna vädrar så klart vind i detta "kriget mot etablissemanget."
Där man kan säga "Skit i den lilla horan" på stan eller ta kvinnor på fittan för att man är känd utan att det straffar sej. Den vita kränkta mannens revansch.
Beviset på att deras tid med faktaresistens och rasism nu är kommen och att det kan växa hur stort som helst. Kan man bli president i världens mäktigaste land kan man så klart bli statsminister i Sverige.
Opinionsundersökningsinstituten visar än en gång på hur påfallande urusla de är att göra sitt jobb helt enkelt för att det är en sak att rösta på en rasistisk skitstövel med unken kvinnosyn men inte alla vågar erkänna det i förväg.
Jag tror att Sd gör helt rätt i att känna glädje och framtidstro.
Jag gör samma analys som dom.
De kan bli precis hur stora som helst... åtminstone en gång. I ett val.

Puss/ Asta

Det här vet vi

Frankrike har på nytt drabbats av ett vansinnesdåd där 84 människor dött, varav 10 barn, 200 är skadade, många allvarligt och livshotande.
En fransk-tunisisk gärningsman är identifierad. Han hade fru och barn som han lämnat och beskrivs inte som troende utan drack alkohol, raggade brudar, gick på klubbar och aldrig till moskén. IS har, sin vana att ta på sej allt som är fruktansvärt för att sprida fruktan, inte tagit på sej dådet ännu och ingen annan organisation heller. Vi får väl se hur det utvecklar sej.

Jag tycker vi ska vara noggranna med begreppen. Om en sjuk och grym människa utför ett massmord utan ideologi eller tro bakom så är det just ett massmord, ungefär som när Andreas Lubitz... andrepiloten ni vet, tog livet av sej under en flygning och tog med sej hundratals människor in i döden.
Det är hemskt, det är fruktansvärt men det är inget terrordåd.

Andreas Lubitz massmord ledde inte till särskilt många utkrävande av ursäkter från vita cismän (inte av österrikare, psykiskt sjuka, piloter eller kristna heller.) Nej, han fick ansvara för det själv.
Nu är det en fransk-tunisisk man, en Mohammed, och då är tonerna en helt annan. Gränser skall stängas, muslimer skall ut från västerländska länder, muslimska organisationer skall ta avstånd, krig skall utkämpas.

Men alla dessa rasister med Marcus Birro i spetsen glömmer en sak.
Det finns i världen 1,5 miljarder muslimer. Hade de velat ha ihjäl oss västerlänningar hade vi varit döda för länge sedan.
Huvuddelen av alla 60 miljoner människor på flykt flyr extremisters terror.
Huvuddelen av alla terrordåd som begås av IS och Al Quaida sker i muslimska länder, riktade mot muslimer.
I Bagdad skedde nyligen ett terrordåd under Ramadan där över 200 människor miste livet. Om det fick vi läsa väldigt lite, kring det rådde det inte särskilt stor upprördhet.

Jag har i min familj, i min vänkrets, bland mina kollegor en mängd muslimer.
Muslimer är ingen homogen grupp. Men gemensamt för dem är att alla är lika uppskrämda, förfärade och arga över de övergrepp och dåd som begås runt om i världen. Gemensamt för "mina" muslimer är oxå att de är väldigt mycket mer nyanserade, analytiska och sansade än alla dessa hatiska gaphalsar på nätet.

84 människor har hittills dött i Nice. 10 barn. 200 skadade.
På självaste nationaldagen.
Mina varmaste tankar till alla dem som fått sina liv sönderslagna.

Puss/ Asta

NU måste det förändras, nu!

Här om dagen fann man en fiskebåt med plats för 10-12 fiskare lastad med 600 flyktingar på Medelhavet. Femtio stycken av dem fann man  i lastutrymmet kvävda.
Idag hittades en lastbil med ett femtiotal kvävda flyktingar i Österrike.
Det börjar bli vardagsmat nu, dagsrapporter där män, kvinnor å barn hittas döda i sin desperation undan krig och terrorn.
Skamlösa flyktingsmugglare som erbjuder rena dödsfällor ut kan inte stoppa migranterna.
Kraften är så stor, rädslan för det som de flyr ifrån så överväldigande att desperationen driver dem till att försöka. Risk att dö avskräcker inte för dö lär de göra om de stannar i alla fall.
Det är inga siffror. Det är människor! Liv! Döda barn som flyter runt i havet!!!

