Lovar ni vara med på allsång om allt skiter sej?

Idag har, trots ihållande huvudvärk, varit en bra dag. En dag med mycket reflektion och väldigt mycket uppmuntran... här, på facebook och i min vardag. TACK <3
Jag har tänkt, tänkt, tänkt... blivit livrädd, puttat bort det... tänkt, tänkt, tänkt igen.
Tänk om det ÄR så att jag inom några månader är student igen.
Hur FAN ska det gå?
Jag lyckades lura mej till en legitimation en gång, ska jag verkligen klara det igen?

Idag var jag ute å sprang. Jag var ledig så jag tänkte att jag kör en långrunda (för min del längre än de 5 km jag brukar springa.)
Under tiden lyssnade jag på gårdagens sommarvärd i P1 Kjell Enhagen- föreläsare och ledarskapskonsult.
Jag kan verkligen rekommendera det! Han var sååå bra. Så peppande.
Å det kändes som om han talade direkt till mej. Både när det gällde att våga ta klivet å läsa till barnmorska och dagens springrunda.
Redan efter 2-3 kilometer fick jag lite ont i vänster lårmuskel, den kändes trött och strejkande.
Utan Kjells röst i lurarna hade jag nog gett upp och nöjt mej med en kort runda men nu drev han på mej med sitt prat om att vilja, att se målbilder, att hitta sitt fokus.
Efter fem kilometer var jag i stan å där började till å med Kjells kraft att ta slut för det var sååå varmt.
Då hände nåt häftigt.
Himlen bara öppnade sej i ett ösregn. Människor på stan sökte sej under markiser och in i portar för att undkomma men jag sprang.Mitt på vägen sprang jag med ett fånigt lyckligt, lättat leende över hela ansiktet.
Det var så häftigt, för mitt leende smittade. Människor log, vinkade, en klappade händerna.
Regnet varade bara några minuter, men hela jag hann bli blöt, uppfriskad å påfyld.
Å gissa om det svala regnet och den responsen från främlingar fick mej att orka springa resten med?!
1,1 mil blev det som från början kändes så segt.

Kjell Enhagen som bland annat jobbat med Frölunda Indians, stöttat HV efter förlusten av Stefan Liiv, damlandslaget i golf och diverse tennisspelare sa så himla mycket klokt, men framför allt en mening fastnade.
"Om man gör samma sak, dag efter dag men förväntar sej ett annat resultat, då är man en pucko."
Det är så sant. Å jag tror inte att jag är ensam om att vara ett pucko.
Att år efter år sucka över ett jobb som gör mej sjuk eller relationer jag inte mår väl av eller att jag lovar mej saker som jag tillåter mej själv att bryta... men ändå fortsätter. I samma bana.
Det var som ytterligare en putt. Ett budskap som kommer precis nu. Just nu när jag... rätt skrajsen... står inför stora förändringar.

Maken...  Ja att säga att han är överlycklig för min skull är väl att ta i.
Han är inte särskilt glad över det här med kraftigt minskad inkomst i 1½ år. Inte nöjd alls.
Men det gick ändå lättare än vad jag trodde att få honom att acceptera läget.
Mini som inför bataljen tagit Noah och flytt upp till övervåningen sa förvånat (å nog minsann lite imponerat oxå) "HUR lyckades du övertala pappa på TIO minuter."
Kvinnlig list mitt gull, kvinnlig list.

Imorgon kommer antagningsbeskeden. TÄNK om jag nu inte kommer in?!
Det vore ju... ja, jag finner inte ord.
I så fall får vi tillsammans... jag å ni mina fina läsare... gemensamt sjunga Alanis Morrisette's Ironic.
Lovar ni mej det?

Puss/ Asta

Ps Maria. Jag behöver inom några veckor en ny blogg, en vägen-till-barnmorska-blogg.
Återkommer med vad den ska heta. Hur den ska se ut, men tänker ljuvt puderrosa eller syrenlila.

1:a maj och trötta medelålders män

Vi var i väldigt god tid till 1:a maj demonstrationen som vi skulle gå ihop med Socialdemokraterna i Göteborg.
Vi parkerade i närheten av slutet, Götaplatsen, där Margot Wallström skulle hålla sitt tal och gick sedan hela vägen till Järntorget där tåget skulle gå av stapeln.

På vägen mötte vi andra demonstrationståg. Diverse olika röda partier gick gatorna fram, jag är för oinsatt för att se/ veta skillnaden men det var Vänstern, Syndikalisterna och andra.
När vi sedan kom fram till sossarnas samlingsplats var skillnaden för mej påtaglig... och rätt så deprimerande.
I de röda tågen vi såg passera var det trummor, blåsinstrument och musik.
Det var fräcka ramsor, slagfärdiga ord. Där var alla åldrar men många ungdomar, många knasigt utklädda, vajande flaggor med Prides färger och Che guevara. Där var skratt, prydda barnvagnar och entusiasm.
Bland socialdemokraterna var medelåldern minst 60 och påfallande många var medelålders män i korpulent storlek.
Stämningen var lugn, nästan uttråkad i ett regnigt Göteborg.

Jag tänkte, "Hallå, vi har vunnit valet!"
Var är musiken? Vad är den mousserande drickan? Var är glädjen, stoltheten, kampen?
Det var många år sedan jag var i Göteborg på Första maj, min make var där i fjol och berättade om en stämning som gjort honom tårögd. Nu kändes alla bara trötta.

Kanske är detta bara en subjektiv lekmannaanalys, må så vara då, detta är min blogg men det trötta, mätta, medelålders kändes som en symbol för mitt parti.
Ett parti där "allt bara är bra", där man inte vill något, å där man Gud förbjude inte får kritisera eller komma med nytänk. Ett parti där hierarkierna är statistiska och ledare alltid präglade av en lång karriärväg inom partiet där all upprorsanda och nymodernitet tvättats bort på vägen.
Lågt i tak är väl en god beskrivning.
Jag fick en känsla av att mitt parti är som svenska kyrkan.
De gamla trogna lyssnar men de attraherar inga nya och det förfärande med att inte lyckas förnya/ förpacka socialismen så att den attraherar unga människor är att en sådan rörelse självdör.

Hur som helst.
Efter att flera kilometers demonstration tvingats genomlida...
Ge mej ett S
Ge mej ett A
Ge mej ett P
Vad blir det?
SAP...
kom vi slutligen fram och fick höra ett mycket bra "för tal" av SSU Göteborgs ordförande Linus Glanzelius så kom hon...
Sveriges utrikesministerier Margot Wallström och talade.
Talet var ideologiskt, inspirerande och inkluderande.
Vi har numera en feministisk utrikesminister som har ryggrad och mod å det kändes.

Men som helhetsupplevelse... njä, nästa år stannar jag nog kvar i min småstad.

Puss/ Asta