Ungern bygger stängsel som skall bemannas med poliser, helikoptrar och hundar för att hålla flyktingarna borta.
Nyligen utfärdade Makedonien undantagstillstånd då det kom så många flyktingar samtidigt att man försökte stänga gränserna och tvinga tillbaka flyktingarna in i Grekland igen med tårgas å batonger.
Idag har det varit möte inom EU... igen... och det talas om hårdare tag mot flyktingsmugglare och bättre bevakning av EU's yttre gränser.

En dag, sanna mina ord, kommer framtidens generationer att hålla oss alla ansvariga och svaret skyldiga för vad vi gjorde under denna stora humanitära katastrof.
Vi ser de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget och de enda europeiska länder som tar något som liknar ansvar är Tyskland och Sverige.
Rika länder i vår närhet som Danmark och Finland skämmer ut sej i sin ovilja till att hjälpa till och i sin signalpolitik att "hit är ni inte välkomna." En växande skara svenskar röstar på Sverigedemokraterna som i princip vill stänga Sveriges gränser.
Hur tänker ni?
Hur har ni mage att gnälla på era pensioner eller vad det nu är och neka människor som sett delar av sin familj mördas å våldtas skydd?!
Ett haltande svenskt skyddsnät som ändå och egentligen inte har ett skit med flyktingarna att göra.
Å även om det hade det. Även om det kostade, pengar å möda, så hur kan ni neka när även ni inser konsekvenserna.
Inte NÅT har ni gjort för att förtjänas att födas här. Ni har haft ren å skär tur.
Fy fan för er!

EU är i första hand ett gemensamhetsprojekt. Dagens politik i Europa är inte bara osolidarisk mot alla människor som flyr, det är osolidariskt mot de länder som gränsar till oroshärdarna eller som är första europeiska land. Libanon som tagit emot 1,5 miljoner flyktingar. Grekland. Italien.
Detta är galenskap och detta måste få ett slut!

Ingen människa är illegal. Det är varje människas rättighet att fly och att söka asyl.
När världen är oroligare än den varit på sjuttio år behöver vi samlas, hjälpas åt och banne mej om jag inte citerar Fredrik Reinfeldt... "öppna våra hjärtan."
Legala vägar in i Europa nu!
Möjlighet att söka asyl i ambassader på plats! Åk ner och rädda människor nu! Slopa Dublinförordningen om att söka asyl i första land, det är osolidariskt och orimligt att Grekland, Italien, Libanon ska dra ett sådant lass!
Europas samtliga länder måste hjälpas åt NU. Med tvång om så (patetiskt å sorgligt nog) krävs.

Nu! Vi måste förändra nu!

Puss/ Asta

Kontaster

Veckans enda lediga dag har förflutit. Så fort det går!
Swisch så är det kväll och dagen är över. Har en tung huvudvärk över pannan ikväll men jag ska inte gnälla över den för jag har haft en fantastisk dag... en helt vanlig men fantastisk dag... idag.
Njutit mycket av mina fina killar, spenderat tid med dem. Städat lite, tvättat håret, lagat mat och sett en vunnen hockeymatch.
Alldeles strax skall jag lägga mej och läsa en stund innan lampan släcks.

Men först vill jag prata lite med er om det här med kontraster. Livets kontraster.
Trogna läsare vet att jag läser Vimmelmammans blogg regelbundet. Jag tycker om hur hon blandar.
Fåfänga med djupaste svärta. Hon... en skvallerjournalist från Hänt i Veckan... är den av de bloggar jag följer som mest reflekterar över livets kontraster och orättvisor å som verkligen lever i dem.
Hemma... fint hus, tjusig man, söt unge, flärdigt jobb, glamourfester, lyx, gott om pengar, skönhetsingrepp.
Men ofta iväg på sina resor för att hjälpa utsatta å fattiga människor i Afrika... nöd, apatiska mammablickar, svältande barn, död.
Hon verkar ha allt svårare att få ihop det där. Verkar allt mer skuldtyngd över orättvisan.
Det är så klart min tolkning, men jag känner igen mej i det.
Lotta och jag lever väldigt olika liv, men den känslan förenar oss.

Så gott som dagligen så tänker jag på det.
Att jag lullar runt här, med mina småbekymmer och all min trygghet medan så många inte har något.
Kanske inte mat, kanske inte tak över huvudet, kanske inte ett liv utan bomber å skräck.
Konflikten i Ukraina kommer närmare mej än kriget i Syrien. Även om båda är fruktansvärda... så klart!
Jag såg en filmsnutt på facebook med en livrädd tvååring som då bomberna faller skräckslaget klamrar sej fast vid sin pappa och den filmen har etsat sej fast i min hjärna, i mitt synfält.
Men ett land så nära oss som natt å dag utsätts för tung beskjutning.
Städer i ruiner. Människor som flytt å övergivit allt och andra som är kvar, instängda å oförmögna att ta sej ut.
Jag tänker på Boko Haram som tvingar människor att fly i Afrika.
ISIS som sätter skräck i hela världen med sin brutalitet.
En diktator i Syrien som plågat sitt folk och som världen tyckts glömt av när fokus hamnat på IS.
En galen rysk president som skrämmer  skiten ur hela Europa och som ingen verkar veta hur de ska hantera.
Romer som tycker att de har det bättre på våra kalla regniga gator där människor skyndar förbi utan att se än i Rumänien.
Den över hela Europa växande högerextremismen och nationalismen.
Människor som flyr över Medelhavet trots att de vet om att tusentals har dött under liknande försök.
Desperata föräldrar och släktingar som betalar flyktingsmugglare för att föra deras barn/tonåringar till Sverige å ett hopp om trygghet... där de kommer bort.

Det är så mycket nu som är skrämmande i världen att det blir överväldigande.
Å här går vi. Du å jag.
Gnäller om att det regnar idag igen, att det är långt till sommaren, mycket på jobbet och att tvättkorgen aldrig blir tom.
Somnar varje natt i våra egna sängar, under varma täcken med mat magen och frihet utanför dörren.

Jag känner dagligen sorg över det. Förundran över världens orättvisa.
Att just jag... utan att på något sätt ha gjort mej förtjänt av det... lever i allt det här trygga å omhuldande. Varför hamnade jag just här? Där jag kunde muttra över nån kollega, sura över en dålig relation, gnälla över ekorrhjulet.
Jag kan känna skam över att jag inte gör något, eller inte gör mer.
Men det ÄR faktiskt inte jag som har det för bra. Det är dom som har det för dåligt.
Fred, frihet, trygghet och mat i magen borde alla människor ha rätt till.
Jag har så oerhört svårt att ta in att det finns människor som engagerar sej (engagerar sej så in i helsike) i politiska partier och på sociala medier för att vidga denna orättvisa.
För att vi ska hjälpa färre, dela med oss mindre, roffa åt oss mer.
För att vi ska stänga gränser i stället för att underlätta asylrätten.
Att vi ska se ner på tiggaren istället för att ge en slant, möta en blick.
Det är... förundrande!

Puss/ Asta

Lille Skutt funderingar

 

Jag är en orolig själ. Har alltid varit.
Likt "Lille Skutt" har jag i hela mitt liv varit rädd i varierande skala för allt i från "de tuffa killarna" som väntade på mej ibland när jag gick hem från skolan för att mula en snöboll i ansiktet på mej och tala om hur fuuul jag var" till händelser.
Som liten: Brand. Tjuvar. Att mamma skulle gå ut på natten. Krig.
Som större: Att bli knarkare. Våldtäkter. Killen skulle göra slut. Krig.
Som stor: Missfall. Förlossningen. Plötslig spädbarnsdöd. Krig.
Som nu: Svår sjukdom. Att något ska hända barnen. Krig.
Å mycket annat. Men alltid ängslig.

Jag har alltid, eller så länge jag kan komma ihåg, haft rädslan att jag ska straffas för mitt nojande. Min oro. Mitt inre ältande.
Vem jag ska straffas av är oklart.
Gud?
Ödet?
Karma?
En rädsla över att jag som klagar å gnäller å våndas en dag verkligen ska få anledning att vara rädd.
Så att jag straffas!
Så jag får tänka "varför slösade jag bort livet på att oroa mej för skitsaker" den där dagen jag får besked om en dödlig sjukdom eller polisen står med allvarliga miner utanför min dörr för att nån nära gått bort.


Egentligen så vet jag ju om att jag oroar mej och, åtminstone inför mej själv, gnäller för småsaker.
Stress på jobbet. Äktenskapliga problem. Tjorv i relationer. Att Gottfrid inte verkar kry.Världsliga ting.

Idag höll maken på och gnällde om den förlorade hockeymatchen mot Linköping.
Han gnällde om fackligt strul. Om orättvisor på arbetsplatser.
Och allt jag kunde tänka på var att det var skitsaker.
Putin och väst spänner musklerna mot varandra.
Likheterna med hur världen såg ut och hur förspelet förflöt innan Andra världskriget är stora.
Å krig har ju som sagt alltid, alltid varit något jag varit rädd för även om det aldrig sett så allvarligt ut som just nu vad det gäller risken för ett storkrig.
Jag är fruktansvärt rädd för det.

Å mitt i rädslan finns den andra rädslan. Den som säger att jag oroar mej för saker som inte har hänt, som kanske inte kommer att hända istället för att vara tacksam över det jag har.
Otacksamhet-karma-straff.
Det är en sån kväll.

Puss/ Asta

Ett svårt inlägg

 

Jag har ett svårt ämne i mitt huvud att skriva om.
Svårt för att jag inte vet hur jag ska formulera mej, svårt för att jag tar in "egenförbjudna" tankar i mitt huvud, svårt för att det är ett tragiskt inlägg.

Vi människor är i grunden alla lika. Det rinner samma röda blod i våra vener, våra organ ser lika dana ut, vårt behov av kärlek, mat och trygghet är den samma.
Varje människa föds med ljus och mörker inom sej å beroende på vilken kraft som matas växer den ena eller andra sidan.
Ingenting av detta påverkas av hudfärg eller ögonfärg.

Ändå är det stor skillnad. Det är stor skillnad på var du föds, särskilt om du är kvinna.
Det finns länder där det är farligare att vara kvinna än soldat i krig.
Det finns oändligt antal länder där flickor och kvinnor inte är någonting värda... alls.
Rädda barnen och UNICEF rankar Afghanistan som det värsta landet i världen att födas i för en flicka.
Kvinnor behandlas långt sämre än vad vi behandlar våra djur, nästan sämre än vi behandlar skadedjur.
Om en kvinna i Afghanistan inte dör av krig, i barnsäng eller i våld i hemmet blir hon i genomsnitt 49 år gammal står i dag att läsa i en utmärkt men skrämmande artikel i Aftonbladet av den alltid lika lysande Carina Bergfeldt.
Fem år äldre än mej. Om hon har "tur."
En överväldigande majoritet av kvinnorna misshandlas av sina män, nästan 90 %.
Tre hedersmord om dagen sker.
De allra flesta kvinnor är analfabeter, ingenting värda, gifts bort som unga flickor, behandlas som slavar av män.
Deras att äga. Deras att slå. Deras att ta livet av.
Idag... 2013... ser världen ut så för många kvinnor runt om i världen, i synnerhet i Afghanistan.

Det finns en naiv syn på fred.
Amerika har fått utstå hård kritik för kriget i Afghanistan. Ett krig som varat i 13 år.
Det sägs ofta att humanitära insatser alltid är att föredra.
Men hur då undrar jag?
Som Ebba Grön en gång sjung... Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris? Är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är krig?
USA's och FN's uppdrag i Afghanistan var hopplöst från början.
Det är ett land som härjats av olika krigsherrar sen evigheter tillbaka.
När vi kritiserar USA ska vi komma ihåg Talibanerna.
Si och så många civila har dödats.
Sant. Människor dör i krig.
Men människor och i synnerhet kvinnor dör utan inblandning av väst också.
Vi skall komma ihåg människornas livsvillkor med dem... kvinnornas livsvillkor.
Många i landet är trötta på att se internationella soldater men många... och troligen fler... räds vad som skall hända sen.
När soldaterna försvinner. När världens ögon drar sej bort.
"De här människorna männen" respekterar inte humanitära insatser aldrig hur fint det låter. De vill inte ha någon skola för flickor. De vill inte ha nåt bjäffs om demokrati. De vill styra, vinna makt och fruktan och fortsätta hålla sina kvinnor som slavar.
Det gör ont att säga det. Det beror självklart inte på blod, organ och dna kedjor.
Det beror på kultur, traditioner, brist på bildning och integration med omvärlden.
Sjukvård och humanitära hjälporgan är inte längre heliga. Det gäller många länder.
I Somalia togs relativt nyligen ett smärtsamt beslut av Läkare utan gränser att lämna landet. Det var för farligt helt enkelt, personalen utsattes för allt för stora risker.
I länder som Somalia, som Afghanistan, som Syrien med flera tas ingen hänsyn till människoliv. Där måste vård, mat, mediciner, sjukvård och beskydd krängas med hjälp av soldater.

Jag drog vinstlotten i livets tombola. Jag har alla skäl i världen att vara happy, happy, happy.
Men ibland värker privilegiet i själen.

Puss/ Asta 

Söndags blues

Det är söndag om det har undgått någon.
En riktig söndag.
En sån där sinnessjukt trött, lång, ångestfylld söndag.

Jag har sällan sådana söndagar. Det brukar vara en dag som jag tycker om.
Men inte idag alltså.
Lars Winnerbäck sjunger om "tandläkarväder"... det är som det är nu.
Molnigt, mörkt, blåsigt och med lite regn som flyger i vinden.

Jag har en oförklarlig oro i kroppen.
Den är den värsta!
Om man VET varför man är orolig så är det mer hanterbart.
Men när den där sugande känslan uppstår i mellangärdet, när man blir bajsnödig stup i kvarten, när man omväxlande fryser å svettas... och det värsta, får ont i fingerlederna (är det bara jag?!), av nån anledning alltid värst i vänster pekfinger... då är det jobbigt.
Jag vet inte om jag ska ta ett glas vin... "söndags unna mej"... eller om jag ska försöka springa bort det.
Vinet låter ju klart mer lockande. Löpningen är säkert sundare.

Kanske är det vädret och tröttheten efter allt jobbande i kombination med att jag läst mycket om oroligheterna kring Syrien.
Stackars drabbade folk.
Å nu trappas det upp.
USA står redo att straffa Syrien för att de nervgasbombar sin egen befolkning.
Ja man kan kritisera USA för mycket... men vad ska de göra då?!
Hur mycket elände ska en galen människa få hitta på?
Å då spänner Ryssland musklerna.
Jag litar inte en sekund på den hale jäveln Putin.
I hela mitt liv... sen jag var liten... har jag haft en överdriven rädsla för storkrig.
Det är nästan som en fobi.
En skräck... som inte riktigt står i proportion till risken när man bor i Sverige.
Blotta kartan på lilla Cypern som ligger mitt emellan Syren och två trätande stormakter...
Min reslust har kraftigt ebbat ut kan jag säga.

Nog gnällt.
Idag har jag haft ett mycket speciellt besök av en liten tjej på 2,5 år.
Sonen dejtar en ung kvinna med en dotter och äntligen fick jag träffa dem.
Hon var lite blyg, väldigt söt och hon kallade mej för "tanten" och maken för "gubben."
Jag tänker bli världens bästa plastfarmor till henne. Vågar inte lägga ut en bild för det kanske dom inte gillar men hon ÄR bedårande fin.

Hur har ni det i septemberkvällen?

Puss/ Asta